Europa är fortfarande stängt för huvuddelen av Syriens flyktingar. De flesta av dem har kommit till Libanon, där de tvingas stanna kvar. Över dem vilar hotet om fängelse och deportation, om inte pass och visum är i ordning.
En som själv hamnat bakom libanesiskt galler är danske Marcus, som 2013 var på plats för att arbeta i en hjälporganisation. Han råkade få med några känsliga myndighetsbyggnader på bild när han fotade, och togs in till förhör av den libanesiska säkerhetstjänsten där han anklagades för spionage och kopplingar till antingen Mossad eller CIA.
I handbojor fördes han sedan till ett ökänt deporteringsfängelse vid Adlieh, under en hårt trafikerad motorväg i Beirut.
”Som burar på zoo”
– Vi gick ner för en trappa till en avlång lokal i underjorden. Där var så mycket folk. De tre första cellerna jag passerade var kvinnoceller. I en av dem satt de och sjöng allihop. Jag blev tillsagd att gå bort till cell nummer nio, minns Marcus idag.
Han pekar på en skiss han ritat upp över fängelset. Varje cell var 40 kvadratmeter, och såg ut att innehålla ungefär lika många personer. Två korta väggar av betong, två längre av galler, och vakterna i kamouflageuniformer som cirkulerade runt dem, som djur i burar på zoo. Folk satt på golvet, bland smutsiga madrasser och plastpåsar med tillhörigheter.
– Det var otroligt varmt där nere, luften var fuktig från alla människor. Det stod stora fläktar på golvet som brummade hela tiden. Och i varje cell fanns det bara en enda toalett, ett handfat och en kran. Jag drack av vattnet, det smakade helvete.
I sin cell träffade han fångar från både Mellanöstern och nordöstra Afrika. Syrier, palestinier från Syrien, jemeniter, sydsudaneser, etiopier. Bara utlänningar, inga libaneser.
Tolvåringar i trånga celler
Deporteringsfängelset vid Adlieh öppnade år 2000, och drivs sedan starten av säkerhetstjänsten. Där finns i genomsnitt 500 fångar av båda könen, som mest fördelade över tretton celler. Där finns inga fönster, inget naturligt ljus eller frisk luft. Varm mat serveras tre gånger i veckan, tv och tidningar är inte tillåtet. Där finns en isoleringsavdelning med mörklagda celler på en enda kvadratmeter, liksom en ”familjecell” med plats för barn. När en Beirutbaserad tidning fick besöka lokalen 2011, påträffades tolvåriga syriska flyktingar bakom galler.
Här sitter folk i väntan, eller i fruktan, inför att deporteras till hemlandet. Egentligen räknas lokalen bara som en polisstation, och fångarna ska uppleva dessa förhållanden under max 48 timmar. Men det är en lag som konsekvent ignoreras. Vissa blir kvar i veckor, andra i månader – ingen vet, och långt ifrån alla vill eller kan vända sig till en ambassad för hjälp.
– En ung kille, kanske 20–21 år, hade varit där i ett helt år. Han var flykting från Aleppo och hade försökt handla med falska pengar för att helt enkelt överleva. Han var väldigt blek efter att ha varit inlåst så länge. Och hans röst var tunn, nästan borta, berättar Marcus.
Människorättsgrupp: Det är tortyr
Inlåsningen under jord ger upphov till allvarliga hälsoproblem. Synen kan försämras, trängseln och orörligheten i cellerna kan påverka muskelmassan. I en rapport från 2013 fastslår Lebanese Center for Human Rights (CLDH), en människorättsorganisation som särskilt bevakar landets fängelsesystem, att underjordisk inlåsning är en form av tortyr, i enlighet med FN:s konvention mot tortyr.
De största problemen är de rent psykiska, förklarar Marie Daunay, direktör för CLDH.
– Att sitta fängslad på obestämd tid innebär stora psykiska påfrestningar. Många av de fängslade får tung och beroendeframkallande psykofarmaka av fängelsets läkare. Den mentala påverkan av fängelsevistelsen är stor och kvarstår ofta även efter att fångarna släppts ut.
Libanon har inte undertecknat FN:s flyktingkonvention från 1951, eller 1967 års tilläggsprotokoll, påminner Marie Daunay. Det betyder att flyktingar och asylsökande likt vem som helst kan arresteras som ”illegala invandrare” om de saknar visering, ordentliga identitetspapper, eller begår andra lagbrott.
Palestinier får betala dyrt
Som främsta tillflyktsland för Syrienflyktingar har Libanon hittills beviljat en förhållandevis generös uppehållsmöjlighet. Men på villkor att inga lagbrott begås, och alla palestinier som flytt Syrien måste dessutom köpa väldigt dyra visum. Flyktingar som kanske mist sina identitetspapper i allt kaos, saknar rätten att alls vara där. I värsta fall hamnar de i deporteringsfängelset. Möjligheterna att ta sig till en säkrare fristad än Libanon är små, i synnerhet att möjligheten att lyckas fly till det stängda Europa.
Tvingas vänta i ovisshet
Marcus upplevde att majoriteten av fångarna han mötte var flyktingar från Syrien. Många ville eller hade garanterat försökt fly till en bättre tillvaro, men blivit stoppade på grund av brister i dokumenten. På linoleumgolvet i cell nummer nio fann frustratonen utloppi form av stora teckningar med kulspetspenna, på barn och fruar. Många uttryck för en saknad efter familjen.
– Jag mötte en man som redan hade fru och barn i Sverige, dit de kommit som flyktingar. Han hade också försökt ta sig dit, på ett falskt pass som tillhörde en vän. Men han avslöjades halvvägs i Istanbul, och sattes på ett flyg tillbaka till Beirut där han placerades i fängelset. Där hade han varit i tre veckor, och visste varken om eller när han skulle deporteras tillbaka till kriget eller någon annanstans.
”Vi lever som djur”
Flera av de syriska fångarna var extremt rädda. De saknade papper, fick inte ta sig till tredje land och ville definitivt inte tillbaka hem heller. Denna position gör att de ibland kan hållas illegalt inlåsta på obestämd tid, skriver CLDH i sin rapport.
De verkade sakna varje möjlighetatt vända sig till någon som kunde tala för deras sak.
– De hade ingenting, förklarar Marcus. När han som privilegierad västerlänning fick lämna fängelset inom de lagstadgade 48 timmarna, bad andra fångar honom att berätta om deras förhållanden.
– En man sa till mig att han inte hade sett solen på tre månader. ”Vi lever som djur här nere”, sade han.
Joakim Medin
Fotnot: Marcus heter egentligen något annat.
