Men när de 511 medlemmarna i deputeradekammaren – två var frånvarande – motiverade sin röst var det knappast någon som ens hänvisade till den anklagelse som riktats mot Dilma Rousseff. Motiven för att rösta för att presidenten skulle ställas inför riksrätt var av annat slag:
För Gud.
För Brasiliens frimurare.
För ett slut på socialbidragsberoendet.
För min mor Lucimar.
För Brasiliens alla försäkringsagenter.
För Carlos Alberto Brihlante Ustra (ökänd tortyrchef under militärdiktaturen, då Dilma Rousseff torterades).
För BR 429 (en stor riksväg).
För fred i Jerusalem ...
Och så vidare i en lång lista av motiveringar som inte ens snuddade vid den formella anklagelsen mot Dilma Rousseff. Det skulle vara komiskt om det inte samtidigt vore så att 60 procent av de ledamöter som själva röstade är anklagade för allvarliga brott, oftast korruption, men också pengatvätt, slavarbete och till och med mord. En av de mest ifrågasatta är deputeradekammarens talman, Eduardo Cunha, som ledde omröstningen.
En av de mest korrupta
Den brasilianska kongressen är en av de största, mest kostsamma och mest korrupta kongresserna i hela världen. Det system som infördes efter militärdiktaturen i mitten av 1980-talet strävade efter att ge alla i hela detta jätteland politisk representation. Men den komplicerade och detaljerade konstitutionen som systemet baseras på fick motsatt effekt – 27 politiska partier som omöjliggör stabila majoriteter, maktfullkomliga regionala småpåvar, systematisk kohandel, konspirationer och allmän principlöshet. Kongressen har blivit en marknadsplats för handel med röster, inte det forum för politiska diskussioner om landets framtid som det borde vara.
Dilma Rousseff hävdar, med all rätt, att hennes koalitionspartners har förrått henne. Men hennes problem är att även den förrådda är en förrädare. Efter en av de smutsigaste valkampanjerna i Brasiliens historia, då Dilma Rousseff och hennes kampanjteam angrep motståndarna med systematiska slag under bältet, och efter det en mycket knapp seger i den andra valomgången, dröjde det inte länge förrän hon svek sina egna vallöften. Det är ett viktigt skäl till att hennes stöd har sjunkit till under tio procent. Av de 54 miljoner som röstade på henne är det inte många som skulle lägga sin röst på henne idag.
Men det gäller i ännu högre grad för hennes vice-president, Michel Temer, som ersätter henne i det fall också senaten röstar för riksrätt. Han sitter på sin post tack vare den politiska kohandeln Arbetarpartiet har bedrivit för att få ihop en fungerande majoritet, inte på grund av brasilianarnas röster. Och i det fall det hölls val idag skulle Michel Temer bara få omkring två–tre procent.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men även om Michel Temer saknar representativitet, så skulle han som president ha makt nog för att kunna neutralisera det som är den verkligt heta politiska frågan i Brasilien idag, nämligen korruptionsskandalen kring Petrobras, som han själv och många av dem som röstade mot Dilma Rousseff är insyltade i. Michel Temer skulle kunna dra ner på bidragen till den federala polisen, som snokat upp Petrobras skumma affärer och som hela tiden gräver fram nya uppgifter. Han skulle också kunna driva igenom åtgärder som begränsar den federala polisens oberoende och på så sätt få slut på de utredningar som nu hotar honom själv och en stor del av det politiska etablissemanget.
”Ett slags statskupp”
I ljuset av den möjligheten är det begripligt att Dilma Rousseff, och hennes anhängare, beskriver kampanjen mot henne som en slags statskupp. Men en konspiration inom lagens gränser är inte detsamma som en kupp – det vet de miljoner latinamerikaner som levt igenom en verklig kupp. Och att tala om kupp innebär dessutom att dra sig undan sitt eget ansvar – att gömma sig i rollen som offer.
För Dilma Rousseff och Arbetarpartiet, är inte bara offer. De är också aktörer. I själva verket har Arbetarpartiet, PT, som suttit vid makten i 15 år, varit drivande för att göra korruption till en normal del av det politiska systemet. Istället för att förändra systemet har de blivit delar av det.
Hur framtiden ska gestalta sig efter en eventuell riksrätt beror mycket på hur Arbetarpartiet förmår ta itu med sin egen historia. Att gömma sig i rollen som offer förstärker bara de tragiska undertonerna i det brasilianska dramat.
