Den 81-åriga filosofiprofessorn Sylvie Le Bon är Simone de Beauvoirs adoptivdotter. Det första som slår den som möter henne är att hon inte bara förvaltar sin mors intellektuella arv utan också det stil- och utseendemässiga. Klädd i röd dräkt och med det bruna håret karaktäristiskt uppsatt med mittbena ger hon illusionen av att faktiskt vara Simone de Beauvoir. Men hade den feministiska giganten levt idag hade hon precis fyllt 115 år.

Varje år på moderns födelsedag delar Sylvie Le Bon ut ett pris till en person eller en grupp som kämpar för kvinnors frihet. I år går priset föga förvånande kollektivt till Irans kvinnor som rest sig mot regimen.

– Det är en enorm styrkeuppvisning som vi först och främst har i uppgift att stötta men också att ge en röst. Det som àr fascinerande är också hur den Beauvoirianska tanken har kunnat överleva och inspirera iranska kvinnors idéer och hur de nu kan inspirera oss med sin kamp.

Hon talar om henne som ”Simone de Beauvoir” – filosofen och livskamraten. Inte som modern.

– Moderskapet som institution är som du vet något Simone de Beauvoir uppehöll sig vid. Hon argumenterade att moderskapet som sådant inte är ett biologiskt utan påtvingat öde och att frihet inom moderskapet inte möjligt. Det var kärlek mellan Simone och mig, ett djupt kamratskap. Jag vill inte jämföra det med moderskapet så som det förstås i vårt samhälle eftersom det inte var något påtvingat som hon underkastade sig, säger Sylve Le Bon de Beauvoir.

”Överlevt mullornas förtryck”

Men Sylvie Le Bon tycker att den där kontrollen av kvinnokroppen är intressant gällande de iranska kvinnornas mod. Mottagare av priset i alla iranska kvinnors namn är feministen och exiliraniern Chahla Chafiq. Hon har skrivit en bok om hur Simone de Beauvoirs ideer haft inflytande på Irans kvinnor och de feministiska rörelserna ända fram till idag. Boken som idag är klassad som ett feministiskt standardverk – ”Det andra könet” – översattes till persiska redan före den islamiska ­revolutionen. När Ayatollah Khomeini tog makten 1979 och kort därefter beordrade landets alla kvinnor att klä sig i slöja utbröt stora protester, också då med kvinnor i spetsen.

Simone de Beauvoir uttalade sig då till försvar för kvinnors universella frihet.

– Upproret slogs tillbaka med våld och brutalitet. Kvinnor förtrycktes och förtrycks än idag med våld och tvång men det är som de säger: tankar är vapen, mycket starkare än det mest brutala våldet. Där har mödrar en styrka och en frihet. De kan tala med sina döttrar om frihet och om Simone de Beauvoir. Det är fascinerade hur Simone de Beauvoirs ideer och texter har överlevt mullornas förtryck dessa år, säger Chahla Chafiq.

Regimen är hotad

Chahla Chafiq var själv med under revolutionen som ungkommunist. För några år sedan, alltså redan innan det pågående upproret, skrev hon sin bok om Simone de Beauvoirs betydelse för unga kvinnor i Iran idag. Hon intervjuade då bloggare, aktivister och feminister som baserar sin ideologi och kamp på de Beauvoirs ideer.

– Och nu ser vi återigen en revolutionär rörelse, den här gången med potentialen att faktiskt få den teokratiska regimen att falla. Det är naturligtvis inte Simone de Beauvoirs förtjänst, det är de unga kvinnor som för kampen framåt och som vägrar att låta sig kontrolleras. I mitt arbete har jag intervjuat hundratals unga kvinnor, flera av dem aktiva på sociala medier med tusentals andra unga kvinnor som följare, säger Chahla Chafiq.

Hon säger att västvärlden gör ett misstag när vi uppehåller oss för mycket vid slöjan.

– Ja, slöjan i Iran är en viktig symbol för kvinnoförtrycket som handlar om att kontrollera kvinnan. Att beröva henne sin frihet. Och det är vad Simone de Beauvoir talar om, man föds inte till kvinna, man blir kvinna. Och kvinnoblivandet i Iran innebär en allt större kontroll. Som att vid nio års ålder kläs i slöja. Eller som ung kurdisk kvinna mördas för att en slinga hår sticker fram under slöjan.

”Kampen på hemmaplan”

Sylvie Le Bon de Beauvoir skakar på huvudet:

– Irans kvinnor visar återigen att om kvinnor vill uppnå frihet måste vi göra det själva. Vi måste ta saken i egna händer, utan att vänta, utan att hoppas på en samhällsomvändning eller ett jordskalv som ska förändra situationen för oss.

Hon menar att ”den kvinnliga aktionen” är den starkaste kraft som finns, särskilt om kvinnan, som i Iran, har män vid sin sida i kampen.

– Kvinnors kamp är mänsklighetens kamp. Irans kvinnor och även Afghanistans är idag de modigaste feministiska förebilder vi har. Men vi har en kamp att föra på hemmaplan. En revolution om du vill, fortsätter Sylvie Le Bon.

Hon beklagar att vissa är motståndare till den här sortens revolter, den revolutionära tanken.

– De menar att man ska använda de politiska vängarna, dialogen, institutionerna. Och den feministiska aktionen, i deras ögon, är bara ett tidsfördriv utan samhällsförändrande potential. Men kvinnan behöver göra revolution världen över, säger Sylvie Le Bon de Beauvoir.