En artikel som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Neuroscience & Biobehavioral Reviews lade fram att ”ätberoende” är en mer riktig beskrivning av det här tillståndet än ”matberoende”. Det finns få bevis för att personer som drivs till att överäta blir beroende av en enskild ingrediens. Istället tenderar de att välja smakliga, energitäta livsmedel av det slag som vi nu omges av.
Aktiveringen av hjärnans belöningssystem och förlusten av impulskontroll liknar det som sker vid drogberoende. Men ätberoendet verkar vara starkare. I artikeln konstateras att de flesta laboratorieråttor föredrar ”söta belöningar framför belöningar med kokain”.
En artikel i den medicinska tidskriften Lancet förklarade tidigare i år att när en person utvecklat fetma gör biologiska förändringar att man fastnar i den. Fettceller förökar sig. Hjärnan vänjer sig vid dopaminsignalerna (belöningsbanor), vilket man kompenserar genom att öka sin konsumtion.
När man sedan försöker gå ned i vikt uppfattar kroppen det som att den svälter, och genom kraftfulla anpassningar (som till exempel en ökad metabolisk effektivitet) försöker den att ta dig tillbaka till ditt tidigare tillstånd. Människor som, mot höga odds, lyckas återgå till normalvikt måste konsumera 300 färre kalorier per dag än de som aldrig haft fetma, annars går de upp i vikt igen. ”När fetma utvecklats ... verkar kroppsvikten bli biologiskt präglad.” Ju mer vikt man tappar, desto starkare blir det biologiska trycket att återgå till ens tidigare, omåttliga storlek.
Forskarna menar att ”de här biologiska anpassningarna ofta fortgår för alltid. Med andra ord: om man en gång utvecklat fetma måste man hålla sig till en strikt diet livet ut för att hålla sig slank. Det bästa man kan hoppas på är inte att botas av en diet, utan ”fetma i remission (tillbakagång)”. Den enda effektiva långsiktiga behandlingen av fetma som för närvarande finns tillgänglig är, skriver tidskriften, bariatrisk kirurgi, alltså viktreducerande operationer. Den kan dock orsaka ett antal otäcka komplikationer.
Jag vet att det här inte kommer att vara populärt. Jag hatar också tanken att människor inte kan förändra sina omständigheter. Men den bistra sanningen är att fetma, utan kirurgi, är en obotlig sjukdom för de allra flesta som lider av den. I ett avseende liknar den cancer: de livsstilsförändringar som skulle ha kunnat förhindra den, kommer sannolikt inte kunna bota den.
Fat-shaming eller fettskamming, det vill säga att feta människor skambeläggs, är värre än lönlöst. En annan tidskrift fann att ju mer viktmedveten man är, desto troligare är det att man överäter. Den stress som medvetenheten medför är en trigger för tröstätande. I sin bok The Shape We’re In skriver The Guardian-journalisten Sarah Boseley att ”bantningsindustrin ... är en av vår tids största bluffar”. För personer med fetma vänder tillfälliga viktminskningar nästan oundvikligen uppåt igen.
Personer som inte har fetma utan bara är överviktiga (det vill säga har ett BMI på 25 till 30), verkar inte drabbas av samma biokemiska anpassningar. Deras storlek är inte ”präglad”. För dem ger kostomläggningar och motion sannolikt effekt. Att uppmana personer med fetma att skärpa sig leder däremot inte till annat än förtvivlan.
Avgörande är nu att vi når barnen innan de hamnar i det här beroendet. Utöver att hjälpa och rådgiva föräldrarna kommer det säkerligen även krävas stora förändringar i det som forskarna kallar ”den fetmafrämjande miljön” (mat och dryck med högt energiinnehåll samt reklam och förpackningar som gör dem än mer lockande). Om inte barn redan från början styrs bort från överätandet blir de sannolikt fast för livet.
Man skulle kunna tro att den här kunskapen skulle leda till acceptans, empati och ett slut på stigmatisering. Så är dock inte fallet. För två veckor sedan, precis efter att de siffror som nämns i början av den här artikeln publicerades, meddelade David Cameron att man ska tillsätta en utredning som skulle kunna resultera i att personer med fetma blir av med sitt ekonomiska bistånd om de inte går med på att få ”behandling” för sitt tillstånd.
Den här utredningen, som leds av professor Dame Carol Black, har redan i förväg dragit sina slutsatser: åtta gånger beskriver den fetma som ”behandlingsbar”. Jaså? Hur då? Den kommer att titta på möjligheten ”att koppla rätten till bistånd till att en lämplig behandling inleds”. Föreslår Cameron och Black att bidragstagare ska tvingas genomgå kirurgi? Eller ska de pressas in i en lönlös straffdiet? Som jag ser det flyttar de här förslagen över skulden för sjukdomen från matproducenterna och reklammakarna till dem som drabbats.
Varför har vi en fetmaepidemi? Har mänsklighetens natur förändrats? Har vår viljestyrka drabbats ett allmänt sammanbrott? Nej. Bevisen pekar mot livsmedel med mycket fett och socker som bemästrar impulskontrollen hos barn och unga vuxna. De paketeras och marknadsförs för att ge intryck av att vara roliga, coola och livsförhöjande. I butikerna placeras de ofta där barn säkert råkar på dem: runt kassorna och i griphöjd.
Sjukdomen kommer att fortsätta härja bland befolkningen (och långsamt överbelasta vården) så länge det ser ut så här. Men regeringens enda insats har varit att riva upp obligatoriska kontroller och ersätta dem med en frivillig – och därmed värdelös – ”ansvarsdeal” med producenter och återförsäljare.
Den tillåter dem att välja huruvida de vill använda trafikljussystemet eller inte. Märkningen med trafikljus i olika färger är det mest effektiva sättet att informera människor om vilken påverkan det de äter sannolikt har på dem. Många storföretag väljer, föga förvånande, att inte använda märkningen. Vad gäller näringsinnehåll så är matproduktionen praktiskt taget oreglerad.
Branschen och regeringen kommer att motsätta sig de uppenbara lösningarna tills de inte längre går att undvika. Förr eller senare måste det bli en förändring, med liknande restriktioner för reklam, sponsring, skyltning och tillgänglighet som de som gäller för tobak. En dag, men inte innan flera tusentals har dött i onödan, kommer det att bli olagligt att göra reklam för mat eller dryck med ett varnande rött trafikljus. De kommer bara säljas i enkla förpackningar, med varningstexter, på höga hyllor.
Tycker du att det här verkar omåttligt strängt? I så fall, kom ihåg att fetma drabbar en fjärdedel av den vuxna befolkningen och antalet stiger snabbt. Den orsakar en rad otäcka åkommor, varav bara en av dem – diabetes – står för var sjätte inläggning i Storbritanniens offentliga sjukvård och ungefär tio procent av dess budget. I vilken uppochnedvänd värld är det här acceptabelt? Om rökning kräver ett kraftfullt ingripande, varför gör då inte överätande det?
Det här är valet vi står inför: att erkänna att det enda humana och effektiva sättet att bemöta fetmaepidemin är att begränsa langarna för att förhindra att fler människor fastnar, eller att fortsätta med fettskammande, mobbning och tvångsbehandling, vilket sannolikt bara resulterar i olycka.
Tänk nu över det igen: vilket av dessa alternativ är omåttligt strängt?
Översättning: Jenny Cleveson
