Sen fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan undertecknades i Havanna för fyra år sen har över tusen personer dödats. Det rör sig om mord på ledare för ursprungsbefolkningen, sociala ledare, människorättsaktivister, miljökämpar, gerillamän som lagt ner vapen och sådana som på något sätt bryter mot de regler som auktoriteten i området har satt upp. Auktoriteten, i det här fallet, är inte staten utan någon ny väpnad grupp som tagit över efter Farc. Ofta förekommer massakrer där tre eller fler dödas samtidigt.
Kriget mellan Farc och regeringsstyrkorna kostade över 200 000 liv. Men morden de senaste åren kan inte förklaras av krigets perversa logik. Snarare har det att göra med statens oförmåga att garantera fredsavtalet.
Illegala grupper tar kontroll
Det är inget nytt problem i Colombia. Allt sedan början av 1980-talet har det genomförts nästan ett dussin fredsavtal mellan olika gerillagrupper och regeringen. Också högermilisen undertecknade ett fredsavtal 2005. Men varje gång en grupp lagt ner vapnen och lämnat sina basområden har de ersatts av andra. Ibland fraktioner av samma gerillagrupp som inte stödjer fredsavtalet, ibland av andra gerillagrupper, ibland av kriminella gäng, ibland av paramilitärer i de stora jordägarnas tjänst. Istället för staten har det varit illegala grupper som gjort anspråk på att vara den nya auktoriteten när den gamla försvunnit. Lokalbefolkningen har haft två alternativ; antingen underordna sig eller flytta därifrån. Att sex miljoner colombianer blev internflyktingar under kriget illustrerar att det inte rör sig om något marginellt fenomen.
Statens frånvaro är i själva verket en central aspekt för att förklara våldet i Colombia. Och inte bara nu. Hela Colombias historia är präglad av våld på ett sätt som inget annat land i Sydamerika. Under 1800-talet härjades Colombia av åtta inbördeskrig. Mordet på den liberale presidentkandidaten Jorge Eliciér Gaitán 1948, som utlöste ett våldsamt uppror i huvudstaden ”el Bogotazo”, ledde till ett tio år långt inbördeskrig som fick det talande namnet ”La Violencia” då uppemot 300 000 dödades och två miljoner tvingades fly från sina hem. De liberala och konservativa partierna förvandlades till stående arméer som upplöstes bara delvis när ledarna för de två partierna kom överens om att turas om vid makten var fjärde år som ett sätt att få slut på kriget. Men det bildades också bondemiliser som proklamerade oberoende republiker. Det var ur dem som Farcgerillan så småningom föddes 1964. Efter Farc bildades det castristiska ELN, det maoistiska EPL, ursprungsbefolningens Quintin Lame, det ideologiskt heterogena M-19 och ytterligare ett antal grupper som ofta bildats genom interna maktkamper i redan existerande grupper.
Pengar från droghandeln
Vad som möjliggjorde framväxten av denna vildvuxna fauna av gerillagrupper, som det inte fanns någon motsvarighet till någon annanstans i Latinamerika, hade mycket att göra med Colombias geografi. En hisnande vacker, men extremt komplicerad geografi, betingad av att bergskedjan Anderna delar sig i tre bergskedjor. Här finns dalar som fågelvägen inte ligger långt ifrån stora städer, men dit det nästan är omöjligt att ta sig landvägen. Det stora slättlandet i söder, Los Llanos som så småningom slukas av Amazonas är glest befolkat och genomskuret av stora floder. Djungeln i norr på gränsen till Panama är näst intill väglöst. I många områden har statens närvaro alltid varit symbolisk, om ens det. Istället är det gerillan som varit auktoritet och bestämt vilka spelregler som gäller. Ofta, inte minst i områden som kolonialiserats av nybyggare, har det funnits nära band mellan gerilla och befolkning. Gerillans närvaro innebar att det upprätthölls en slags lag och ordning och ibland också social service i form av skolor och hälsokliniker. Men i takt med att gerillan började finansiera sig via ett eget skattesystem, närmast industriella kidnappningar och – inte minst – droger, så gjorde den sig oberoende av befolkningens stöd. Den geografiska kontrollen hade inte längre så mycket att göra med politiska och militära överväganden, som med att kontrollera viktiga korridorer för smuggling av droger och med tiden också illegal gruvbrytning och skogsavverkning. Det har alltid funnits en omfattande illegal ekonomi i Colombia som underlättats av den komplicerade geografin. Men droghandelns enorma inkomster lyfte den till en ny nivå. Den nya ekonomin deformerade gerillan och avlägsnade den från sina ursprungliga målsättningar. Det är också det som förklarar varför andra grupper är så ivriga med att försöka ta över kontrollen i områden som överges när ett fredsavtal har uppnåtts.
Accepterar inte fredsavtal
Ursprungsbefolkningarnas vecko-långa läger i Bogotá kallades för ”la minga indigena”. Den hade stöd av Bogotás borgmästare Claudia López. Att hon, en öppet homosexuell kvinna, valdes till borgmästare, landets näst viktigaste position, i det machistiska Colombia är ännu en pusselbit i den komplexa verklighet som Colombia utgör.
En ”minga” brukar innebära att grannar går samman och gemensamt utför ett arbete. Det kan vara till stöd för en enskild medlem i bygemenskapen eller för byn som sådan – till exempel bygget av skola eller en väg. Men på senare tid betyder ”minga” snarare kollektivt motstånd för att försvara inte bara territoriet, utan freden och själva livet.
Deltagarna i ”mingan” i Bogotá berättade om hur de hamnat i korselden när olika väpnade grupper bekämpar varandra för att få monopol på våldet och därmed bli ny auktoritet i områden där Farc dragit sig tillbaka och staten inte är närvarande.
– Vi vet inte vem som är vem, berättade en kvinna. Men vi vet att om vi inte lyder så är vi dömda.
Trots fredsavtalen finns det fortfarande fler än tio illegala väpnade organisationer i Colombia. En av dem är ELN-gerillan som, trots rader av försök till förhandlingar, ännu inte gått med på något fredsavtal. Det finns också omkring 3 000 dissidenter från Farc som inte accepterar fredsavtalet, och som allt mer börjar likna kriminella organisationer.
Risken för att ett krig av den omfattning som rådde före fredsavtalet med Farc ska blossa upp på nytt anses vara ganska liten. Men för människorna som lever i de områden som är strategiska både för att hålla igång en illegal ekonomi och som korridorer för att transportera droger och annat, har kriget istället blivit värre.
– Förr fanns det bara en auktoritet, förklarade en man. Nu vet vi inte längre vem som är auktoriteten. Lyder vi en grupp, utses vi till fiende av en annan.
– Och staten, fortsatte han, den tycks inte bry sig.
Han pekade på den stol som väntade på att president Iván Duque skulle besöka lägret, men som stod tom hela veckan som ”la minga” pågick.
