Men när nyligen valmyndigheten, av samma skäl, beslutade att flytta fram valet ännu en gång, nu med en och en halv månad, till den 18 oktober, blev reaktionen en annan.
”Styra oss själva”
I sin exil i Buenos Aires reagerade Morales ursinnigt och hävdade att det var ett brott mot konstitutionen och att det enda syftet var att ge regeringen mer tid för att förfölja och oskadliggöra de sociala och politiska ledare som stödde honom. Hans uppmaning att protestera ”med all kraft” kanaliserades av den fackliga landsorganisationen Cob och rader av andra sociala organisationer som var knutna till Mas. Det hölls stora demonstrationer och även strejker, men framför allt genomfördes vägblockader i hela landet som bidrog till att skapa en atmosfär av symboliskt inbördeskrig.
Grupper av unga anti-Mas- aktivister i Santa Cruz och Cochabamba åkte runt med motorcyklar och hotade att beskjuta vägblockaderna, vilket, enligt inrikesministern, vore det ”politiskt korrekta” att göra. I el Alto, aymarastaden ovanför La Paz, framträdde beväpnade grupper som lovade att försvara vägblockaderna med sina vapen.
Ledare för medborgarkommittén i Santa Cruz beskrev de som blockerade vägarna som ”djur” och i el Alto uppmanade en av aymaras mest kända ledare vid sidan av Morales, Felipe Quispe, alla vita – och särskilt den kroatiska kolonin i Santa Cruz – att återvända till sina hemländer.
– Först då kan vi styra oss själva, sa Quispe.
Sjukhus blir utan syrgas
Rasism är inget nytt i Bolivia. Inte vägblockader heller. Men vägblockader mitt under pandemin som inte bara hindrade transporter av mat och andra förnödenheter, utan av syrgas till sjukhusen bidrog till att också hatet började frodas.
Enligt officiella uppgifter har 40 personer dött på sjukhusen pga brist på syrgas som ett direkt resultat av vägblockaderna. Ledare för Cob hävdar att bristen på syrgas var kritisk redan före vägblockaderna. Problemet är att syrgas bara tillverkas på en plats i Bolivia, i Santa Cruz, och blockeras transporterna därifrån blir konsekvenserna snabbt dramatiska överallt i hela landet.
Det tog en vecka innan Morales insåg att vägblockaderna var en oproportionerlig reaktion på en ändring av ett valdatum med så lite som en och en halv månad och att protesterna i slutändan slog tillbaka mot honom själv. En Mas-anhängare beskrev det till och med som den mest absurda revolten i Bolivias historia. Men när Morales så småningom accepterade den 18 oktober som valdatum och uppmanade sina anhängare att häva blockaderna, var det många som vägrade och började tala om ”förräderi”. Att sluta nu vore som att dra sig tillbaka med ännu tommare händer än när man började.
Sprickor i Morales-parti
Efter några dagar började dock de flesta vägblockader hävas. Men inte alla. Quispe uppmanade sina anhängare att fortsätta blockaderna ”till de yttersta konsekvenserna”, eller åtminstone tills Perez tvingats avgå.
Morales ogenomtänkta uppmaning till protester med alla medel kan komma att stå honom dyrt. Förutom att hans auktoritet och trovärdighet har minskat både hos hans anhängare och hos hans meningsmotståndare, så har protesterna skapat sprickor inom Mas och fram för allt så har Morales kandidat till presidentvalet förlorat stöd.
När Morales utsåg sin tidigare ekonomiminister Luis Arce till presidentkandidat beskrev många det som ett genidrag. Arce var hjärnan bakom Bolivias ekonomiska framgångar under de 14 år som Morales hade makten. En välskolad marxist (medlem i socialistpartiet) som hyllats av stora internationella affärstidningar för sin pragmatism. Självständig, men trogen Morales, respekterades han också av politiska meningsmotståndare. Han stod lite vid sidan av de ofta känslomässiga konfrontationerna mellan ”ursprungsfolk” och ”vita” som många Mas-aktivister trivdes i. Och som framför allt hölls vid liv av högeroppositionen i Santa Cruz. Att alla opinionsmätningar visade Arce på en bekväm ledarposition var inte oväntat. Kanske skulle han tvingas till en andra valomgång, men allt tydde på en ganska enkel seger för Morales kandidat.
Brist på intern demokrati
En seger skulle inte bara återföra Mas till makten. Det skulle också skapa förutsättningar för att utveckla Mas som parti och börja bryta beroendet till Morales som den allom bestämmande caudillon, den starke ledaren som står över allt. Och det även om ett av Arces första beslut som president säkerligen skulle vara att välkomna Morales tillbaka hem från exilen.
Caudillos har det funnits gott om i den bolivianska historien, inte minst inom arbetarrörelsen. Men där har den starke ledaren oftast tvingats agera inom ramarna för en levande intern facklig demokrati. Att alla viktiga beslut togs på stormöten har historiskt varit självklart. Liksom också att både framgångar och bakslag utvärderades på ett närmast skoningslöst sätt.
Ledare som måste lyssna
Den mest legendariska av alla caudillos är Cobs och gruvarbetarförbundets ledare Juan Lechin som var dess ordförande i nästan 45 år. Jag minns ett jättelikt stormöte på La Paz fotbollsstadion under en generalstrejk i slutet av 80-talet. Gruvarbetare i tusentals hade marcherat ner från gruvorna. Lechin satt ensam vid ett bord på en uppbyggd scen. Debatten var hård om hur kampen borde fortsätta. Många av talarna var kritiska mot Lechin som ville blåsa av strejken. Plötsligt mitt under debatten reste sig Lechin och gick. Men inte på toaletten eller för att röka en cigarett, han försvann och ingen visste vart. Utan Lechin gick mötet i stå. Ingen visste vad som skulle göras och om någon hade någon idé så hade han inte auktoritet för att genomdriva den. Till slut utsågs ett antal spanargrupper med uppgift att leta upp Lechin. Det dröjde några timmar, men sedan satt han där igen med sitt stenansikte, sin vita mustasch och sin eleganta kavaj (med näsduk i bröstfickan). Mötet fortsatte och beslutet om att radikalisera strejken med vägblockader antogs med acklamation. Och jubel. Lechin höll ett lysande tal där han varnade för önsketänkade och uppmanade till organisering för att stå emot alla de förutsägbara svårigheter som man skulle tvingas möta. Han menade fortfarande att det rätta var att blåsa av strejken, men han rättade sig efter majoriteten och gjorde allt för att strejken skulle bli en framgång.
Står över sociala rörelser
Denna relation mellan caudillon och en dynamisk intern demokrati har Morales under sin tid vid makten effektivt monterat ner. Morales står över de sociala rörelserna, inklusive Cob. Deras tidigare oberoende, inte minst ekonomiskt, har förvandlats till beroende av Mas och dess kontroll över staten. Den bångstyriga demokratin, som var så typisk för de folkliga bolivianska rörelserna, har ersatts av byråkrater med stora bankkonton, tillsatta uppifrån.
På Lechins tid skulle Cob aldrig följa ett beslut som han fattat i ett ögonblick av ilska och utan diskussion. Men det var just vad Cob gjorde efter Morales ursinnesutbrott. Nu ångrar man sig, men det är för sent.
Det är fortfarande möjligt att Arce kan segra i presidentvalet, men hans odds är sämre än någonsin. Och skulle han segra skulle hans första åtgärd säkert inte längre vara att bjuda Morales att komma hem.
