Det som skulle visa sig vara ett riktigt hästjobb – att reformera EU:s migrationspolitik – har pågått i över sju år. Nu går arbetet in på upploppet. Men frågan om det kommer att visa sig vara en vinst i långa loppet återstår att se. 

– Mycket av det som är migrationspakten är bara en fortsättning på den tidigare politiken. Men det finns ett behov att presentera lösningar: teknokratiska lösningar på praktiska problem, säger Johan Ekstedt, som forskar om EU:s asylmyndighet EUAA vid Malmö universitet. 

Vissa saker har dock visat sig omöjliga att få till. 

– Politiskt har det visat sig omöjligt att få till en fördelningsmekanism. Nu försöker man hitta någon slags kompromiss.

Stort missnöje

Långt ifrån alla är nöjda med pakten. Det är snarare tvärtom: alla är missnöjda med något. Den senaste pusselbiten som EU:s ministerråd enades om handlade om den så kallade krisförordningen, som bestämmer i vilka situationer ett EU-land kan kräva hjälp samt när man kan få göra undantag i asylreglerna. 

Som giltig krissituation nämns när migration instrumentaliseras, det vill säga när människor på flykt medvetet används som påtrycksmedel. Men frågan är om parlamentets politiker, som nu måste godkänna krisförordningen, kommer gå med på det.

– Parlamentet tyckte inte att det var hållbart förslag från början. Men nu har ministerrådet begått våld på EU:s lagstiftningsprocess och skrivit in instrumentalisering (av migration) i sitt förslag. Vänstern kommer att vägra förhandla om det, säger EU-parlamentarikern Malin Björk (V), och fortsätter: 

– Det blir både dåligt och jättekonstigt för det blir fler undantag där medlemsländerna inte behöver ta sitt ansvar.

Alice Bah Kuhnke (MP) påpekar att förslaget som helhet fortfarande inte är helt klart.

– Men med det som ligger på bordet är jag oerhört oroad över utvecklingen i förhandlingarna.

Moderaternas Tomas Tobé hälsar via sin presstalesperson Jonna Sandström att Moderaterna generellt är ”positiva till pakten, då den kommer leda till en mer fungerande och hållbar migrationspolitik”. 

Människor som vapen?

Diskussionen om instrumentalisering av migration – som har eldat på viljan att få till möjligheten att göra undantag i asylreglerna – tog fart hösten 2021. Människor blev då till vapen i Belarus diktator Lukasjenkos händer. Diskussionen om migranter som vapen följer en trend som pågått sedan 1990-talet: migration är i första hand ett säkerhetshot. Inom den akademiska sfären kallas det för ”securization of migration”.

– Det grundar sig i rädsla. Därför är det svårt att komma med rationella motargument – den som är rädd lyssnar inte. Idag är normaliseringen byråkratiskt förankrad och man tar för givet att migration är en säkerhetsrisk, säger Eline Waerp, som forskar på migration vid Malmö universitet.

Hon tror att det finns en risk för att asylrätten sätts ur spel – både direkt och indirekt. På pappret är det fortfarande möjligt att söka skydd, men i praktiken har det blivit allt svårare att använda sig av den rättigheten.

– Fokus är gränskontroll och de lagliga vägarna är för många stängda. Då måste människor vända sig till smugglarnas expertis. Det är en paradox, säger Eline Waerp.

Målar in sig i ett hörn

När Aleksandr Lukasjenko bussade flyktingar till gränsen var det ett högst medvetet val. Han var inte heller först med att utpressa EU genom att använda flyktingar. Både Turkiet och Marocko har ägnat sig åt liknande manövrar, 2020 och 2021. Med de två sistnämnda länderna har EU sedan flera år tillbaka ett dyrt migrationssamarbete. 

Samarbetet med tredje länder är centralt i den kommande pakten. Det har mött skarp kritik.

– Några tusen migranter är det farligaste man kan utsätta EU för, och då är EU beredda att göra eftergifter. Det ger en oerhörd makt till auktoritära stater utanför EU:s gränser, säger Malin Björk (V).

Osmaklig oro

Att EU är mycket oroade för ökade migrationsströmmar blev åter tydligt efter att israeliska bomber börjat falla över Gaza, som svar på Hamas terrorattacker den sjunde oktober. EU har sedan dess skyndat på processen för att få på plats ett migrationssamarbete också med Egypten, som delar gräns med Gaza.

– Efter den här helgens händelser är det ännu viktigare att få på plats ett samarbete med Egypten, sade EU-kommissionens vice ordförande Margaritis Schinas på en konferens i Wien den tionde oktober, enligt EUObserver. 

Enligt Schinas kommer man titta på det avtal som man redan har med Tunisien när man förhandlar med Egypten. EUObserver påtalar att ett avtal med Egypten sannolikt kommer att kritiseras av somliga mot bakgrund av landets auktoritära president Abdel Fattah el-Sisi.

I fråga om Tunisien har en auktoritär ledare inte varit en dealbreaker. Dagens ETC rapporterade i somras om hur svarta flyktingar dumpats i ökensolen av landets EU-sponsrade gränsvakter. Enligt EUObservers granskning har mer pengar gått till gränsbevakning än att förbättra villkoren för migranterna. 

EU pungar ut

Tunisien har dock varit en något motsträvig samarbetspartner och landets president Kais Saied har inte velat dansa helt efter EU:s pipa. Det menar Salsabil Chellali, som är Human rights watch-forskare i Tunisien. Anledningarna kan vara flera: som att vinna populistiska inrikespolitiska poäng.

– Det kan också vara för att Tunisien vill omförhandla avtalet med EU och få mer pengar, som inte villkoras mot exempelvis arbete för mänskliga rättigheter och demokrati, säger Salsabil Chellali.

Hon tror inte att samarbetet på något sätt gör att situationen på marken förbättras, eller att migranters rättigheter tillgodoses i högre utsträckning. De övergrepp som HRW kunnat dokumentera är bara toppen av isberget.

– Att stärka EU:s migrationssamarbete med Tunisien gör idag bara migranternas situation värre. Men EU är villiga att tumma på sina värderingar, säger Salsabil Chellali.