BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag har varit nere många gånger innan, men att på så nära håll observera och dokumentera våld, och hotet om våld, är någonting helt annat.
Syftet med följeslagarprogrammet är att genom preventiv närvaro dämpa våld, främja respekten för folkrätten och att praktiskt visa solidaritet med utsatta grupper, palestinier som israeler.
Josefin Hjärpe Lämås är 27 år och har sina rötter i Sävar. Till vardags bor hon tillsammans med sin man Petter ute på Holmön.
Ekumenisk följeslagare
Josefin var stationerad i en by på norra Västbanken, Palestina. Tillsammans med ett team om fem fanns de på plats som en skyddande närvaro då byborna lever under ständigt hot från de omkringliggande, illegala bosättningarna. I arbetsuppgifterna ingick också att besöka byar och områden runt omkring.
– Efterfrågan på vår närvaro var stor, ibland större än vad vi tidsmässigt klarade av.
Dagligen mötte de palestinier som på olika sätt drabbas av ockupationen: barn som trakasseras av israeliska soldater på väg till och från skolan, bönder som får sina odlingar förstörda av bosättare, hem som rivs av israeliska myndigheter och mycket annat.
– Det är en av världens mest dokumenterade konflikter, samtidigt innebär det inte att man ska sluta uppmärksamma det, tvärtom, menar hon.
En viktig del i uppdraget som följeslagare är att efter hemkomst föreläsa och berätta om vad de har bevittnat på plats.
Josefin berättar hur hon och hennes kollegor dokumenterade rivningen av den lilla byn Khirbet Tana. Fyra gånger bara i år har israelisk militär med hjälp av grävmaskiner rivit ner hem och byggnader i byn.
– Människor lever där i grottor, och har gjort så i generationer på samma plats. Det är inhumant och mot all mänsklig värdighet att riva människors hem på det sättet, människor som redan har försetts med humanitärt bistånd till följd av tidigare rivningar, förklarar Josefin.
Husrivningar på Västbanken har ökat markant under det senaste året. Hittills i år har fler rivningar skett än under hela 2015, varav en tredjedel av det raserade har varit direkt nödhjälp finansierat av bland andra EU och FN. Internationella samfundet har kritiserat händelserna och krävt att Israel betalar igen för det de har förstört.
Ett självklart val
Sista året på gymnasiet läste Josefin i Kenya. Efter gymnasiet tillbringade hon ett halvår i Israel och Palestina genom Sidas praktikantprogram. Hösten 2014 började hon läsa på lärarutbildningen vid Umeå universitet, men har för stunden en paus från studierna. Att åka som ekumenisk följeslagare föll sig naturligt.
– Jag hoppades att följeslagare inte skulle behövas efter att jag hade fyllt 25, vilket är åldersgränsen för att söka.
Men verkligheten såg annorlunda ut. Josefin berättar att hon har ett hjärta för regionen och brinner för internationella frågor och mänskliga rättigheter.
– Att åka är nog det viktigaste jag någonsin har gjort, skulle någon fråga gör jag det igen. Utan tvekan, säger Josefin.
Följeslagarprogrammet är noga med att inte ta ställning för någon part i konflikten.
– Däremot är vi inte neutrala gentemot folkrätten, förtydligar Josefin.
Hon berättar även hur man i ett svenskt sammanhang förväntas vara balanserad när man förhåller sig till konflikten i Israel och Palestina.
– Det är svårt att nå en balans när det i grunden inte är en jämställd konflikt, där den ena parten bryter mot internationella lagar och konventioner i en betydligt högre grad, menar Josefin.
Ibland möts hon av kritik från folk hemma i Sverige om att hon skulle ha en alltför ensidig bild. Det är ett problem att de inte träffar israeler i Israel i samma utsträckning som palestinier på Västbanken.
– Å andra sidan är problemet att vi över huvud taget behöver finnas. Bara för att jag har sett och upplevt saker som sker på Västbanken mer än i Israel betyder det väl inte att de bilderna är fel, eller att ockupationen på något sätt skulle vara mer okej?
Kritiken påstår hon, baseras ofta på direkt okunskap eller att de aldrig har varit på ockuperat område. Josefin brukar kontra med att säga, "åk ner som följeslagare i tre månader – sedan kan vi prata om mänskliga rättigheter."
