Sedan i början på juli har svarthyade migranter i Tunisien samlats ihop av polisen i kuststaden Sfax och körts till den libyska och algeriska gränsen. Där har de – likt gruppen på bilden – dumpats i ingenmansland utan tillgång till mat och vatten. Cykeln av våld mot migranter har trappats upp under en tid och spann utom kontroll efter att den 41-åriga tunisiern Nizar Amri knivhöggs till döds i ett bråk med migranter. 

Enligt Human rights watch ägde dock den första deportationen rum innan dess.

– Det mest akuta är att hitta människor och se till att de kommer i säkerhet. Myndigheterna har deporterat runt tusen personer till gränsområdena. Vid den libyska gränsen har vi fått samtal från grupper på över 600, kanske 700, personer. Vid den algeriska gränsen har grupperna som kontaktat oss varit flera och mindre, säger Salsabil Chellali, som är Human rights watch forskare i Tunisien och som precis har avslutat ett samtal med en grupp migranter. 

Piskar upp stämningen

Salsabil Chellali kan inte svara på om deportationerna har upphört eller om de fortfarande pågår. 

– Ungefär 650 personer har evakuerats från gränsen. Det är mycket komplicerat. FN saknar kapacitet för att ta hand om alla och det är ett stort problem med brist på tillgängliga bostäder. I Sfax har många svarthyade vräkts av sina hyresvärdar de senaste månaderna, säger hon, och tillägger att det internationella samfundets tystnad i fråga om hur svarta människor behandlas i Tunisien är mycket problematisk, säger hon. 

Det var i februari i år som Tunisiens auktoritära president Kais Saied gjorde rasistiska uttalanden och anklagade svarthyade migranter för en kriminell komplott med syfte att ändra den demografiska sammansättningen i landet. Parallellt har den ekonomiska och politiska krisen, med godtyckliga fängslanden av journalister och oppositionella, fördjupats. 

Men detta har inte stoppat EU från att fortsätta ge Tunisien pengar. Den 9 juli beslutade EU-kommissionen att ge ytterligare 100 miljoner euro till Tunisien för migrationskontroll. Ännu mer ekonomiskt stöd, totalt en miljard euro, väntar om Tunisien genomför vissa reformer. 

Pengarna har motsatt effekt

Forskaren Ahlam Chemlali, vid Danska institutet för internationella studier (DIIS), menar att det är problematiskt att EU-pengar fortsätter att flöda i riktning mot auktoritära stater. 

– Situationen som vi har sett i Tunisien de senaste veckorna är ett resultat av att EU tvingar de här länderna att kontrollera migrationsflödet. Tunisien saknar infrastruktur för att ta hand om asylsökande och migranter har inga rättigheter – det går inte att ta hand om människor här, säger Ahlam Chemlali.

– EU:s pengar används för att bygga ut säkerhetsapparaten, med fler gränsvakter och mer polis. Säkerhetsapparaten är själva problemet i auktoritära stater. EU måste se över sin roll i de här partnerskapen med länder som Tunisien, Libyen och Turkiet – de skapar själva det problem de vill motverka, tillägger hon. 

Internationella valutafonden (IMF) har pausat utbetalningar till Tunisien med hänvisning till den politiska situationen. Något som gör att EU:s pengar är extra välkomna just nu – även om de villkoras mot att stoppa migranter, enligt Ahlam Chemlali. 

EU-parlamentet ignoreras

På en presskonferens i EU-parlamentet i Strasbourg i veckan kallades läget i Tunisien för ”surrealistiskt”. Michael Gahler, EU:s specialrapportör för Tunisien, menade att EU kunde ha gjort mer – tidigare – för att stoppa utvecklingen som pågått sedan 2021. Men det har man inte gjort och nu är det också tunisier i flyktingbåtarna. 

EU-parlamentarikern Abir al-Sahlani (C) är positiv till att EU har ett ”strukturerat ­samarbete med tredje länder”. Men samtidigt är hon kritisk till hur EU-kommissionen har ­hanterat situationen med Tunisien. 

– Avtalet som EU ingick med Tunisien har många brister. EU-parlamentet har utelämnats helt, och det här händer i samma veva som vi fortfarande förhandlar om migrationspakten. Att ”outsourca” vårt ansvar känns unket – EU:s migrationssamarbete ska bidra till en bättre situation för migranterna.

Så du menar att de samarbeten som EU har och nu fördjupar har gjort det bättre för migranterna – handlar inte de om att just ”outsourca” ansvaret?

– Jag menar att det är bättre med avtal än inga avtal. Om vi inte hade avtal med Turkiet och Tunisien skulle de inte ha haft ögonen på sig och vi hade inte haft samma insyn i deras oroväckande agerande. Hade vi inte haft samarbeten, hade vi inte haft en hållhake på dem – vilket också gör att de har en hållhake på oss.

”Släppt alla barriärer”

Någon som är mer kritisk är Malin Björk (V). EU:s vilja att stoppa flyktingar genom att alliera sig med icke-demokratier har försvagat unionens legitimitet som utrikespolitisk aktör, säger Björk. Hon ser med stor oro på att möjligheten att kritisera problematiska länder inskränks och att EU ser mellan fingrarna med allt från fackliga till mänskliga rättigheter. 

– Jag tycker det är oacceptabelt. Men samtidigt följer det ett mönster – EU är beredda att göra upp med förtryckande icke-demokratier och despoter. Man gör allt för att stoppa migranter och har släppt alla barriärer för vem man kan samarbeta med, säger Björk.

EU-parlamentarikern Carina Ohlsson (S) tror inte att möjligheterna att kritisera länder minskar med migrationssamarbeten. 

– Vi vet att människor kommer den vägen och det är nödvändigt att ha en diskussion. Det är det enda sättet för att stoppa människosmugglingen och att människor drunknar i Medelhavet. EU måste ställa större krav och inte vara mesiga – men samtidigt är vi beroende av Tunisien. 

Är det inte problematiskt att göra sig beroende av auktoritära stater?

– Jag förutsätter att EU-kommissionen, när man beslutar om investeringar, har diskussioner med länderna om demokrati och politik. Samtidigt delar jag kritiken. När länder utvecklas åt fel håll måste kraven från EU bli hårdare.

EU-parlamentarikerna Tomas Tobé (M) och David Lega (KD) har avböjt Dagens ETC:s intervjuförfrågan.