I ett land där oppositionella röster tystas och där de politiska fångarna har överstigit tusen så är man som en oberoende journalist väldigt medveten om vilka risker som vardagen för med sig. Eugene Merkis vet väl vilka konsekvenserna är för hans val av yrke, för hans val att stanna i Belarus när många andra har lämnat. I landets näst största stad, Homel, är han den enda oberoende journalisten som är kvar. 

– Vi har ett skämt här om att ”någon måste vara kvar och släcka lamporna när alla andra har gått”. Men om jag ska vara helt ärlig så är det så att jag inte kan lämna. Det här är mitt moderland. Människor följer min rapportering. Jag måste finna modet att stanna, säger han.

Att vara en oberoende journalist i Belarus har aldrig varit enkelt. Men sedan presidentvalet 2020 och protesterna som följde så har regimens förtryck av oppositionen förstärkts. Eugene Merkis lyfter fram en specifik detalj för att beskriva hur en hemsk situation blivit ännu värre. 

– När man som journalist, aktivist eller oppositionell person fängslades så fick man förut en kudde. Nu får man inte det längre. Man får i stället försöka använda en vattenfylld plastflaska, säger han.

Fängslad och övervakad

Han har själv blivit fängslad under kortare perioder flera gånger. Första gången var 2017. Under valåret 2020 skedde det tre gånger. Förra året slapp han sitta inlåst, men polisen utförde tre razzior hos honom. Vid flera tillfällen har även män suttit i bilar utanför hans lägenhet och vaktat. En markering att han kommer att gripas om han går ut där och då.

– Man blir van att leva med rädslan, säger han.  

Har du övervägt att lämna Belarus?

– Självklart har jag de tankarna ibland. Jag sitter och funderar på logistiken. Vad gör jag om A händer? Vad är min plan B? Om jag riskerar fysiskt tortyr eller ett långt fängelsestraff så finns det så klart anledning att lämna landet. Men det fungerar ju inte så att polisen kommer ringa mig och säga att ”vi kommer för att gripa dig om två timmar”. Så att fundera över flyktplan är ju onödigt. Det enda man egentligen kan göra är att fortsätta, säger han.  

Snart två år har gått sedan tusentals människor i Belarus började ta sig ut på gatorna för att protestera mot att Aleksandr Lukasjenko återigen blev vald till landets president. Lukasjenko hävdar själv att han fick mer än 80 procent av rösterna i valet 2020. 

De stora och långvariga demonstrationerna har fått Lukasjenko att kritisera bland annat säkerheten i landets val. Han har flera gånger påpekat risken att ”fel personer” kan hamna vid makten. Nu anordnas därför en folkomröstning för att skriva om grundlagen utifrån förslag som Lukasjenko själv skrivit.

– I verkligheten är det bara några ändringar i grundlagen i ett land där ingen bryr sig om lagen. Anledningen till att Lukasjenko vill få in dessa ändringar är för att han börjat bry sig om sin framtid och sina barns framtid. Han vill kunna säkra sin plats vid makten även om det skulle bli en ny president någon gång, säger Eugene Merkis.  

Tryck från Ryssland

Det här är den tredje konstitutionella folkomröstningen i landet sedan Aleksandr ­Lukasjenko tog över makten 1994. Lukasjenkos förslag innefattar även att ge styrande makt till en ”hel-belarusisk folkförsamling”. En samling personer som då ges stora befogenheter, som exempelvis att fastställa lagar, kontrollera och bestämma kring landets val och att ställa presidenten inför rätta. Ordförande för denna samling kan enligt politiska analytiker i praktiken komma att ha mer makt en president. En person som spekuleras bli ordförande: Aleksandr Lukasjenko. 

– De här ändringarna kommer inte att innebära någon förändring för människor i Belarus, säger Eugene Merkis.   

Politiska analytiker har påpekat att folkomröstningen sker efter påtryckningar från Ryssland. Att den föreslagna omskrivningen av grundlagen även gör Belarus lättare för Putin att hantera långsiktigt. Under protesterna i Belarus 2020 kom rapporter om att Kreml fruktade att Lukasjenko riskerade att bli av med makten. 

– Putin gillar egentligen inte Lukasjenko, men han vet att han har honom på sin sida, säger Eugene Merkis.

Splittrad opposition

Folk i Belarus vet att valet kommer sluta med att Aleksandr Lukasjenkos förslag vinner, säger Eugene Merkis. Men det råder splittringar i oppositionen gällande hur man bör förhålla sig till dessa performativa omröstningar. Vissa menar att enbart en total bojkott demonstrerar hur betydelselösa valen är. Andra, som oppositionsledaren Svetlana Tsichanouskaja, anser att så många som möjligt bör gå och rösta för att demonstrera missnöjet mot regimen. 

– Jag tycker att alla ska gå och rösta. Det funkade i valet 2020. Personer var inte dumma då, de visste att deras röster inte skulle räknas ordentligt. Men genom att så många gick och röstade skapades en känsla bland folk att ”vi utgör majoriteten nu”, säger Eugene Merkis. 

Ser du en ljusare framtid för Belarus?

– Det gör jag. Det 2020 visade var att det finns många kreativa, smarta och engagerade belarusier som är redo att ta ansvar för sitt eget land. Vi växte äntligen upp. Många insåg att de inte längre behöver sin ”fader”.