Den europeiska vänsterns relation till EU är minst sagt splittrad. Storbritanniens vänster kampanjade för att stanna i EU för att skydda arbetstillfällen och arbetares rättigheter, påhejade av bland andra grekiska Syriza. Svenska Vänsterpartiet har däremot fortfarande ett EU-utträde som långsiktigt mål, även om kravet tonats ned i partiprogrammet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När vi kliver in på Syrizas huvudkontor i centrala Aten för att prata om den europeiska vänsterns relation till den EU och dess vara eller icke är det semestertider. Avsaknaden av människor gör de omöblerade rummen än tommare, lite som att partiet inte riktigt var förberedda på inflyttning i de stora lokalerna.
Varit med sedan grundandet
Vi tas emot av Marica Frangakis, ansvarig för ekonomiska frågor i partiledningen, som har varit med sedan grundandet av partiets föregångare Synapismos.
– De tryckte ner oss direkt, så mycket som möjligt så fort de kunde, säger Marica Frangakis uppgivet och syftar på den så kallade Trojkan – EU, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden.
– Vi blev tvungna att anpassa oss, att kompromissa. När vi efter förra årets folkomröstning föreställde oss ett utträde från Eurosamarbetet och EU landade vi i känslan av att vi inte kunde vara säkra på att klara av konsekvenserna. Stannade vi däremot i EU och accepterade ännu ett sparpaket visste vi vad som väntade oavsett hur dåligt det än var.
Accepterade Trojkans krav
Därmed valde Syriza att trotsa resultatet av folkomröstningen och istället acceptera Trojkans krav på ytterligare åtstramningar i utbyte mot fortsatta nödlån.
– Vi fick göra det bästa av situationen. Att sitta i regering innebär att vi har möjligheten att bygga allianser med andra regeringar. På så vis försöker vi utmana den tyska åtstramningsdoktrinen som tidigare fått stå helt oemotsagd. Det enda sättet att göra det är att spela det politiska spelet.
Tror du att det finns potential för progressiv politik inom EU:s ramverk?
– Frågan är snarare hur man skapar faktisk politisk förändring. Då blir de forum du redan är del av aktuella. Men om vi inte kan förändra unionen måste den omformas till något annat.
Den europeiska vänstern är delad kring synen på unionen. Vad ska vi med EU till?
– Jag tror inte att det är EU:s vara eller icke vara som är det avgörande utan förståelsen varför vänstern är en marginaliserad kraft i Europa. När krisen misskrediterade det gamla grekiska etablissemanget fanns en vänsterrörelse redo att sätta problemformuleringen. I många andra länder har extremhögern hunnit före istället. Vi behöver se till varje lands enskilda erfarenheter och förutsättningar för att hitta gemensamma nämnare som vi kan bygga en bred internationell front av.
På Syntagmatorget, platsen som utgjorde epicentret för den sociala rörelse som nästan två år tidigare tog Syriza till makten, står Panagiotis Sotiris. Han sitter i ledningen för utbrytarpartiet Folklig Enhet, en vänsterfalang inom Syriza som efter folkomröstningen mot fler åtstramningspaket bildade ett eget EU-kritiskt parti som var för ett utträde ur unionen.
Vi frågar honom varför Syriza inte fortsatte mot ett Grexit efter folkomröstningen.
– Problemet var att det saknades politisk beslutsamhet och beredskap från Syriza. Likt en stor del av vänstern var de låsta i tron på att EU i grunden är något positivt, men om en tittar vad som hänt runt om i Europa – hur många chanser ska de få att bevisa det? Vi kan alltid inbilla oss att EU kan vara något det inte är men vi har aldrig sett några tecken på det. Det går helt emot dess neoliberala fundament.
Panagiotis Sotiris drar en djup suck och förklarar:
– Vi behöver utforska nya alternativ samt omformulera vår politik och våra krav. Dagens europeiska vänster har i dag inget alternativt narrativ att erbjuda. Dess förklaringsmodell måste bli dominerande för att våra projekt ska kunna bli verkliga. Vad vi har i dag är i princip bara en kombination av olika anti-åtstramningskrav.
När ett eventuellt utträde ur Eurosamarbetet och EU diskuterades inför folkomröstningen stod det klart att mycket skulle till för att Grekland skulle klara av det.
– Det handlar inte enbart om att byta valuta eller om makroekonomiska konsekvenser. Vi behöver ett samhälle som klarar sig oberoende av det kapitalistiska systemet. Vi behöver projekt likt de autonoma alternativ av självorganisering som uppstod som effekt av krisen. Jag tror att exempel som dessa är nödvändiga att fortsätta utveckla.
Panagiotis Sotiris tycker att det brittiska utträdet är ett hoppfullt tecken.
– Britterna har visat att ett utträde inte innebär jordens undergång. Majoriteten ser EU som totalitär och odemokratisk, det är någonting vänstern snabbt måste ta till vara på och inte lämna fältet öppet för den EU-skeptiska högern.
”Behövde ta svåra beslut”
Kaiti Mendoni från Solidaritet Pireus, en del av den breda autonoma solidaritetsrörelse som uppstått efter den ekonomiska krisen i Grekland, hinner prata med oss medan hon sorterar donerad mat för utdelning.
– Jag tror att Alexis Tsipras, Syrizas partiledare, behövde ta väldigt svåra beslut efter folkomröstningen. Visst, han skulle framstå som hjälte om han gick emot trojkan, men jag tror att han i slutändan tänkte på vad som var bäst för folket.
Kaiti Mendoni röstade själv nej i folkomröstningen men är samtidigt förstående kring problemen med ett utträde. Hon berättar att Syrizas ledning flög mellan Ryssland, Kina och Iran sökandes efter en alternativ finansiering av statsskulden. När svaret blev nej oroades man över att det importberoende Grekland skulle sakna basala varor för att klara den osäkra framtiden.
– Vi skulle vara helt ensamma. Om Europas regeringar bara såg annorlunda ut tror jag att EU skulle kunna användas i en progressiv riktning. Samtidigt behöver vi bygga ett alternativ underifrån, som här i Pireus.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Eva-Britt Svensson, före detta EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och numera aktiv lokalt i Vänsterpartiet i Växjö, hör till dem som tycker att Sverige bör lämna EU.
Hur ser du och Vänsterpartiet på EU i dag, med tanke på Brexit?
– Vi har utträdeskravet kvar, men när man har diskuterat kampanjer för en ny folkomröstning för ett utträde så har man sagt att vi ska avvakta till ett bra tillfälle. Då frågar jag mig om man kan få något bättre tillfälle än nu? Eller ska vi överlåta frågan åt en annan grupp? Om vi är rädda att ta i frågan för att den i dag drivs av högersidan, då lämnar vi också fritt för den sidan, så det är inte ett hållbart argument.
Hur ser du på att förändra EU inifrån?
– Är det något vi har konstaterat sedan EU bildades är det att med de neoliberala grundlagar som finns så kan man inte ändra EU inifrån. Vi har haft socialistiska regeringar i samtliga EU-länder innan utvidgningen och vi vet att en förändring av EU kräver att samtliga länder vid ett och samma tillfälle kräver en förändring av grundlagen. Det kan inte ens vara en önskedröm. I svensk inrikespolitik säger alla att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet måste visa visionen de en gång gjorde. Så varför gör de inte det? De vet att det finns hinder. EU:s lagar står i vägen. Det är det som är det stora demokratiproblemet. Om vi ska visa att vi menar allvar med vår politik måste vi också därför gå ur.
Den brittiska vänstern kampanjade för att stanna i EU vilket stöddes av både grekiska Syriza och spanska Podemos medan Vänsterpartiet var mer skeptiska. Vad ligger bakom denna splittring inom vänstern?
– Både Syriza och Podemos har ju olika förutsättningar för sina åsikter. De har hela tiden sett EU som motsatsen till hur vi ser EU. De såg EU som en form av garant för mer rättvisa. Titta på Grekland, där var det ju korruptionen som gjorde att man tyckte att EU var en förbättring.
