– Vi gav oss av redan 91, innan Bosnienkriget hade brutit ut, berättar hon.
Det hade redan då börjat pratas om vilka folkgrupper som inte var önskvärda i den kommande Serbiska republiken.
– En kollega till min mamma, som var serb, hade sagt till henne att, ”jag skulle rekommendera att ni ger er av, för det kommer att hända hemska saker här och jag kommer inte att kunna hjälpa er”. Min pappa, som jobbade på bank, vägrade att lämna sitt hem, men min mamma tog hotet på allvar, säger Larisa Rejhan.
Larisa Rejhan, hennes storasyster och mamma trodde alla att de snart skulle få återvända hem igen när de begav sig till den kroatiska turistön Brac i Adriatiska havet, där de inkvarterades tillsammans med tusentals andra bosniska flyktingar.
– Vi stannade där i ungefär ett år, men efter att det börjat bli motsättningar även mellan kroater och muslimer blev vi tvungna att ge oss av igen. Det var jättejobbigt, för det var först då jag förstod att jag inte skulle komma tillbaka hem, säger hon.
”Tagits emot jätteväl”
Att destinationen blev just Sverige var en slump.
– Det var bara rent lotteri. Vi tog den första båten från Polen och hamnade i Ystad.
Efter ett par dagar i Ystad blev det flyktingförläggning i Malmköping. Därifrån blev de förflyttade till Örebro. Larisas mamma utbildade sig till undersköterska och fick jobb i äldreomsorgen. Larisa själv började studera på Örebro universitet och fick så småningom en fil kand i pedagogik och sociologi.
– Vi har alltid tagits emot jätteväl i Sverige. Alla har varit jättesnälla mot oss, men när jag pratar med mina svenska vänner brukar de säga att något som hände på Balkan, det skulle aldrig kunna hända här. Då svarar jag att det kan det visst! Vi såg det senast då det var riksdagsval i Sverige, vilka som fick röster på att dela upp människor i vi och dem. Det är det som händer när folk inte har någon trygghet, man börjar leta syndabockar. Det var det som hände i forna Jugoslavien, och det kan hända här med, säger Larisa Rejhan.
Sinisa Kedza, 55, var 27 år när han i november 1992 tvingades fly sin hemstad Novi Travnik i Bosnien tillsammans med sin fru och då treårige son.
– Tillvaron gick från normal till att ett fullskaligt helvete bröt ut över en natt. Bästa grannar och vänner började plötsligt att kallblodigt slakta varandra, det var oerhört uppslitande, säger han.
Den lilla staden Novi Travnik på inte mer än 35 000 invånare, sju mil nordväst om Sarajevo, kom att skakas av motsättningarna mellan serber, muslimer och kroater under nästan fyra år – från våren 1992 till mitten av december 1995.
– Idag är det nog fler som ligger nedgrävda på kyrkogården än som lever kvar i min gamla hemstad, säger Sinisa Kedza.
Ville inte välja sida
Själv hade han inget som helst intresse av att ingå som en part i konflikten.
– Som gammal punkare, anarkist och pacifist ville jag inte välja den ena sida mot den andra. Jag och min fru valde att fly istället.
Bland vännerna som valde att stanna kvar och slåss klarade många inte sig ut på andra sidan konflikten med livet i behåll.
– Min lillebror Sasa som gick ut i kriget överlevde striderna och kom hem i december 1995, men han stod inte ut med minnena och tog senare sitt eget liv, säger Sinisa Kedza.
Upprinnelsen till kriget var den upptrissade nationalism som splittrade det forna Jugoslavien – det är historikerna praktiskt taget överens om.
– Det var samma story som under alla konflikter, samma story som SD gör sitt yttersta för att underblåsa idag, att det alltid är den andres fel. De bosniska muslimerna var de fredligaste av människor, de som var minst intresserade av en väpnad konflikt, men det var ändå de som drabbades hårdast.
Svårare för dagens flyktingar
Dagens flyktingar som har kommit till Sverige från Syrien och Afghanistan tror han har det svårare att ta sig in i det svenska samhället än vad han själv hade på 90-talet.
– Det är en helt annan atmosfär idag, mycket mer individualism, karriärism och egoism. I början av 90-talet fanns fortfarande spår av Palmes idéer om solidaritet med behövande, säger Sinisa Kedza.
Välkomnades i Sävsjö
Väl i Sverige placerades han, tillsammans med fru och son, i småländska Sävsjö, en ort på strax över 5 000 innevånare.
– Vi kände oss verkligen välkomna, alla där var så otroligt hjälpsamma och snälla mot oss. Vi bodde på flyktingförläggningen, men brukade köpa mjölk av en bonde i närheten. När han sedan skulle ned till Berlin för att titta till sitt hus där, lånade han ut huset i Sävsjö till oss. Han gav oss nycklarna, bara så där!
Idag bor Sinisa Kedza med sin fru och son i Malmö, där han sedan 13 år har arbetat som koordinatör för det internationella samarbetet på Föreningen Idrott för handikappade samt som musikproducent på Urban balkan club.
– Jag får ibland frågan från mina bekanta i Bosnien om när jag ska flytta hem, men Malmö är min drömstad. Jag brukar svara att när det bor 138 olika nationaliteter sida vid sida i Bosnien som det gör här på Möllevången, då kommer jag att återvända, säger Sinisa Kedza.
Blerta Hoti, 35, som idag är socialdemokratiskt kommunalråd i Göteborg, tvingades vid sex års ålder fly tillsammans med sin familj från hembyn Polac i centrala Kosovo. Byn ligger i en av Kosovos fattigaste och minst utvecklade regioner, vid Drenica-dalen. Förutom sin fattigdom är regionen även känd för sina ”frihetshjältar” i UÇK, Kosovos befrielsearmé, berättar Blerta Hoti.
– Den första massakern i Kosovo skedde här -98, bara två kilometer från min hemby. Det var grundaren av befrielsearmén och hans familj som slaktades, som hämnd för upproret mot serberna.
Andra klassens medborgare
Men Blerta Hoti och hennes familj flydde till Sverige redan 1992.
– Trots att vi albaner utgjorde 95 procent av befolkningen i Kosovo fråntogs vi våra grundläggande rättigheter. Vi blev något av en andra klassens medborgare i Milosevics Storserbien-projekt.
När Kosovos autonomi från Serbien upphävdes 1990 förbjöds även barnen att lära sig läsa och skriva på albanska i skolan.
– Men det var mycket värre än så, skolbarn förgiftades för att man skulle sprida skräck bland befolkningen. Min pappa, som var engelsklärare, jobbade 1990-92 utan något betalt. Vi överlevde för att vi var jordbrukare och ändå hyfsat självförsörjande, berättar Blerta Hoti.
Hon minns hur hennes farfar, som varit lokalpolitiker i Skënderajs kommun dit Polac hör, vid den här tiden ständigt lyssnade på radiorapporteringen från Bosnien och oroade sig för när kriget skulle komma till dem i Kosovo.
– Statsapparaten hade praktiskt taget stängts ned helt och hållet, vi hade ingen rätt till vård, och det var extremt otryggt ute på gatorna. Jag minns att jag var rädd för polisen, för att de var serber. Jag visste att de hatade mig för min etnicitet, trots att jag bara var sex år.
I slutet av juli -92 kom hon tillsammans med sin lillebror, två småsystrar och båda sina föräldrar till Ystad med färjan från Swinoujscie i Polen, dit de tagit sig med buss.
– I två nätter fick vi sova på golvet i en jättelik tennishall. Ett av mina första minnen är att vi bjöds på saft och bullar där, och att alla mammor grät. De visste ju inte vad som väntade oss. De tänkte väl säkert, ”är det här vår framtid nu?”, säger Blerta Hoti.
Tjänstemän jobbade ideellt
Efter två månader på en flyktingförläggning i Uddevalla slussades den lilla familjen vidare till en lägenhet man tilldelats i Munkedal.
– Det jag minns från första tiden i Sverige är ett väldigt starkt engagerat civilsamhälle. Kvinnor och män som jobbade på Invandrarverket och volontärer som ställde upp och jobbade ideellt. Jag minns också att kyrkan kom med leksaker till oss barn, trots att vi var muslimer, och det var inte i missionssyfte. Det var väldigt bra i Munkedal.
Hon är dock inte säker på att mottagandet var lika bra på alla orter i Sverige.
– Jag tror det var väldigt avgörande var i landet man hamnade, om man blev en del av samhället eller inte. Idag är jag politiker, men jag vet inte om jag blivit det om jag växt upp i Angered. I Munkedal fick vi svenska vänner och med dem språket på en gång.
Svårare för dagens flyktingar
När Blerta Hoti var 14 flyttade familjen till just Angered.
– Där var det en helt annan kamp för att slå sig in.
Även om hon utsatts för vardagsrasism och fått gapat efter sig att hon är ”en jävla blattehora”, är hon på det klara med att dagens flyktingar har det svårare att ta sig in i samhället än vad hon hade.
– Det är mycket mer socialt accepterat med antidemokratiska, rasistiska åsikter idag än vad det var då. Främlingsfientligheten har blivit normaliserad på ett helt annat sätt. Men sen var ju vi vita européer också, det spelade säkert in.
Att steget har blivit längre för flyktingar som kommer till Sverige att ta sig in i samhället, tror Blerta Hoti har att göra med de ökade klyftorna.
– När välfärden tenderar att inte räcka till rubbas tilliten människor emellan. Jag tror på en nationell politik för social sammanhållning och en mycket mer jämlikhetsbetonad välfärdspolitik. Men sen tror jag faktiskt vi har varit lite för slappa och ställt för lite krav på dem som kommer hit också. I Sverige ska det vara svenska värderingar som gäller, allt annat tjänar bara SD på.
Mirza Zjajo, 38, bor och jobbar som bibliotekarie i Handen, strax söder om Stockholm. Han var nio år när kriget 1992 kom till hans hemstad Jajce i Bosnien.
Den femte april hade Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo angripits av serbiska styrkor tillsammans med den jugoslaviska folkarmén, som en reaktion på att republiken hade utropat sig som självständig. Några veckor senare var Mirza Zjajo i skolan som vanligt, när en för honom okänd man kom in i klassrummet och avbröt lektionen för att tala med hans lärare.
– Jag minns att han sa att skottlossning hade utbrutit i nån förstad och att de serbiska trupperna var på väg in mot Jajce – att vi måste gå hem till våra föräldrar och hjälpa dem att packa. Det kändes overkligt, surrealistiskt. Men jag var bara ett barn, så jag tänkte att mina föräldrar skulle finna en lösning på något sätt, säger han.
När Mirza Zjajo kom hem satt hans föräldrar vid köksbordet, med huvudena tungt vilande i handflatorna, och diskuterade vad de skulle ta sig till.
– Vi i Bosnien var så integrerade att vi tänkte – det där kan aldrig hända här. Mamma var bosnienserb medan pappa var muslim, men det var inget som någon funderade kring innan kriget kom. Det var så det såg ut, man umgicks och gifte sig över etniska och religösa gränser, och man firade varandras högtider. Jag minns att vi hade en katolsk granne dit vi barn brukade få komma och måla ägg när det var påsk, säger han.
Pappa stannade kvar för att försvara byn och deras hem tillsammans med den bosniska armén, medan Mirza följde med sin mamma och storebror till den serbisk-dominerade staden Banja Luka, där de hade släktingar och var säkrare.
– Jag minns avskedet från min pappa och vår hund. Vi tänkte att vi bara skulle bli borta tillfälligt, nån vecka eller så. Men situationen blev ju inte bättre, utan bara värre, säger han.
Mamman hade kunnat stanna
Efter två månader i Banja Luka tog de sig vidare till Belgrad, för att där skaffa resehandlingar och efter ett par veckor få bussbiljetter nedskickade från en faster i Sverige.
– Min mamma hade kunna stanna kvar i Banja Luka och varit på den säkra sidan i och med att hon var bosnienserb. Hon hade lätt kunnat få ett arbete eftersom det var så många ickeserber som blev av med sitt. Men hon, som vuxit upp med idéerna om broderskap, enighet och jämlikhet under Tito-regimen, ville inte vara kvar och bidra till något så skevt, har hon berättat. Dessutom hade jag och min bror med all säkerhet utsatts för diskriminering eftersom vår pappa var muslim, berättar Mirza Zjajo.
I september 1992 kom de till Stockholmsförorten Jordbro och inkvarterade sig hemma i hans fasters trerummare tillsammans med farmor och två kusiner. Mirzas pappa kom tre månader senare, efter att hemstaden Jajce hade fallit i serbiska händer.
Anpassningen till det nya minns han som i stort sett smärtfri.
– Jag minns hur häftigt jag tyckte det var med alla lekplatser överallt, det fanns inte hemma i Jajce. Att vi upplevde så lite rasism som vi gjorde tror jag hade att göra med att vi kunde passera som svenskar, vi var ju vita européer, och att många andra hade kommit hit från Jugoslavien före oss som arbetskraft under -70 och 80-talet. Det tror jag betydde mycket.
Kan göra mer för flyktingar
Vad gäller dagens flyktingsituation tycker han att Sverige kunde göra mer.
– Vi borde sluta prata om flyktingar som en kostnad och en börda, vi behöver ju få in ung arbetskraft. Om vi kan få det och samtidigt hjälpa människor som flyr ifrån krig, jag vet inte, men jag tror Sverige skulle tjäna på det.
Alma Leehoewitch, 40, bor idag i Stockholm och jobbar på Systembolagets huvudkontor. Hon var 13 år när hon tillsammans med sin familj tvingades fly från Banja Luka i Bosnien.
– Min mamma var bosnien-serb men min pappa var muslim, så han blev av med sitt jobb som chaufför efter att kriget brutit ut. Det började liksom så, säger hon.
Polisen lät honom klart och tydligt veta att han inte längre var önskvärd som medborgare i den då redan självutnämnda Serbiska republiken.
– Han blev gripen på öppen gata och misshandlad i häktet, enbart på grund av sin etnicitet, berättar Alma Leehoewitch.
Strax därefter fick han hjälp av Almas morbror med att ta sig ut ur landet.
– Han ordnade med falskt pass och följde med honom till gränsen, där pappa uppgav att han varit på begravning i Bosnien. Sedan for han vidare till Sverige.
Efter att pappan blivit inkvarterad på en flyktingförläggning i Växsjö började resten av familjen att försöka ta sig till Sverige som anhöriga. Men det skulle komma att ta ett tag.
– Alla som inte var serber flydde. Om man inte gjorde det blev man i princip torterad, eller så kom de hem till dig och knackade på dörren, brände in ett kors i pannan på dig och hotade dig till livet, säger Alma Leehoewitch.
Som bosnienserb var hennes mamma trots allt säker. Tillsammans med sina två döttrar bodde hon därför kvar hos Almas mormor i ytterligare ett år, innan de kunde ta sig ut ur landet och vidare till Sverige.
Chockades av sprängning
Farmor Sabiha, som var muslim, var dock långt ifrån säker i serbernas regionshuvudstad Banja Luka.
– Ibland kunde folk komma och slå hårt i dörren, bara för att skrämmas. Min farmor, som gått igenom andra världskriget, blev livrädd och alldeles skakig. Men den läskigaste incidenten som jag själv var med om, det var när alla moskéer i vår stad sprängdes under en och samma natt. Det var riktigt otäckt, säger Alma Leehoewitch.
Den natten sov hon över hos sin farmor, som väckte henne mitt i natten och ledde henne ut i hallen efter att en moské på andra sidan floden nyss hade sprängts i luften.
– Jag var så trött på att hon var så stissig och rädd hela tiden att jag bara suckade, men jag följde ändå med henne ut i hallen och satte mig ned på golvet bredvid henne. Till saken hör att det låg en moské 30 meter ifrån farmors hus. Plötsligt small det av bara helvete och föll stenar över taket! Min farmors syster som också var där fick hälla en kanna vatten över huvudet på mig för att ta mig ur chocken.
Efter att ha ansökt och fått uppehållstillstånd i Sverige genom svenska ambassaden i Belgrad kom så Alma Leehoewitch, hennes lillasyster, mamma och farmor hit under vintern 1994.
– Vi kom med färjan till Ystad, där pappa hämtade oss i bil.
Kompisar via punken
Sedan fick familjen bestämma sig för om de skulle bosätta sig i Örebro, där Almas pappa hade en syster, eller Göteborg, där han hade en bror. Det blev Örebro, och Alma Leehoewitch, 14 år, tog sig in i det svenska samhället genom punkrocken.
– Det första året som flykting i Sverige kändes lite som att ha placerats i ett vakuum. Man förstod inte hur nånting fungerade och man hade inga kompisar, så jag hängde mycket med mina kusiner som var lite äldre och hade varit i Sverige längre.
Den ena kusinen lyssnade på Mariah Carey medan den andra var inne på Nirvana, Ramones och Sex Pistols. Något som passade Alma Leehoewitch bättre.
– Han var tre år äldre än jag så jag fick ju inte hänga med han och hans tuffa gäng, men han blev min guide i livet och jag tryckte upp tischor åt deras Sex Pistols-coverband.
Ingen främlingsfientlighet
Bandet repade i Bosniska föreningens lokaler i Örebro, där de också anordnade en punkfest. Där träffade Alma sina första svenska vänner i sin egen ålder.
– Jag tror inte att våra föräldrar och de äldre bosnier som hängde i föreningen riktigt hade förstått vad punk var för nånting, för helt plötsligt bara vällde det in punkare med tuppkam och nitjackor. De blev helt förskräckta, medan jag tyckte det var ascoolt att de kom till oss, svenskarna! Och på den vägen är det, sedan dess har jag alltid träffat mina vänner genom musiken, säger Alma Leehoewitch.
Någon främlingsfientlighet har hon som flykting från Bosnien aldrig behövt uppleva i Sverige.
– Nej, mina klasskompisar tyckte det var helt fantastiskt att jag kunde prata svenska efter bara två år. Vi planerade att åka till Bosnien tillsammans, sånt där som man gör när man är 14–15 år, du vet.
Det flyktinghat och den rädsla för folk från andra kulturer som idag svämmar över allt mer på såväl ledarsidor som sociala medier, tycker hon är hjärtskärande att behöva ta del av.
– Människor flyr från fruktansvärda saker. Om man bara läser och lär sig av vad andra har varit med om är det ganska lätt att förstå. Man flyr inte för att man vill, utan från krig och förföljelse. Jag tycker det är helt obegripligt att man inte kan zooma ut från sin egna lilla trånga tillvaro och känna lite mer empati, säger Alma Leehoewitch.
