Hur hamnade finska facken i en sådan situation att man godkänner så kraftiga försämringar för sina medlemmar? Planen drogs upp för ett år sedan i tjänstemannarapporten En strategi för Finland, författad av Sveriges före detta finansminister Anders Borg och politices doktor Juhana Vartainen. Där slogs fast att arbetskostnaderna i förhållande till produktivitetstillväxten måste öka långsammare än i övriga länder i Euroområdet under många år framöver och att Finland måste ”disciplinera sin lönebildningsprocess”. Regeringen rekommenderades att uppdra åt arbetsmarknadens parter att se över lönebildningsprocessen. Regeringen uppmanades också att förstärka informationsstyrningen av avtalsrörelsen, genom lönebildningsrapporter som tydliggör effekterna av olika lönebanor på sysselsättningen. 

Sedan dess har den finska regeringen anlagt en hård ton mot facken och hotat med tvångslagar, som skulle ha inneburit betydligt hårdare villkor än nuvarande samhällsfördrag, om parterna på arbetsmarknaderna inte själva kom överens. Statsministern Juha Sipälä jämfördes under höstens låsta läge med Margaret Thatcher. 

Li Andersson, är riksdagsledamot för Vänsterförbudnet, och en av de som jämfört Sipilä-regeringens tuffa linje mot facken med Margaret Thatchers antifackliga politik.

– Den här regeringen har spelat väldigt hårt mot facket. I princip har man utpressat facket. Det är inte ett ärligt avtalsklimat att sätta facket i en sits där man får välja mellan pest och kolera. Facket fick välja mellan massiva inkomstsänkningar eller en lightversion. Det som regeringen gjorde var att man gick ut och sa att arbetsmarknadsparterna måste komma överens om en sänkning med fem procent för arbetsgivarnas kostnader. Regeringen tog, innan arbetsmarknadens parter börjat förhandla, ställning för ett avtal som drabbar löntagarna och gynnar företagen. 

Li Andersson berättar att även Vänsterförbundet håller med om att någon typ av överenskommelse behövdes, men att nuvarande överenskommelse är obalanserad.

– Det behövdes en överenskommelse, som gör arbetsmarknadsläget förutsägbart de kommande åren på grund av det ekonomiska läget och det hade varit vettigt att komma överens om måttliga löneökningar. Men inte de massiva inkomstöverföringar de här innebär. Det är 2,5 miljarder euro som förs över från arbetare till företagen. Vi tycker att samhällsfördraget innehållsmässigt är obalanserat. Speciellt hårt drabbas lågavlönade inom offentlig sektor, säger hon till ETC. 

Men är det ens höga löner som är Finlands problem? Alla håller inte med om det. En nyutkommen rapport från OECD framhåller att en stor del av Finlands problem har att göra med strukturella förändringar. Då finska exportmarknader också befinner sig i recession har efterfrågan minskat, efterfrågan på papper har de senaste åren gått ner och den stora arbetsgivaren Nokia har haft problem till följd av övergången till smartphones. Alltså, en stor del av vad som orsakat problemen har inte att göra med företagens kostnader, lönerna. ”Nedgången i export har till största delen att göra med andra faktorer än kostnader” skriver rapportförfattarna. Rapporten rekommenderar ökad arbetskraftsinvandring och kritiserar regeringens nedskärningar inom forskning och utveckling, något som OECD anser behöver stärkas för att den finska industrin ska kunna ställa om och återfå konkurrenskraft. 

De båda nobelprisade ekonomerna Joseph Stieglitz och Paul Krugman har båda hävdat att nedskärningspolitikens dämpande effekt på den inhemska efterfrågan är en del av Finlands problem och att inhemsk efterfrågan istället borde stimuleras. Något som inte görs med att sänka arbetstagares faktiska inkomster.

"Medicinen man nu sätter in är inte den rätta"

Pekka Sauramo är specialforskare i makroekonomi på Löntagarnas forskningsinstitut. Han anser att regeringens medicin är fel för Finland.

– Det finns just nu ingen konsensus i debatten i Finland. Jag är av uppfattningen att huvudanledningen till Finlands recession inte är att vi har förlorat konkurrenskraft, att lönerna är för höga är inte rätt diagnos. Huvudskälet är att det är en recession i hela Eurozonen. Marknaderna Finland exporterar till har inte utvecklats bra. Sedan har vi haft problem med strukturförändringar gällande skogsindustrin och telekombranschen. Detta betyder att om höga löner inte är orsaken, är medicinen man nu sätter in inte den rätta, säger Pekka Sauramo till ETC. 

– Att exportmarknaderna också har ekonomiska problem det kan vi inte påverka. Det andra problemet, de strukturella problemen med skogsindustrin och Nokias kollaps, de kan inte lösas snabbt. Det handlar om att omfördela resurser och utveckla forskning och innovation, fortsätter han.

Kan samhällsfördraget göra situationen värre, om den inhemska efterfråga sänks till följd av minskade inkomster?

– Exakt så. Det är ett allvarligt hot, det kan bli värre. Överenskommelsen uppskattas kunna skapa 35 000-40 000 nya jobb. Det är väldigt optimistiskt. Jag är rädd att det inte kommer att uppnås, utan att effekten istället blir den omvända, när den inhemska efterfrågan går ner. Det finns inga enkla lösningar på Finlands problem. Ett ytterligare problem som spår på detta, att den inhemska efterfrågan går ner, är att vår regering också för en nedskärningspolitik. Det är svårt att se hur det ska påverka arbetslösheten, säger Pekka Sauramo. Han fortsätter: 

– Regeringen har också varit inne på att förändra systemet med kollektivavtal, men det är för tidigt att säga vad som kommer att hända där. 

Det är ett av de andra målen för Juha Sipäläs regering, att luckra upp kollektivavtalsmodellen och öppna upp för mer lokala avtal. 

– Vi hoppas att de här förhandlingarna kommer att leda till maximalt resultat med både samhällskontrakt och lokala avtal, sa finansminister Alexander Stubb till Yle i måndags.

I Anders Borg och Juhana Vartainens tjänstemannarapport argumenterade de för att öppna för lokala avtal på följande retoriska poäng: 

”Det har slagit oss under vår diskussionsrunda med arbetsmarknadens parter att det ofta åberopas ett bristande förtroende mellan de lokala parterna, så att centralorganisationerna inte vill släppa taget om den lokala lönesättningen. Finland framstår dock annars som ett land med högt socialt kapital och en hög tillit mellan medborgare. Om finländare litar på varandra, varför inte lita på de lokala parterna?”

Li Andersson menar att hotet om lokala avtal var en av anledningarna till att facket gick med på Samhällsfördraget.

– Det man också har försökt göra är att bryta upp arbetsmarknadsmodellen med tvingande lagstiftning. Regeringen har sagt att man vill främja lokala avtal framför kollektivavtal och att man är beredd att göra det genom lagstiftning. Det är en av orsakerna till att den fackliga centralorganisationen gick med på detta fördrag. För att skydda kollektivavtalsmodellen, som var hotat i de tvångslagar regeringen annars hotade med, säger Vänsterförbundets Li Andersson.

Närmast kommer branschvisa förhandlingar föras om hur innehållet i avtalet ska tillämpas i respektive bransch. I maj kommer regeringen att ge svar på eventuella skattesänkningar som kompensation för eftergifterna, när resultatet av förhandlingarna är klart.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.