– Det regnar i alla fall inte i natt, säger Benoît Ferrer från kollektivet Solidarité Migrants Wilson (SMW) som delar ut mat till uteliggande migranter.

Under en motorvägsbro vid nationalarenan Stade de France tecknar sig skuggorna av drygt 600 tält.

– Det är i snitt två personer i varje tält, säger Benoît Ferrer

Saint Denis är Parisregionens mest utsatta departement. Polisen pressar ut allt fler migranter från centre-ville och ut i förstäderna. Enligt Benoît beror det på ökad polisnärvaro.

– De kan knappt åka in till Paris för alla poliskontroller.

Chockad över situationen

Folk bränner bråte i kundvagnar för att hålla värmen. Kommunen har precis installerat fyra vattenkranar, förut fanns bara en – men det finns inga toaletter.

En lång kö bildas där matlådorna delas ut. Några kvinnor från kollektivet SMW tar med mat direkt till barnfamiljerna i lägret.

På en filt framför ett tält sitter pappa Maseh med sin familj: En elvaårig pojke, en nioårig flicka och inne i tältet: mamma Ilham med en åttamånaders bebis. Maseh kan lite svenska men föredrar engelska.

– Vi kom till Sverige 2018. De sa att våra chanser var små där, att det var bäst att komma hit. Vår bebis är sjuk, vi trodde vi skulle få tak över huvudet, säger Maseh.

SMW-aktivisterna säger att de bara har mat att ge men att läkare ska finnas  på plats följande morgon.

– Kommer ni från Sverige? säger 21-åriga Amin som överhört samtalet.

Han berättar att de är många svenskafghaner där.

– Det kommer nya varje dag.

Amin behöver hjälp med advokat, han har klassats som Dublin-ärende och ska överföras till Sverige, enligt lagen. Han verkar chockad över sin situation.

– Det är kallt, jag har ingen dyna, det är hemskt. Jag vill åka tillbaka till Sverige men de vill skicka mig till Afghanistan och … då är det slut, säger han.

Fler svenskspråkiga afghaner dyker upp: Tamin, Elias och Ishaq.

Ishaq vill inte vara med på bild, han vill inte att hans vänner i Sverige ska se honom “så här” – barfota i sandaler.

– Ta en bild på mig i stället, säger Elias som står bredvid.

– Berätta att det är bättre att leva här mot ingen framtid i Afghanistan.

Hopp om liv i Frankrike

29-åriga Ishaq möter upp vid Gare du Lyon inne i Paris. Han har bott fem år i Sverige och  några månader i Frankrike. För någon vecka sedan fick han tak över huvudet. Lägret vill han aldrig mer se.

– Det går inte att förstå hur det är att bo där om man inte har gjort det själv. Det är extremt, säger Ashiq på perfekt svenska.

I Afghanistan försökte han förändra samhället.

– Jag engagerade mig i en organisation för kvinnors rättigheter. Talibanerna är emot kvinnor och gör vad som helst för det samhälle de vill ha. De dödade flera i min närhet, säger han.

Amnesty har granskat Ashiqs fall, intygar att han är den han säger sig vara och att det finns en verklig risk för hans liv om han utvisas. Ändå nekades han uppehållstillstånd i Sverige.

Nu bor han i en sporthall utanför Paris där han väntar på resultat av sin överklagan. Vid bifall kan han söka asyl i Frankrike – vid avslag måste han gå under jorden 18 månader tills beslutet preskriberas. Preskriptionstiden är fyra år i Sverige.

I värsta fall verkställer Frankrike och överför Ashiq till Sverige som utvisar till Afghanistan.

Enligt Dublinavtalet ska ett asylärende bara behandlas i det EU-land personen först sökt asyl i. Men undantag kan göras, exempelvis om landet anses osäkert för individen. Den bedömningen gör många franska domare om Sverige som deporterar människor till inbördeskrigets Afghanistan.

– Det är bra om jag får stanna här men jag mår inte bra. De behandlar oss dåligt här. I Sverige gick jag på folkhögskola och bodde på internat, säger Ashiq.

Han menar att enda skillnaden mellan honom och de andra eleverna var ett papper – och hårfärgen.

– Det är inte snällt sagt men jag tror svenska myndigheter är rasistiska. Men människorna … många är solidariska. Som Sara här i Paris, säger han.

Svenskt nätverk

Sara Brachet var tidigare anställd av svenska kyrkan i Paris enbart för att stötta svensktalande migranter i Frankrike. De kom i tusental och situationen blev ohållbar. Arbetet sköter hon nu via frivilligorganisationen Svensktalande migranters vänner i Frankrike (LAMSF). Sara har träffat tusentals afghaner som kommit från Sverige.

– Det kanske 50 i veckan numera, barnfamiljer också, så var det inte förut. Det är som att de tappat allt hopp om Sverige, säger Sara Brachet.

Flera gånger under samtalet ringer afghaner som behöver råd eller översättning. En har gått under jorden efter avslag på sin Dublinöverklagan och ringer från sjukhuset.

– Han var med om en svår arbetsplatsolycka och kan knappt gå. Den som inte har uppehållstillstånd jobbar ofta svart i byggbranschen, säger Sara Brachet.

Arbetsgivaren vill inte medge att en papperslös har arbetat där.

Rykten om tvångsevakuering

I lägret under bron blir det allt trängre. Ryktet säger att det ska tvångsevakueras sista oktober – vilket sker regelbundet med informella läger. Människorna slussas då vidare till tillfälliga boenden runt om i landet.

Trebarnspappan Maseh grimaserar när han förstår att det blir minst en natt till i tältet för familjen, trots den snörvliga bebisen. En grupp män intill blir högljudda.

– Jag säger till barnen att allt är bra men de fryser och blir rädda när folk skriker, säger han.

Familjer prioriteras till boende under asylprocessen.

– Barn brukade vara här högst ett par nätter, numera blir de kvar i veckor ibland, säger Benoît Ferrer.