I rummets ena hörn står en svart platt-teve på en lite för hög byrå. De sex personerna i soffan är palestinier från fyra olika generationer.

– Jag stänger ofta av teven. Om jag ska titta på nyheter så gör jag det på telefonen, för annars ser barnen och då blir de upprörda och ledsna, säger Fatima Kweider.

Hon pekar med fingret mot sitt ena öga och gestikulerar en tår. 

– De undrar: ”Varför dödar de inte oss också? Vi är också palestinier, vi är precis som de på teven”.

Fatima Kweider är 34 år gammal och bor i en sliten lägenhet i Ard Jalloul, ett fattigt område söder om Libanons huvudstad Beirut. Området kallas ofta för Dahieh. I Dahieh finns Hizbollahs högkvarter och flera palestinska flyktingläger. Både hus och människor är märkta av decennier av krig, utanförskap och konflikt.

”Som ett virus”

Barnen som Fatima Kweider pratar om är den 13-åriga dottern Malak Al Nakeeb och den 16-åriga sonen Abed Al Nakeeb. Deras pappa, Fatima Kweiders man Mohammed, är libanes. Och eftersom barn endast ärver nationalitet från pappan i Libanon, är de libanesiska medborgare. Men det hjälper inte när bilderna på tv:n flimrar förbi, säger Fatima Kweider.

– För oss är det personligt. Israel vill döda oss också. Jag vet inte vad jag ska svara när mina barn frågar. Den största skillnaden mellan nu och då är sociala medier, det går inte att blunda, allt är tillgängligt. Jag kan inte skydda dem från allt, säger Fatima Kweider. 

På Instagram, X och TikTok sprids grafiskt innehåll som en löpeld. Ibland med en triggervarning, men den är enkel att klicka sig förbi. Lemlästade barn, utsvultna barn, föräldralösa barn. Föräldrar som har förlorat sina barn vrålar stilla mot kamerorna. Andra föräldrar bär på livlösa små kroppar. FN:s specialrapportör Franscesca Albanese sa nyligen i en rapport att det finns tydliga indikationer på att Israel brutit mot flera punkter i FN:s folkmordskonvention.

Samtidigt fortsätter någon slags vardag. Det palestinska folket är motståndskraftigt, förklarar Aya Kweider, Fatima Kweiders 28-åriga lillasyster.

– Vi är det starkaste folket som finns. Det måste vi vara.

Ayya Kweider tror inte att det kommer att bli fred i Mellanöstern förrän palestinierna får sitt land tillbaka. 

– Så länge Palestina är ockuperat kommer alla arabiska länder att vara osäkra. Det är som ett virus.

al-Nakba, katastrofen

Idag är Imtithal Abo Cholleih en åldrad kvinna. Huden veckar sig på kinderna och tänderna är få. Men då var hon ett barn. Hon var fem år gammal när hon hårt och envist höll ett stadigt grepp om tyget i sin pappas byxor och grät högt. ”Åk inte utan mig, lämna mig inte”, skrek det desperata barnet. Hennes pappa tänkte om, gav upp, tog henne med sig. Året var 1948, platsen var Jaffa, och Imtithal Abo Cholleih skulle fylla sex. 

– Området där vi bodde i Jaffa är känt under ett israeliskt namn, säger Imtithal Abo Cholleih.

Hennes mamma dog när Imtithal Abo Cholleih bara var något år gammal. Hennes pappa gifte sedan om sig, och fick fler barn med sin nya fru. 

– Pappa tänkte att han skulle åka till Libanon ett kort tag, och sedan komma tillbaka till Palestina när situationen var bättre. Men det gjorde han aldrig.

När Fatima Kweider pratar om ”då” – en tid utan sociala medier – är det händelserna kring 1948 hon syftar på. Det nu pågående Gazakriget är det värsta som har hänt det palestinska folket sedan de fördrevs, menar hon. Imtithal Abo Cholleih har en halvsyster på sin pappas sida. Halvsystern är sedan länge gift med en man från Gaza och bosatt där.

– Mormor vet att det är krig i Gaza, men inte hur allvarligt det är. Hon behöver inte veta allt. Det skulle förstöra henne. 

1948 är ett laddat årtal. För israeler är det året då den första israeliska premiärministern, David Ben-Gurion, utropade landets självständighet. Ett glädjens år. På arabiska kallas händelserna 1948 istället för al-Nakba, katastrofen, i bestämd form. 700 000 palestinier fördrevs från Palestina när Israel grundades. 

Det var FN som ritade upp planen för hur Palestina, då under brittiskt mandat efter uppdelningen av Mellanöstern 1918, skulle delas upp mellan judar och araber. 42 procent av området skulle förbli Palestina och 56 procent skulle bilda den nya judiska staten Israel. Två procent, Jerusalem och Betlehem, skulle vara internationella områden. 

De båda städerna är heliga platser för judar, muslimer och kristna. Samtliga hävdar sin rätt till området, men vid tidpunkten för al-Nakba hade muslimska araber varit i majoritet i området i hundratals år.

Föddes i Jaffa

Imtithal Abo Cholleih föddes i Jaffa som idag är en del av Tel Aviv, Israels huvudstad. Dit vallfärdar i normalfall årligen horder av turister som vill se de pittoreska och historiska kvarteren i den moderna storstadens utkant. Imtithal Abo Cholleih har Alzheimers och många minnen är inte längre lika klara som de brukade vara, vissa saker går i en loop: som att hon har fyra flickor, döttrar.

– Minnena från Palestina och barndomen i Libanon är hennes viktigaste, säger Aya Kweider, som vuxit upp med sin mormors berättelser. 

Ett av dem handlar om när de först kom till Libanon som flyktingar. Då fick de matpaket, som senare byttes ut till kontantstöd. Än idag kan Imtithal Abo Cholleih prata om hur hon ska gå och hämta ett matpaket, så som hon såg sin pappa göra för flera decennier sedan. Hon minns också sin barndoms hus i Jaffa: det låg på bottenvåningen och hade en svart grind. 

Varje gång Imtithal Abo Cholleih har haft pengar över har hon lagt undan dem för att en vacker dag kunna köpa en lägenhet, istället för att hyra. Det har hon tyvärr inte kunnat göra. I Libanon får palestinier varken ha kvalificerade jobb, äga företag eller bostäder. 

– Det är för att hon har velat ha stabilitet för sig själv och sina barn, säger Fatima Kweider. 

Till varje minne, ett krig

En av Imtithal Abo Cholleihs fyra flickor är Doha Abo Cholleih. Hon ber flera gånger sin gamla mamma att de ska prata one-one: en person i taget. Det går sådär, loopen börjar om. Idag har båda klätt upp sig i vackra och svarta hellånga klänningar. På fötterna sitter fluffiga innetofflor.

Doha Abo Cholleih är född 1966, och liksom sin mamma har har hon fått fyra döttrar. På frågan om hur hennes liv i Libanon har varit, svarar hon:

– Till varje minne finns det ett krig. Jag kan koppla allt till ett krig. Jag har fött barn fyra gånger, alltid med ett krig i bakgrunden. Så har det varit sedan jag var barn. Min farfar, pappa och farbror har dött i krig. Och många andra i min närhet, säger Doha Abo Cholleih. 

Hon fick sitt första barn 1987 och det sista, familjens lillasyster Aya Kweider, 1996. När Doha Abo Cholleih berättar om sitt liv är det utan ett uns av bitterhet. När hon fick sina fyra döttrar visste hon att samma utmaningar väntade dem. 

– Jag har aldrig haft några rättigheter, jag har aldrig haft någon nationalitet annat än den palestinska, konstaterar hon. 

Rätten att drömma

Både Imtithal Abo Cholleih och Doha Abo Cholleih slutade skolan efter sjätte klass. 

– Jag var ung när jag gifte mig, säger Doha Abo Cholleih. 

Aya Kweider, som fortfarande sitter på golvet framför sin mormor, bryter snabbt in. Familjens starka kvinnor har en skämtsam jargong. 

– Men inte så ung, hon hade fyllt 18! Skriv det i artikeln, att vi är en bra familj, inte några barnäktenskap för oss inte. Och jag är fortfarande singel och fri. 

För Doha Abo Cholleih har det varit viktigt att hennes döttrar ska få bättre förutsättningar än hon haft. Alla hennes fyra döttrar har således studerat, eller studerar fortfarande, på universitetet. Tredje generationens palestinier i Libanon är ofta välutbildade, men möjligheterna att arbeta är trots det begränsade. Aya Kweider studerar en master i biomedicin, drömmer om att doktorera, och ta ett kvalificerat arbete utomlands. 

– Jag måste lämna Libanon om jag vill jobba. Det är inte enkelt.

Palestinierna och Libanon

Palestinierna har inte tagits emot med öppna armar någonstans. Allra minst i Libanon, där det är extra komplicerat. Det politiska systemet bygger sedan 1920-talet på religiösa minoriteter och om en religiös grupp växer kraftigt i storlek faller det politiska korthuset samman. Palestinier, varav majoriteten är sunnimuslimer, har därmed konsekvent utestängts.

I den palestinska diasporan och arabvärlden pratar man ofta om den palestinska kampen. Ett vanligt argument bland dem som försvarar det flera generationer långa utanförskapet är att denna kamp inte skulle gynnas om palestinierna fick rättigheter i andra länder, eftersom målet med kampen är att återvända till Palestina.

Men i praktiken föds år 2024 den fjärde, femte och kanske även sjätte generationen in i samma flyktingskap som sina förfäder. De fortsätter föra samma existentiella kamp som tidigare generationer har gjort. 

– Vi älskar alla länder runt omkring oss, Libanon, Syrien och Jordanien, men de älskar inte oss, säger Fatima Kweider.

Städer i staden

Runt om i Libanon finns det 12 palestinska läger. I praktiken är det mer som intensiva storstäder, med utbredd fattigdom och  i miniatyrformat. I Bourj el-Barajneh utanför Beirut råder det konstant febril aktivitet i de trånga gränderna. Utanför en fruktmarknad hoppar en man upp på en gammal motorcykel, framför honom sitter hans barn och bakom honom hans fru. Motorcyklar och vespor manövreras skickligt runt i de trånga gränderna och lämnar tunga spår av avgaser och ett lager av damm bakom sig. 

Idag bor fortfarande drygt hälften av Libanons 500 000 palestinier i läger liknande Bourj el-Barajneh. I en del av dem krävs tillstånd från den libanesiska militären för att besöka lägren. Sedan 1948, när palestinierna kom till Libanon, har lägrens yta varit densamma. Men befolkningen har mångdubblats – husen har vuxit på höjden, elkablar hänger som tjocka spindelnät över de trånga gränderna. Sedan 1969, efter den andra stora vågen av palestinska flyktingar till följd av sexdagarskriget 1967, har libanesiska säkerhetsstyrkor enligt lag varit förbjudna att gå in i de palestinska lägren. 

Istället är det olika palestinska grupper som sköter säkerheten här. I Bourj el-Barajneh vajar både Hamas gröna och Fatahs gula flaggor. På en affisch som sitter uppsatt på nästan varenda vägg blickar en beväpnad man i full militärmundering på den som går förbi, på andra ställen sitter nötta affischer med produkter och företag som ska bojkottas. 

Det är möjligt att leva ett helt liv i dessa läger. 

Palestinskt motstånd

I vågor har relationen mellan den palestinska diasporan och övriga Libanon varit mer eller mindre ansträngd. På senare år mer, i och med att Libanon brottats med en svår ekonomisk och politisk kris. Palestinier blir syndabockar för allt, säger Fatima Kweider. 

– Vi framställs alltid som dåliga människor. Finns det ett problem i Libanon, så är det palestiniernas fel. Varje gång vi gör motstånd eller står upp får oss själva tolkar västvärlden det som att vi vill ha krig. Det vill vi inte, säger hon. 

Men det palestinska motståndet – som i sig innehåller många motsättningar – har ofta odlats i Libanon. Många libaneser ger exempelvis palestinierna skulden för det 15 år långa inbördeskriget, som pågick mellan 1975 och 1990. Under åren innan det blev fullskaligt inbördeskrig hade väpnade palestinska grupper, som hade sin bas i södra Libanon, stridit mot Israel.

Under den här tiden födde Doha Abo Cholleih, som har ett krig till varje minne, två av sina fyra döttrar. 

– Nästan alla tycker att det var vårt fel. Men varje konflikt i Libanon har också påverkat palestinierna, säger hon. 

1982 befann sig Beirut under israelisk ockupation. Under två dagar i september massakrerade libanesisk kristen milis hundratals palestinska flyktingar, varav många kvinnor och barn, i de båda lägren Shabra och Shatila i Beiruts södra förorter, Dahieh. Massakern ledde till omfattande protester runt om i världen. Många palestinier i libanesiska flyktingläger bär fortfarande på trauman efter massakern. 

Det var främst palestinier och shiamuslimer som dödades under massakern, ett av många blodiga massmord med religiöst motiv under inbördeskriget. Imtithal Abo Cholleih, som blev änka redan när hon var 28 år gammal, bodde i en lägenhet i området med sina barn. Medan den totalförstördes klarade de sig oskadda undan. Hon hade redan lämnat lägenheten och tagit sig till ett tillfälligt härbärge för de som flydde undan striderna. 

Från statslös till libanes

Aya och Fatima Kweider delar namn och har samma föräldrar. Men Fatima Kweider är gift med en libanesisk man. Det har gjort att inte bara deras barn Malak och Abed Al Nakeeb har fått bli libanesiska medborgare, utan också hon själv. 

Erfarenheten har varit bitterljuv. 

– Min familj, mina systrar, är fortfarande palestinier. Det är bara jag som är libanes, som har medborgarskapet.

Seden i Libanon och många andra arabländer är att kvinnan behåller sin pappas efternamn trots att hon gifter sig. Därför har Aya och Fatima Kweider fortfarande samma efternamn. Men när de skulle ta körkort behandlades de olika av läraren. 

– Jag ifrågasatte det och att vi är systrar. Vi är samma, jag och Aya. Jag råkar bara vara gift med en libanesisk man. Det är diskriminering. Livet i Libanon ser olika ut beroende av vilken nationalitet du har, säger Fatima Kweider. 

De båda systrarna sneglar på varandra och börjar sedan gapskratta. 

– Fatima körde in i en buss. Och jag i ett träd. Men båda fick körkort, säger Aya Kweider.

Både Fatima Kweiders dotter Malak Al Nakeeb och son Abel Al Nakeeb har, trots medborgarskapet, fått höra att de är annorlunda. Båda två pratar arabiska med palestinsk accent, inte libanesisk. Skillnaden är hårfin men viktig.

– De mobbade mig i skolan på grund av hur jag pratade så jag lärde mig att prata med libanesisk accent istället. Beroende på vem jag pratar med byter jag accent, säger Malak Al Nakeeb. 

Att vara libanesisk medborgare gör det möjligt att drömma. För Fatima Kweider är det en lättnad, Malak Al Nakeeb siktar mot stjärnorna.

– Jag vill bli kirurg. Jag kom på det när jag behövde operera min tand, det var en så stor hjälp, det blev mycket bättre, och jag vill hjälpa andra som har problem. 

Fatima Kweider ser lurig ut, hon skrattar till. 

– Jag säger till min son att han måste gifta sig med en palestinsk kvinna. Men inte till min dotter.

Deklarationer, avtal och fredsmäklande

På 1990-talet pågick fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina. Resultatet var Osloavtalet och tvåstatslösningen. Många palestinier ansåg redan då att deras ledare Yasser Arafat hade svikit sitt eget folk genom att gå med på att dela landet. Andra hoppades på att avtalet skulle innebära att de äntligen fick lite lugn, ro och rättigheter. 

Men avtalet blev aldrig verklighet. Istället ockuperar Israel mer mark än någonsin. Och sedan hände 7 oktober. Hamas dödade över 1100 människor, varav kallblodigt över hälften civila israeler, och tog även över 200 civila, varav många barn, som gisslan. Över 32 000 palestinier har dödats, majoriteten av dem har varit kvinnor och barn. 

Aya Kweider duckar frågan om Hamas attack. Hon vill hellre prata om Israels bombningar.

– Man kan inte bara få bomba skolor och sjukhus och döda tiotusentals kvinnor och barn. 

En omöjlig lösning

EU har svarat på den uppblossade konflikten med att väcka liv i tvåstatslösningen. Ingmar Karlsson, före detta ambassadör och författare till flera böcker om Mellanöstern, säger att tanken vid tidpunkten då Israel skapades var att landet skulle vara en ”civilisationens utpost” i regionen. Så har det inte blivit. 

– Israel håller istället sakta på att förgöra sig inifrån, säger han.

På Västbanken finns det 700 000 bosättare, som olagligt ockuperar palestinsk mark med regeringens goda minne. Bosättningspolitiken gör en lösning omöjlig, enligt Ingmar Karlsson. 

– Tvåstatslösningen är körd för all framtid. Tvåstatslösningen är inte möjlig förrän ett inbördeskrig förgör Israel inifrån, säger Ingmar Karlsson.

Konflikten mellan Israel och Palestina kallas ofta för en av de mest komplicerade i världen. Men dess ursprung är enkelt. 

– Det är européer som har skapat detta. Vi har låtit palestinierna betala för våra synder mot judarna under andra världskriget. Världen hoppas på att palestinierna till sist ska ge med sig och acceptera sitt öde, men det kommer de aldrig att göra. De har snart hållit ut i 80 år och kommer göra det i 80 år till, säger Ingmar Karlsson.

I skuggan av Gaza

I lägenheten på första våningen i Beiruts södra förorter har elen precis kommit tillbaka efter ett två timmar långt elavbrott. Aya Kweider kan inte så mycket om politik, säger hon, men hon vet hur det är att vara palestinier.

– I Gaza är det krig var tredje år. Varje krig leder till förluster, inte bara för människorna, utan politiskt och ekonomiskt. Varje gång vi försöker göra något för oss själva slår det tillbaka. Men vi är motståndskraftiga, vi ger inte upp. Till och med i Gaza nu, om en mamma förlorar sina två barn är hennes sorg djup. Men hon säger samtidigt att hon ska föda tio andra barn. De försöker döda oss alla, men det kommer inte att hända. 

Fatima Kweider, som suttit tyst och lyssnat på sin lillasyster, bryter in. 

– När israelerna tvingade palestinierna att lämna sina hem 1948 tänkte de att de skulle återvända. Många tog med sig nycklarna till sina hus. Nu, i Gaza, vet människor att om de lämnar så är det svårt för dem att återvända.