”Europa omfamnar Mussolinis arv”

På sistone kan man se hur vissa europeiska ledare i sina ansträngningar tagit hjälp av popikoner såsom Taylor Swift för att försöka mobilisera yngre väljare inför juni månads EU-val. Vidare skapades det rubriker då EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen den 27 februari sade att hon inte skulle ingå några samarbeten med högerextrema partier i det framtida EU-parlamentet.

Dock är sådana teatraliska och övertydliga utspel fullständigt onödiga. Under de senaste två årtiondena har europeisk politik präglats av en medveten normalisering av extremhögerns ideologier, vilken underförstått godkänts på topptjänstemannanivå inom EU. Denna normalisering har aktivt stötts och förespråkas i nuläget av den traditionella mittenhögern i sitt försök att hejda försvagningen av sin egen auktoritet, allt detta medan det viktiga EU-valet närmar sig.  

Mittenhögerns farliga dans

Trots von der Leyens självsäkra påstående om att hålla sig borta från högerextrema allianser visar den hårda verkligheten, inom såväl EU-politiken som i medlemsländernas inrikespolitik, på en trasslig väv av acceptans och inflytande. Över tid har mittenhögern dansat farligt nära sina extremistiska motsvarigheter, och därmed oavsiktligt rullat ut mattan för den auktoritära politiken och auktoritära krafter runtom i Europa.

Traditionella mittenhöger-partier tycker ofta om att framställa sig själva som offer i takt med att den högerextrema rörelsens vuxit sig starkare. Men i praktiken bidrar de som sagt snarare aktivt till dess framväxt. Under senare år har högerextrema partier utnyttjat de framväxande sociokulturella konflikterna som kretsar kring omtvistade frågor såsom migration, mångkulturalism och trygghet. Mittenhögerpartierna har i sin tur strategiskt dragit nytta av dessa frågor för att kunna behålla sitt väljarstöd.  

Greklands varnande exempel

Ett belysande exempel är Grekland under premiärminister Kyriakos Mitsotakis, som under en längre tid berömts i Europaparlamentet för att vara mittenhöger-reformistiskt. Under de senaste fem åren har Grekland byggt upp ett förtroende och ett starkt stöd inom EPP-gruppen (Kristdemokratiska europeiska folkpartiet) i EU-parlamentet, då man efter ett årtionde av hård åtstramningspolitik börjat rikta in sig på ökade satsningar. Men bakom fasaden kan dock ett oroande mönster skönjas.

Sedan 2019 har Mitsotakis regering gått i spetsen för ett stenhårt och olagligt tillbakaskickande av migranter längs med de grekisk-turkiska havs- och landgränserna, vilket resulterat i tortyr och döden för tusentals flyktingar. EU väljer oftast tystnad då det ställs inför frågan om dessa tillbakaskickanden. I februari samlade i alla fall en resolution i EU-parlamentet ett flerpartistöd där en oro framfördes för att detta innebar ett betydande hot mot demokratin och EU-värderingar.

Genom att använda mycket avancerade och olagliga spionprogram har Mitsotakis skamlöst övervakat både motståndare och allierade, och tänt en politisk häxkittel genom att omforma det grekiska medielandskapet – en spegelbild av den ungerske premiärministern Viktor Orbans taktik. Samtidigt grasserar korruptionen med en oförminskad styrka, och stora politiska skandaler sopas praktiskt under mattan. Vad skulle då möjligtvis kunna gå fel?

Det tragiska är att miljontals greker verkar önska sig se mer av sådant. I valet i juni 2023 säkrade tre högerextrema partier mandat i parlamentet, däribland ett pånyttfött nynazistiskt Gyllene gryning under täckmanteln ”Spartanerna”. En annan högerextrem fraktion som kallar sig för Victory saluför ett ultrareligiöst narrativ som driver på den kulturella splittringen. Så kallade Greek Solution har trätt fram som de högerextrema partiernas förtrupp,. Det utgör ett starkt stöd för Mitsotakis regering och tillsammans arbetar de systematiskt för att montera ner kritiskt viktiga lagar. I dagsläget har Greek Solution mer än tio procent av rösterna i väljarundersökningarna inför EU-valet i juni. Därtill har en fjärde högerextrem rörelse stigit fram i de senaste undersökningarna; än mer fylls hatets kör på.

Skuggorna från Tredje riket

Den franske presidenten Emmanuel Macrons meritlista tycks kunna mäta sig med Greklands. I april 2023 antogs regeringens omstridda pensionsreform som höjde den statliga pensionsåldern från 62 till 64 år – ett mycket impopulärt drag som tvingades fram genom att runda parlamentet. Detta åtföljdes av att demonstranterna bemöttes av ett brutalt polisvåld. Ställd inför frågan om polisens maktmissbruk skyllde Macron på att sociala medier och datorspel drivit demonstranter till att ge sig ut på gatorna.

Macrons översyn av invandringspolitiken i december 2023 utgör ett annat bekymmer. Det har inneburit hårdare regler för invandrares familjeåterförening och en senareläggning av tillgång till välfärd. Marine Le Pen nappade på lagförslaget och kallade det för en ”ideologisk seger” för sitt högerextrema parti.

I andra EU-länder, däribland Nederländerna, Danmark och Österrike, har högerextrema partier utgjort en allt starkare politisk kraft under en längre tid, somliga har till och med befäst sina ställningar inom koalitionsregeringar. Den uppstigande stjärnan på den österrikiska konservativa högerns himmel, Sebastian Kurz, slöt 2017 en allians med det än mer högerinriktade FPÖ. Detta trots Österrikes historiska kopplingar till ultranationalism och skuggorna från Tredje riket, vilka tidigare resulterat i en utbredd politisk vaksamhet gentemot FPÖ. Partiets integration har dock i hög grad medfört att det gradvis normaliserats och kommit att accepteras med tiden. I dag har FPÖ en betydande ledning i österrikiska väljarundersökningar.

Ungern verkar förlåtas

Utöver ett införande av auktoritära metoder inom de liberala demokratierna har vissa av EU:s medlemsstater även genomgått genomgripande omvandlingar av sina politiska landskap, exemplifierat av Ungerns demokratiska nedgång under Viktor Orbáns ledarskap. Som den öppet auktoritärt starke mannen har Orbán mött ett utbrett fördömande för sin underminering av de demokratiska institutionerna och sin politik i fråga om hbqt-rättigheter liksom den akademiska friheten. Följden har varit att Ungern under åren har drabbats av straff och frysning av EU-stöd i försöken att hindra ännu fler inskränkningar av landets demokrati.

Det tycks emellertid som om EU numera har kommit att acceptera Ungerns egen bild av sin bekymmersamma situation. I december 2023 meddelades att delar av tidigare frusna EU-medel skulle betalas ut, till synes med syftet att förmå Orbán till att samarbeta med Nato och diskutera potentiella medlemskap för nya kandidatländer. Och vad blev resultatet? Orbán godkände Sveriges Nato-medlemskap och ingår i samarbeten med sina europeiska partners. Efter att vid en tidpunkt ha betraktats som en paria har numera Orbáns auktoritarism öppet kommit att saneras, allt medan han omfamnats som en värdefull medlem av EU. Bryssel gav till och med Orbán en försäkran om att medlen skulle komma att utbetalas om han fortsatte på denna stig.

Arvet efter Mussolini

Demokratins tillbakagång sträcker sig till Italiens nya ledarskap under Giorgia Meloni. Sedan 2022 har hennes regering inte slösat någon tid i sitt arbete med att nedmontera rättsskyddet för samkönade par. Hennes hårda anti-immigrations-ståndpunkt har dessutom rönt uppskattning bland många likasinnade europeiska partier, vilka öppet har ställt sig på hennes sida i avgörande förhandlingar om EU-politiken under det senaste året.

Hennes tydliga vänskaplighet med Von der Leyen inför valet i juni, jämte hennes allianser med höga EU-diplomater, understryker hur Europa på ett oroväckande sätt kommit att omfamna arvet efter Mussolini. Melonis dominerande roll signalerar en bekymmersam kurs i vilken fascistiska ideologier numera styr nationens inriktning. Med en vänster som kämpar i motvind tycks lite stå i vägen för att Meloni fullt ut ska anamma en Orbán-liknande politik.

Mot ett högerextremt parlament

I juni månads EU-val ökar spänningarna i och med att Gruppen identitet och demokrati (ID-gruppen), som för närvarande rankas på en sjätte plats, tycks kunna ta ett språng uppåt med 40 platser. Detta skulle kunna ge upp till 98 av EU-parlamentets 705 platser – vilket skulle kunna innebära att gruppen säkrade den eftertraktade tredje platsen, som för närvarande innehas av liberalerna Renew. Betydande medlemmar i ID-gruppen är bland annat Le Pens Nationell samling i Frankrike.

Beräkningar tyder även på att Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR), som för närvarande intar en femte plats med 67 medlemmar, också kan komma att öka med omkring 18 platser. Denna uppgång tycks då lyfta ECR-gruppen, som leds av Melonis parti, upp till en fjärde plats i Europaparlamentet, vilket skulle innebära att de går om både De gröna och liberalerna Renew. Prognosen är därtill att om man räknar samman de tolv medlemmarna från Orbáns Fidesz parti med ECR och ID skulle inflytandet komma att uppgå till ungefär 25 procent av platserna. Samtidigt som ECR och ID består av grupper som liknar varandra så tycks ID spela en avgörande roll i assimileringen av de högerextrema grupper som motsätter sig invandring och prioriterar en stark självständighet för enskilda medlemsstater.

Trots varningar från mittenhögerpartierna är det tydligt att de i allmänhet är ovilliga att konfrontera den ideologiska verklighet som ligger bakom uppsvinget i stödet för en högerextrem politik. De tycks istället vara inriktade på att försöka vinna tillbaka förtroendet bland de väljare som lockas av högerextrema ideologier genom att anamma snarlika synsätt, och genom att normalisera de mest odemokratiska åtgärderna vi kan se runt om i regionen.

Med tanke på den påtagliga överlappningen mellan de bägge tycks det mer och mer osannolikt att mittenhögern kommer att ta avstånd från allianser med extremhögern. Till och med Von der Leyen och hennes likasinnade som har talat om att avvisa sådana slags överenskommelser kan tänkas känna sig tvungna att omvärdera sin ståndpunkt, när de söker vägar för att säkra samarbeten utan att rasa samman ner i kaos.

I takt med att normaliseringen av högerextrema ideologier fortsätter med oförminskad styrka har Europa hamnat på randen till ett seismiskt skifte, där flera högerextrema grupper är beredda att pressa fram sin dominans inom Europaparlamentet. Trots alla varningar understryker detta sakförhållande att vi står inför en sammanstrålning av mitten- och extremhögern, vilka nu förenas i en beslutsamhet att forma den politiska agendan under de kommande fem åren.

Georgios Samaras är statsvetare och biträdande lektor i socialpolitik vid International School for Government and Policy Institute, King’s College. Hans forskning är intriktad på extremhögerns kommunikationsstrategier och väljarbeteende.