Det var havet som kom med döden. Tredje vågen trängde ett par kilometer in i staden och fyllde gata efter gata, hus för hus med det olycksbådande havsvattnet upp till tredje våningen. Stora delar av kustområdena i provinserna Samar och Leyte blev för några timmar en del av havet, ett dödens akvarium där hem och arbetsplatser förvandlades till dödsfällor.
– Att havet har kommit efter en tyfon har aldrig hänt tidigare säger Jennylind Carol i Tacloban, ett av de värst drabbade områdena på Filippinerna.
– Häromdagen flöt 18 döda kroppar upp där vårt hus tidigare hade stått.
Felaktiga varningar
Bara två dagar innan hade borgmästaren samlat befolkningen med uppmaningen att alla skulle evakuera sina hem. Varningssystemet Noha hade följt tyfonen under fem dagar, man visste därför att katastrofen snart var ett faktum. Det officiella meddelandet som gick ut via SMS och andra kanaler till befolkningen var olyckligt nog orden ”storm surge”.
Få förstod att det betydde tsunami, orsakad av en tyfon istället för av en jordbävning, och tolkade det som att det var en av de tyfoner som hemsöker Filippinerna ett antal gånger om året, därför tog man som vanligt skydd för vinden, men inte för havet. Det var den enskilt viktigaste orsaken till att så många omkom.
7 000 döda
Den officiella dödssiffran närmar sig 7 000, men många påpekar för mig att det varit en mängd massbegravningar som inte registrerats, och att myndigheterna på grund av sitt misstag vill hålla nere dödstalen.
– Efter första vågen från havet sprang jag tillbaka till vårt hus för att hämta barnens kläder. Jag simmade desperat omkring i det vattenfyllda huset bland all bråte som flöt omkring. När vattnet började stiga upp mot taket gav jag upp och lämnade huset utan några tillhörigheter. Det räddade mitt liv, men förlorade mitt hem, säger Jennylind Carol.
Först krossade supertyfonen det mesta i sin väg, därefter kom havet och tog resten. Tusentals av de inkomstbringande kokosnötspalmerna står halshugga eller ligger uppdragna med rötterna, båtar, butiker, skolor, odlingar och hem spolades bort.
Gatorna är fyllda av rasmassor, barnleksaker, kroppar, privata tillhörigheter, husgeråd, fiskeredskap, matrester och allehanda avfall. Summan av mångas hem och drömmar som obarmhärtigt tuggades sönder av tyfonen och spottats ut som en dödscocktail på gatan av havet.
Ser ut som krigszon
Nu väntar år av röjningsarbete för befolkningen av det som närmast påminner mig om en krigszon efter ett långvarigt krig. När helvetesinfernot dragit förbi och allt tystnat, låg 499 av det lilla områdets Dona Brigadas 693 hus i spillror. Av den gamla kvinnan Fe Romeros betonghus som skyddat hennes familj i generationer mot tyfoner och stormar återstod bara smulor.
– Jag är inte ledsen, jag är förkrossad, över alla ruiner och alla döda, vi trodde det var slutet på världen säger Fe Romero, 68 år, i Dona Brigada. Vi bad om förlåtelse för våra synder när vi samlade oss för att dö tillsammans.
Samtidigt i samhället Basey på ön Samar, flydde folk upp på kullen där sjukhuset är beläget.
– När taket slets av sjukhuset och tyfonregnet piskade in i salarna förstod vi att det var allvarligare än vanligt, säger Larma Dagozo som arbetade som ansvarig sjuksköterska denna tidiga morgon.
De flyttade patienterna till den gamla delen av huset där över 400 personer trängde ihop sig i förlossningsrummet som har de stabilaste väggarna. Alla överlevde.
– Nedanför kullen var det värre för de som låg i skydd för vinden men inte för havet, säger Larma Dagozo.
500 personer drunknade i det lilla samhället. En sjubarnsfamilj sveptes iväg med en 18 meter hög våg ut i havet.
Svåra trauman
Vågen bar dem till grannön Leyhta, som bilvägen är 42 kilometer. Mirakulöst överlevde mor och en av döttrarna den långa skräckfärden på jättevågen och plockades upp ur havet i Tacloban med svåra trauman. Övriga fem familjemedlemmar försvann i djupet berättar Atishey Abbdi på Röda Korset på ön Samar. Atishey Abbdi beskriver även arbetet med att återförena familjer som splittrats under tyfonens framfart med extrema skräckscener, där människor slitits upp i tyfonen för att senare hittas döda på öar flera mil därifrån.
Räddningsarbetet har nu lämnat den akuta räddningsfasen för mer långsiktiga insatser där det viktigaste är att ge tak över huvudet för alla hemlösa, och hitta alternativa försörjningsmöjligheter. En kokosnötsbonde måste vänta 7–10 år innan han kan skörda de träd som nu återplanteras, båtar och fiskeredskap är borta, liksom butiker och verkstäder har spolats iväg.
– Vatten och mat når ut bra till alla behövande, vi har anläggningar som producerar vatten som körs ut två gånger om dagen till stationer vid byarna. Anläggningen i Samar producerar 150 000 liter om dagen till 40 000 personer säger Atishey Abbdi på Röda korset i Samar.
– Som alltid i katastrofsammanhang är risken för smittspridning och epidemier överhängande. En av våra främsta uppgifter nu är utbildning i hygien och hälsa säger Monika Hörling, sjuksköterska och Röda korsets Hygiene and Health promoter, på plats i Tacloban. Allt från att lära barnen att tvätta händerna till att lära vuxna rena vatten och ta hand om sopor och avfall.
Ett stort antal hjälporganisationer är på plats. Fyrtio dagar efter supertyfonen Haiyan på Filippinerna har 95 procent av den hjälp Svenska Röda Korset sänt ner till Filippinerna nått fram dit den ska. Nu gäller det att få tak över huvudet och hitta alternativa försörjningsmöjligheter till den drabbade befolkningen. Behovet av hjälp är fortfarande mycket stort och kommer så vara under lång tid framåt.
Donald Boström
