Enligt undersökningar leder Le Pen nu över Macron på tre huvudsakliga områden: invandring, säkerhet, samt diskriminering av och våld mot kvinnor. Marine Le Pen har arbetat hårt för att vinna kvinnliga väljare och utmålat sig som fransk politiks främsta försvarare av deras rättigheter.
Inte längre bara män
Det antas ofta i samhällsdebatten att kvinnor skulle ha ett automatiskt motstånd mot högerpopulistiska och högerextrema idéer, att det huvudsakligen är vita, lågutbildade män som lockas av sådana partier, men det är inte längre sant. Vita amerikanskor har till exempel i hög grad stöttat USA:s tidigare president Donald Trump. 2016 förvånades många kommentatorer över att vita förortskvinnor var villiga att hjälpa honom att nå makten trots att Trump under sin presidentkampanj och även tidigare avslöjats med en misogyn kvinnosyn (”grab’em by the pussy”). Experter menade att valet i november 2020 skulle bli annorlunda. Trump hade nu verkligen visat vad han gick för i jämställdhetsfrågor, resonerade de. Men uppemot 55 procent av vita amerikanskor la åter sin röst på Trump.
En vanlig tolkning av resultatet är att klumpa samman alla vita kvinnor i USA och tillskriva dem samma åsikter – trots att nästan hela den andra halvan av väljargruppen inte röstade på Trump. Att hävda att ”vita kvinnor stödde Trump” är alltså en förenklad syn på saken.
USA är ett polariserat land och där finns bara två realistiska alternativ att rösta på, republikanerna och demokraterna. Det krävs mer än en enskild president för att få väljare som identifierar sig som republikaner att överge sitt parti. På samma vis var miljoner väljare som ser sig som demokrater lojala mot partiet även efter president Bill Clintons sexskandaler.
Konservativa = kvinnovänliga?
En mer djupgående analys är nödvändig för att förstå varför högerpopulistiska, till och med högerextrema, partier lyckas locka kvinnliga väljare. Till exempel anser många kvinnor att högerpartier med uttalat positiv syn på kärnfamiljen bättre tillvaratar deras rättigheter och status som hustrur och mödrar än partier på vänsterkanten. Det gäller inte minst för kvinnor i traditionella kvinnoyrken snarare än ambitiösa karriärjobb som jurist eller journalist. Valprogram som fokuserar på familj, hem, skola och trygghet kommer att ligga mer i linje med dessa kvinnors värderingar än vad som i samhällsdebatten uppfattas som vänsterinriktade argument baserade på antirasism, feminism och liberalism. Men det är inte enbart traditionsbundna kvinnor som dras till extremhögern.
Den franska nationalistledaren Marine Le Pen är en utmärkt utgångspunkt för att förstå vad som lockar dagens kvinnor till en ideologi som av andra ses som bakåtsträvande, inte minst på jämställdhetsfronten. Den ambitiösa Marine tillträdde som partiledare för Front National 2011 efter pappa Jean-Marie Le Pens nästan 40 år på posten. Nyligen har hon meddelat sina planer på att avgå vid sommarens partikongress – ett strategiskt val för att ”nå så många fransmän som möjligt” i presidentvalet. I skrivande stund ligger Marine Le Pen tre procentenheter före Macron i mätningarna och detta är det politiska Europas största samtalsämne just nu. Även israeliska medier rapporterar oroat om Le Pens opinionsledning och hennes försök att vinna franska judars röster.
2018 bytte Marine Le Pen namn på partiet till Rassemblement National, Nationell samling. Det betraktas allmänt som ett lyckat drag för att understryka att partiet nu är någonting annat än under den Förintelseförnekande Jean-Maries dagar. I vilken utsträckning det stämmer är alltid svårt att avgöra. Vi vet att Sverigedemokraterna och liknande partier runt om i Europa, inklusive Nationell samling, genomgick samma ”makeover” på 1990-talet, ofta i samband med inträdet i lokala eller nationella politiska församlingar. Men vi vet också att rasister, muslimhatare, antisemiter och våldsverkare fortfarande varit välkomna i nästan alla dessa partier.
Effektivt att kvinnor tar plats
Att det vekare könet (om man får tro högerextrem ideologi) intar talarstolar och ordförandeposter är relativt nytt inom högerpopulismen, det mest kända undantaget är Dansk Folkepartis långvariga partiledare Pia Kjærsgaard (1995–2012). Det råder ingen tvekan om att det är effektivt att låta kvinnor ta plats. Inte minst för att kunna peka på dem och säga, att ”på vilket sätt är vi kvinnofientliga?” Partier som använder populistisk retorik, förenklade budskap av ”vi och dem”, kan också låta kvinnliga politiker göra lika aggressiva, rasistiska uttalanden som sina manliga kollegor – utan att kvinnorna för den delen uppfattas som lika hårdföra.
En nationalistisk feminism?
Studerar man Nationell samlings informationsmaterial som riktas till kvinnor är det inte kärnfamiljsidealet eller nationalsocialismens idé om kvinnan som härskare i hemmets ”lilla värld” och mannen som härförare i den ”stora världen” som står i centrum. Istället understryks det unika sekulära frihetsidealet, laïcité, ett begrepp som det saknas svensk översättning av (även i andra länders språk). En broschyr inför europaparlamentsvalet 2019 har till exempel rubriken: Femmes françaises, fières de nos libertés! ”Franska kvinnor, var stolta över era friheter!” Omslagsbilden visar en frigjord, kraftfull ung kvinna i rörelse – inte en belåten hemmafru omgiven av små knoddar.
Hos partier som Nationell samling ställs vita europeiska kvinnors tillskansade friheter – att få välja sin partner, sitt yrke, sin livsstil – mot konservativ islams begränsningar.
Även om länder som exempelvis det katolska Polen ägnar sig åt likartat kvinnoförtryck i abortfrågan, vänder de ultranationalistiska partierna av naturliga skäl blicken inåt och kritiserar det som pågår på inhemsk mark. Och där finns en rädsla hos ”vanliga” fransyskor att deras samhälle viker ned sig för politisk islam. En rädsla som inte minskat efter dåd som halshuggningen av historieläraren Samuel Paty, som i sin tur undervisat om terrorattacken mot tidningen Charlie Hebdo. Nationell samling har haft stor framgång hos fransyskor med argument mot muslimska sedvänjor som slöjbärande, som kontrasterar starkt mot det franska frihetsidealet. ”Är det normalt att tvinga sjuåriga flickor att dölja sig bakom en slöja?”, frågar man till exempel i en broschyr.
Hon behöver inte hymla
I Sölvesborg styr SD-kvinnan Louise Erixon, partiledaren Jimmie Åkessons tidigare sambo, den lokala kommunstyrelsen. Radiodokumentären ”Sölvesborg – när SD tar makten” (SR P1 2020) avslöjar att Erixons favoritband är de gamla skinnskallefavoriterna Ultima Thule. Sådant behöver man inte längre hymla om när partiet av många upplevs som vilket annat som helst. Men Louise Erixon är inte vilken lokal SD-politiker som helst. 2019 utsågs hon av tidningen Fokus till kultursveriges mäktigaste. Ur motiveringen: ”Med Sölvesborg som experimentkammare, den första kommunen med en sverigedemokratisk koalitionsmajoritet, förverkligar hon i det lilla formatet steg för steg den nationalistiskt färgade kulturpolitik som partiet strävar mot.” Ett av de stegen är att i nationalsocialistisk anda sätta stopp för vulgär samtidskonst och bara köpa in verk som är ”klassiska och tidlösa”.
I mars fick Louise Erixon kritik av tunga jurister som Sven-Erik Alhem för att ha kallat en sexualbrottsling för ”ett ruttet och värdelöst monster”. ”Jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört ett sådant språkbruk av ett kommunalråd,” sade Alhem till Smålandsposten (31/3). Erixon känner sig uppenbarligen trygg i sin position som drottning över Samstyret, som koalitionen i Sölvesborg kallar sig.
Frågan är om hennes ambitioner sträcker sig längre än så. Kan hon rent av bli en svensk motsvarighet till Marine Le Pen? Hon är en oväntat skicklig lokalpolitiker, det erkänner till och med hennes politiska motståndare. Mot Erixons chanser talar SD:s mansdominans och de mångåriga vittnesmålen om kvinnodiskriminering inom partiet, något exempelvis Sara Recabarren beskrivit i boken ”Insidan. SD-kvinnorna och partiet” (Norstedts 2019). Sannolikt skulle Louise Erixon ha större framgång på det nationella planet i ett annat parti.
Normaliseringen ett faktum
Banden mellan SD och franska Nationell samling är flera. De delar en gemensam historia och bakgrund, inspireras gärna av varandra, diskuterar ofta olika samarbeten. Ändå är det tydligt att de och deras kvinnliga frontfigurer har utvecklats annorlunda och anpassat sin agenda efter vad som går hem på hemmaplan.
Ute i landet, där SD suttit i lokala maktpositioner på bred front i 15 år, är normaliseringen ett faktum. Unga väljare har vuxit upp med SD och där krävs inga ”mjukare” kvinnopolitiker för att skänka legitimitet. Däremot torde SD kunna öka andelen kvinnliga väljare i riksdagsvalet nästa år. 2018 var 70 procent av partiets väljare män. Som jämförelse fick S nästan exakt 50/50 uppdelat på kön. M låg på 60 procent män och 40 procent kvinnor. Det militanta nazistpartiet Nordiska motståndsrörelsen fick 2 106 röster i samma riksdagsval och deras könsstatistik speglar dominansen av män i deras kader: 92 procent manliga väljare, 8 procent kvinnliga.
I februari i år fick Marine Le Pen kritik av Macrons inrikesminister för att hon är ”för mjuk mot islam”. Det säger något om hur tongångarna kommer att gå i fransk politisk debatt fram till valet nästa vår. Det skulle vara minst sagt ironiskt om etablissemanget tvingar den franska extremhögern att återgå till sina radikala rötter för att ha en chans att segra, efter den långa normaliseringsprocess som Marine Le Pen drivit.
En ny faktor kan fortsätta att lyfta opinionen till hennes fördel: Coronapandemin. Omkring 1 400 människor per en miljon franska invånare beräknas ha avlidit av covid-19, samma höga andel som i Sverige. President Macron anses ha gjort en rad misstag i sina försök att stoppa virusets härjningar och har nyligen utannonserat ännu en impopulär så kallad lockdown. Frankrike misslyckades också med att utveckla sitt eget covidvaccin, till skillnad från länder som USA och Storbritannien, och har trots en svår tredje pandemivåg legat efter många andra västerländska länder i sin vaccinationstakt. Allt detta är perfekt grogrund för folkligt missnöje, vilket populistledare är experter på att utnyttja. Marine Le Pen har till och med hunnit skriva en bok om presidentens ”pandemifiasko”.
Vad väntar Europa?
Likt Donald Trumps polariseringskampanjer i USA kan det franska missnöjet förvandlas till ett potent hat mot ”eliten”, kombinerat med en önskan om att lyfta upp landet till dess forna storhet. ”Make France great again”, eller ”Make Europe great again”, som en ny europeisk allians mellan Polens Morawiecki, Ungerns Orbán och Italiens Salvini slog fast i Budapest den 1 april när de lanserade en ny euroskeptisk högerallians.
Nationell samling, som liksom ovanstående trojka motsätter sig invandring och är vänligt inställt till despoter som Rysslands Putin, tros diskutera anslutning. Om Marine Le Pen lyckas säkra presidentposten nästa vår kan vi stå inför ett helt nytt Europa.
I ett mardrömsscenario når hon presidentmakten i EU:s andra största ekonomi, samtidigt som hennes unge skyddsling Jordan Bardella – 25 år och redan ledamot för Nationell samling i Europaparlamentet – samlar nästa generations väljare till ett högerextremt parti med direktingång till Madame la Présidente. Radikala och samtidigt respekterade; kan Marine Le Pen lyckas med konsttycket att slå samman den moderna europeiska extremhögerns två vägval de senaste decennierna till ett och samma?
Emmanuel Macron och hans regering har skruvat upp tonläget mot islam, men Marine Le Pens konkurrens kommer inte bara från höger. Den 6 april i år antog den franska senaten ett lagförslag om slöjförbud för minderåriga. Förslaget hade lagts av – en parlamentsgrupp dominerad av vänsterradikaler.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
