Men i det krigsdrabbade Kiev gör man tillfälligtvis undantag från den här regeln. Dels har hela luftrummet stängts för kommersiell flygtrafik. Dels är kollektivtrafiken västerut gratis, och alla vet att de som tagit bilen har fastnat i köer som tar flera dagar att avverka. Det råder dessutom brist på bensin. 

Hjärtslitande scener

Sedan Kiev släppte på ett långvarigt utegångsförbud i måndags har människor av alla slag flockats till centralstationen för att försöka komma med evakueringståg västerut, bort från de ryska bombningarna och markstyrkorna som samlats i stadens utkanter. När Dagens ETC besöker stationen utspelas det kaotiska och hjärtslitande scener på de överfulla perrongerna. 

Tvingas lämna sitt bagage

Folk knuffas, gråter, springer, faller omkull och munhuggs med tågpersonal och beväpnade poliser i sina försök att komma ombord ett tåg, oavsett om destinationen är gränsen till Polen, Slovakien, Ungern eller Rumänien. Medelklassfamiljer, arbetare, romer som packat sina tillhörigheter i plastkassar och hipsters som packat sina i dyra modeväskor – alla har de för en stund blivit de samma.

– Ivan! Ivan! skriker en panikslagen kvinna som lyckats få plats med sina små barn på en vagn, men som råkat tappat bort sin äldsta son i folkmassan. 

Hon tvingas kliva av tåget och missar chansen att sätta familjen i säkerhet. 

En stor grupp med indier rusar fram i hopp om att kunna evakuera på ett och samma tåg. Den unga mannen som tar täten håller hemlandets flagga i högsta hugg och ropar ut kommandon. 

– Follow me! Hurry, hurry! Let’s try Slovakia instead of Romania! 

De lyckas, men vagnen blir så full att några av indierna måste överge sitt bagage på perrongen. De och andra utländska universitetsstudenter hör också till alla de som flyr. 

Männen står ensamma kvar

Redan i måndags, bara fyra dagar efter att det ryska anfallskriget inleddes sa FN att 500 000 människor hade flytt Ukraina. Fortsätter situationen eskalera förväntar sig FN att siffran kan komma att växa till fyra miljoner flyktingar. Det får den så kallade flyktingkrisen i EU under 2015 att blekna i jämförelse. 

Men en annan sanning om krig är att de ofta splittrar familjer. Här och var på perrongerna står det kvar ensamma män och vinkar när evakueringstågen rullar iväg. De vänder bort huvudena för att inte visa att de gråter. 

German och Igor torkar snabbt tårarna och lägger sig till med stenansikten när jag tar fram kameran.

– Min fru och mina två barn sitter på tåget. Igors fru och tre barn sitter också där. Jag vet inte om min familj kommer stanna i Slovakien eller resa vidare, eller om jag någonsin kommer få se dem igen, säger German. 

Han är strax över 40 och driver vanligtvis egen byggfirma. Nu ser det ut som att han ska bli soldat istället. Ukrainas regering har beslutat om allmän mobilisering av alla män mellan 18 och 60 år, och alla som faller in i den kategorin är förbjudna att lämna landet. 

– Jag vill stanna kvar och kämpa för Ukraina, för jag tycker det som har hänt är helt oacceptabelt. Putin ska inte få bestämma vår framtid. Men jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle behöva ta farväl av de jag älskar, på det här sättet. Hur gör man? Vad säger man? Det blev mest bara stelt.

Skriker skräckslaget

Några timmar senare följer jag andra utländska journalisters exempel och tar själv kvällens sista evakueringståg från Kiev, med staden Lviv vid den polska gränsen som destination. En majoritet av alla flyktingar har satt kurs mot Polen och idag har det gått så många tåg att vi inte behöver lämna någon kvar på perrongen. Men det är också för att det pressas in så mycket folk att det inte finns en kvadratmeter över. Vissa överger sitt bagage och prioriterar att få med sig sina hundar, katter och undulater. 

Vi rullar ut från Kiev med släckta lampor, av säkerhetsskäl. Jag hör många dra en lättnadens suck. Lite av spänningen de gått och burit på kan nu släppa. En äldre man kysser sin fru på pannan och ler. 

Bara ett kort stycke utanför Kiev hörs plötsligt två höga smällar. Vagnarna skakar till våldsamt och blir upplysta brandgult genom fönstren. Några av passagerarna skriker skräckslaget. Två ryska bomber har landat helt nära vårt tåg. 

– Stäng av era mobiltelefoner! Stäng av dem! Ryssarna kan se ljuset från skärmarna, ropar flera personer i mun på varandra. 

Känner igen från Syrien

Tågresan sker i totalt mörker och tar sammanlagt elva timmar. Toaletten är avstängd och vi tar inga kisspauser. Det finns ingen bistro. Vi som fick ståplats måste fortsätta stå hela resan och efter några timmar värker det i benen och fötterna. Trängseln gör också att det bildas kondens på de kalla dörrarna, där vattendropparna snart fryser till is. 

Jag står bredvid en sådan dörr och skakar av köld. Men jag kan inte höra en enda person klaga över förhållandena. De är tacksamma över att de kan ta sig långt bort från striderna. 

Emine, en ung ukrainsk-turkisk kvinna som står bredvid mig på tåget, flyr med sina två systrar och pappa från hemmet i Kiev. Hon är nästan färdig med sina studier för att bli tandläkare men tror inte att de kommer kunna återvända igen. 

– Nej, se vad som hänt i Syrien där Ryssland också bedriver krig. Putin går in i långsiktiga konflikter och har förstört mycket med sina bombningar. Nu gör han samma sak i Ukraina och det här är bara början, säger Emine.

Hur ser er plan ut då, ska ni försöka bygga något nytt i ett annat europeiskt land? 

– Jag tror tyvärr det blir svårt, eftersom jag och mina systrar bär slöja. Vi vet hur reaktionerna i Europa såg ut när det kom flyktingar 2015. Jag tror vi flyttar till min pappas hemland Turkiet istället