– Det här var inte vad Syriza ville, och vi har inte ändrat vår inställning. Men vi var tvingade, förklarar Christos Lampposts.
Som ung kallade han sig kommunist, men reformerades sedan in i den grekiska vänsterkoalitionen. Idag är han generalsekreterare åt regeringens minister i hamnfrågor, och en del av den administration som nu säljer ut landets offentliga tillgångar.
Han sitter framåtlutad i en soffgrupp på sitt kontor, i ministeriets byggnad för maritima frågor, en kvarts bilfärd från Aten. Det kroppsliga uttrycket matchar inte riktigt med de lyxiga interiörer som blev hans för ett år sedan. Håret är litet tilltufsat och ögonen glansiga. En diplomat är med för att hjälpa till med översättningen till engelska.
Genom fönstret i bakgrunden skymtar den 35 kilometer långa hamnen, en av medelhavets allra största. Lastfartyg från hela världen är belägna här. De flesta från Asien som färdats via Suezkanalen, för att via Grekland transportera sina varor vidare ut på europeiska marknaden.
I förra veckan meddelades att allt ska säljas till Kina. Det blir den andra stora privatiseringen under Alexis Tsipras ledning efter att 14 regionala flygplatser såldes till ett tyskt bolag i vintras.
– Det är inte lätt att vara medlem i ett vänsterparti idag, medger Christos Lampposts.
Järnvägen näst på tur
När Syriza vann valet för ett år sedan frös de alla pågående affärer. Men efter hårda förhandlingar med trojkan om ett tredje memorandum i augusti återupptogs de igen – trots folkets tydliga nej under sommarens folkomröstning, och trots att partiet gick till val på att införa en socialistisk politik.
Privatiseringsprogrammet kvarstår. Näst på tur är järnvägen.
Christos Lampposts understryker att Alexis Tsipras i alla fall förhandlade fram ett ”mindre dåligt” avtal. Till exempel kommer en betydande del av försäljningsintäkterna nu att investeras i den reala ekonomin, och inte bara användas i återbetalningen av lån och räntor, så som det var tänkt tidigare. Han nämner också uppbyggandet av tillsynsmyndigheter som ska kontrollera att de utländska aktörerna följer grekisk lag.
Det är viktigt för honom att poängtera. Syriza har fått folkets mandat och de gör allt i sin makt för att tillvarata grekernas intressen.
”Ett neokolonialt organ”
Men regeringens möjligheter att påverka privatiseringsprocessen är begränsade. Affärerna sköts sedan 2011 av Hellenic republic asset development fund (HRADF), vilken installerades på uppdrag av trojkan med syftet att just reducera parlamentets delaktighet. Det ansågs som någonting väsentligt för att effektivisera och säkerställa privatiseringsprogrammet.
Fondens styrelsemedlemmar väljs ut av parlamentet, men övervakas i sin tur av representanter från EU:s medlemsländer och den Europeiska kommissionen. Lagen säger att inga offentliga tillgångar som förts över till fonden, under några som helst omständigheter, får återgå i statens ägo. Därmed är Greklands bankväsende, motorväg, järnväg, gruv- och oljeindustri, samt delar av avlopps- och vattenförsörjningen, redan ryckta ur statens händer. Regeringens uppgift är att signera avtalen.
Med sina 50 miljarder i beräknade intäkter räknas det som det största dokumenterade privatiseringsprogrammet i världen.
Vassilis K Fouskas, professor i internationell ekonomi och politik vid University of East London, och författare av boken Greece, financialization and the EU, betraktar det hela som ett neokolonialt projekt.
– Privatiseringsfonden är i alla avseenden ett neokolonialt organ inrättad av neokoloniala makter. Dess primära avsikt är att överföra värderingar och pengar utomlands, inte att hjälpa den grekiska ekonomin ur sin djupa kris.
Den bästa förutsättningen för en lyckad privatiseringsprocess är om den sker i kombination med reala offentliga investeringar, menar Vassilis K Fouskas. Men enligt honom är det sätt som Grekland privatiseras på värsta tänkbara scenario, eftersom det sker utan vare sig någon som helst vision eller planering.
Dessutom pressar den ekonomiska krisen ner marknadsvärdet på Greklands tillgångar. Till en början hade man tänkt sig att inkassera 50 miljarder euro inom fyra år. Efter tre år meddelades att fonden bara samlat ihop 3,1 miljarder euro.
– Spekulanterna är utförsäljningens stora vinnare, säger Vassilis K Fouskas.
Men den största vinnaren är ändå Tyskland, hävdar han.
– För ett sådant exportdrivet land, med låga löner och låg inflation, är det här ett guldläge eftersom ägandet av grekiska tillgångar lägger grunden för massiv politisk och ekonomisk kontroll långt utanför landets gränser.
Osäkert vad de kinesiska ägarna gör
När Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher privatiserade två hamnar under 1980-talet fick det katastrofala konsekvenser, menar Christos Lampposts och förklarar att hamnar av sin natur bär på ett seriöst socialt ansvar, varför de flesta i Europa också ägs av staterna.
Men i Grekland ska alla aktier säljas. Det viktigaste för honom nu är därför att se till att privatiseringen av Pireus bidrar till den grekiska ekonomin, att verksamheten vid hamnen inte försvinner och att arbetsvillkoren upprätthålls. En ny tillsynsmyndighet ska kontrollera att i alla fall det sistnämnda blir verklighet, försäkrar Christos Lampposts.
Sedan reser han sig och intervjun avslutas. I korridoren springer tjänstemän och utanför lägger stora fiskebåtar till. Framtiden är oviss. Ingen vet hur kineserna kommer komma att använda den gigantiska plattformen av containerterminaler och turistverksamhet. Det statliga bolaget som tidigare drivit servicen vid hamnen har fungerat som en politisk knytpunkt för de tre omkringliggande kommunerna. Nu är det en helt annan aktör som tar över.
– Du vet, det här är en hård tid för oss, men vi försöker hitta lösningar, säger Christos Lampposts plötsligt.
– Vi har analyserat den här krisen tillräckligt nu och kan allt om dess orsaker. Vänsterns problem har alltid varit att vi är bäst på att analysera allting, fortsätter han och skakar på huvudet.
– Men vi har inte haft förmågan att ta reda på vad vi ska göra åt den. Efter många år av högerpolitik är det här inte bara en kris för oss, utan för vänstern och socialdemokratin i hela Europa.
