BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Då har jag ändå undvikit att åka till provinser som Kasai eller nordöstra delen av landet, ovanför Goma. Där är det illa nog, små lastbilar åker runt med halvfulla ynglingar på flaken. De sitter på bänkar med sina fingrar på avtryckaren på sina kalashnikovs. Det behövs bara en grop i vägbanan, och det är gott om sådana, för att en salva ska gå av.
Det hjälper inte att veta att vita européer och nordamerikaner har större chans att överleva därför att det finns en risk att döda ”muzungos” – det blir någon undersökning och det uppmärksammas. Att döda lokala kongoleser är rutin och riskfritt.
I Goma sitter huvudparten av FN:s styrka på 22 000 personer inlåsta bakom taggtråd och murar. För något år sedan intogs miljonstaden Goma av en milis – trots att FN:s största fredsstyrka fanns på plats.
Men i Kasai är det ännu värre. I stora delar av provinsen, som har enorma rikedomar i metaller och diamanter, finns ingen statsmakt. De styrs i stället av miliser och krigsherrar som beskattar befolkningen och säljer ut mineralerna till utländska företag. Sedan erbjuder de ”säkerhet” för gruvägarna.
I Kasai, som tillsammans med Katanga försökt bryta sig ur Kongo tidigare, leder detta till blodiga uppgörelser, dels mellan olika miliser och dels med den kongolesiska armén.
Det var sådana blodbad som Zaida Catalán tillsammans med sina medarbetare skulle undersöka.
Under de senaste månaderna har flera massakrer, utförda av både miliser och armén, inträffat. En av de mer uppmärksammade utfördes av den kongolesiska armén då man sköt med automatvapen mot demonstranter.
Skottlossningen spelades in av en armésoldat på hans mobiltelefon, och filmen spreds sedan till männniskorättsorganisationer. På bilderna syns att bara några av de 101 dödade demonstranterna var beväpnade med spjut eller machete, och hur skadade avrättas med huvudskott. Av de döda var 39 kvinnor.
Detta var en av de massakrer som Zaida Catalán och amerikanen Michael Sharp tillsammans med sina medhjälpare skulle undersöka. När Kongos regering kritiserar FN för att de skickar ut medarbetare utan att ha kontaktat de kongolesiska myndigheterna och sökt skydd av armén talar de mot bättre vetande.
Just armén är en av de organisationer som är misstänkt för att ligga bakom dödsskjutningar och att be dem om skydd för att undersöka deras medverkan är inte möjligt – och oavsett vilket mycket riskabelt.
Den främsta milisen i området är Kamwina Nsapu, som utlovat en blodig hämnd sedan deras traditionelle ledare Jean-Pierre Pandi dödats när han skulle gripas av polis i sitt hem. Det är Kamwina Nsapu som misstänks ligga bakom morden på Catalán, Sharp och deras översättare.
I dagarna har milisgruppen också halshuggit 40 poliser.
Zaida Catalán och Michael Sharp offrade sina liv för att ta reda på vad som händer i ett av de mest underrapporterade områdena i världen. Detta är inte rimligt. Har FN 22 000 soldater i Kongo borde man kunna stå för säkerheten när en annan del av organisationen undersöker vad som händer.
Kongo har en fruktansvärd historia som bevisar att människoliv saknar värde; krigen där har dödat fler människor än något annat krig efter Andra världskriget. Väldiga summor pengar omsätts när Kongo rånas på sina enorma naturresurser. Huvuddelen av pengarna går till europeiska och nordamerikanska företag. Vem vill förändra detta?
