Det är bråda dagar för Vincent Cochetel. Stora frågor ligger på hans bord och i EU förhandlas det för fullt om flyktingfrågan. Trots 30 års erfarenhet inom FN:s flyktingkommissariat gick han tidigare i höstas ut och sa att han aldrig sett en liknande situation som den i Grekland efter att antalet flyktingar över Medelhavet ökat dramatiskt. Han varnade då samtidigt för en ökad politisering av kontinentens flyktingkris. Förgäves, kan man konstatera ett par månader senare.
Tidigare i år publicerades bilden på den döda treåringen Alan Kurdi. Bilden väckte starka reaktioner och tycktes sporra solidariteten i hela Europa. Gjorde det dig mer optimistisk?
– Både ja och nej. Många barn som ingen brydde sig om har dött både före och efter Alan. Att man måste se en bild på en död pojke för att bry sig är synd. Å andra sidan var det ett slags uppvaknande. En insikt om att Syrien inte är så långt borta, att konflikten är allvarlig och skapar massflykt. Många av de som flyr klarar sig inte i grannländerna så de kommer till Europa. En av dem var Alan Kurdi.
Länder som Sverige, Tyskland och Österrike öppnade upp för de här människorna, men nu stängs även de gränserna. Vad tycker du om det?
– Det är inte normalt att tre länder tar hela ansvaret. Det kommer till en punkt när en bättre omfördelning av flyktingar är absolut nödvändig. Idealiskt borde omfördelningen ske redan i Grekland. Något slags gränsbevakning behövs för ett korrekt förfarande men vi får inte tumma på asylrätten så att människor hamnar i limbo.
Årets situation var ju förutsägbar. Ni på UNHCR sa att hundratusentals människor skulle komma och många dö på vägen om inget ändrades. Vilken situation kan vi räkna med nästa år?
– Ja, den var förutsägbar och med tanke på det skulle det ha kunna hanteras ganska enkelt – utan tragedier. Det här är inte en europeisk flyktingkris, krisen är global. I Europa har vi snarare en ansvars-, solidaritets- och tillitskris.
– Framtiden beror på situationen i Syrien, Irak och Afghanistan, och på om Europas länder håller sig till överenskommelserna och om avtalet med Turkiet fungerar. Men vi vet av erfarenhet att folk inte stannar under bomber. Nu bombarderas Syrien, så vi måste räkna med att ta emot de som flyr.
– Om inget förändras kan vi räkna med att upp till en miljon flyktingar anländer under 2016 också. Men Europa skulle klara att absorbera dessa människor ganska enkelt, inom EU har vi 300 miljoner invånare.
Men få länder ställer upp på det. Gränserna stängs. Vad leder det till – slutar människor att komma?
– Att stänga gränserna främjar människosmuggling. Vi kommer att se fler människor strandsatta i ingenmansland vid gränserna. Det kommer att leda till en fragmentering av rutterna. Vi måste förstå att människor hittar vägar så länge problemen i ursprungsländerna fortgår.
Vad är det som hindrar UNHCR från att hjälpa människor med transport? Flyr inte folk från era flyktingläger?
– Nja, de som lever i läger är oftast så fattiga att de inte kan betala smugglarna. De som kommer vistas i städer i Jordanien, Libanon och Turkiet, men där har de inte tillgång till arbetsmarknad och skolor så de måste ta sig vidare för att klara sig.
– Det vi vill göra är att skapa flera lagliga vägar, många fler. Till Europa, Amerika och andra delar av världen. EU behöver ett ordentligt mottagningssystem för omfördelning mellan länderna. En reform av Dublinkonventionen. Italien och Grekland behöver hjälp, det är där krutet bör läggas.
Vissa politiker menar att vi i stället för att ta emot flyktingar i Europa borde skänka pengar till exempelvis UNHCR:s verksamhet i grannländerna.
– Jag har sett att Sverigedemokraterna säger det, men det är ett tankefel. Det är förstås bra om de stöder vår verksamhet men de närliggande länderna är sköra. I Libanon är en av fyra personer en flykting. Turkiet har tagit emot 2,2 miljoner flyktingar. Det behöver investeras massivt i de här länderna, men så länge flyktingar inte släpps in i samhället – till skola och arbete – kommer de att ta sig vidare.
– Det ena får inte utesluta det andra. Europa måste ta sitt ansvar. Vi måste se till att mottagning och registrering fungerar. Förlorad kontroll främjar främlingsfientlighet. Länder som Grekland behöver stöd till mottagandet.
Ni på UNHCR har ett övervakande ansvar för bland annat EU:s flyktingpolitik. Vad kan ni egentligen göra för att sätta press på EU-länder?
– Vårt uppdrag är påverkansarbete ...
Men många EU-länder tycks strunta i er och 1951 års flyktingkonvention, som de förbundit sig till.
– Man måste sätta större press på alla länder, som Storbritannien, Danmark ... Och påminna Ungern, Tjeckien och Polen om den solidaritet de möttes av när de behövde den. Ska de åtnjuta EU:s solidaritet i dag kan de inte avsäga sig ansvar i flyktingfrågan.
Att pressa och påminna verkar ju inte räcka. Kan EU tvinga dem?
– EU har begränsade möjligheter men bör använda de verktyg som finns. Man kan till exempel spärra de olika struktur- och investeringsfonderna ...
Vad är den viktigaste åtgärden nu inför nästa år?
– Ansvaret vilar även på länder som USA, Saudiarabien och Ryssland. EU måste sätta press på Turkiet, men samtidigt ha rimliga förväntningar på det avtalet. Man måste förbereda ett gediget flyktingmottagande inför nästa år och skapa lagliga vägar för de som flyr.
