Muren stod i 28 år, från 1961 till 1989. Den var ett oavvisligt faktum. Det blev nästan omöjligt att tänka sig ett Berlin utan Muren. Himmel över Berlin, filmen från 1987 som Wim Wenders regisserade och Bruno Ganz spelade huvudrollen i, hade Muren som en central om än stum och orörlig aktör.
Två år senare var denna mur borta. Det var obegripligt. Det var fullständigt självklart.
Man måste skilja mellan den stora historien och den lilla. Den lilla är våra egna liv, till synes nyckfullt instoppade bland de stora skeendena. Den stora är krigen och frederna, rikena som uppstår och går under. Den är de avgörande tekniska och ekonomiska genombrotten som förändrar villkoren både för de enskilda människorna och för staterna.
DDR i kris
I mitt eget lilla liv fick jag en föraning om vad som var på väg att hända i september 1988. En bok som jag hade skrivit, Motsatsernas spel, som handlade om Friedrich Engels och hans filosofi, hade översatts till tyska. Först var det alldeles tyst om den i DDR (alltså Östtyskland) men så en dag stod det en stor, i huvudsak positiv recension i landets ledande filosofiska tidskrift. Strax fick jag en inbjudan att föreläsa på en rad ställen.
Under mitt besök i DDR fick jag skakande inblickar i ett land i svår kris. Det var inte bara mina värdar som försiktigt och i enrum talade om förfallet. Jag kunde se det med egna ögon. Husfasader flagnade, kollektivtrafiken fallerade, och i butikerna gapande hyllorna tomma.
Människor hungrade efter bananer och rätten att säga vad de ville.
Den 9 november 1989 grep den stora historien in i deras liv. Plötsligt var det fritt fram att promenera in i Västberlin.
Det blev ett jack i den stora historien och ett väldigt skred för de berörda människorna.
Historiens slut! Historiens slut?
Vi på åskådarplats förstod att något helt nytt höll på att hända – men vad? Det kunde kännas som om det var fritt fram att önska. Men redan på våren 1989 – ett halvår innan Muren föll – hade en amerikansk samhällsvetare vid namn Francis Fukuyama förklarat att historien var slut. Han hade hämtat inspiration hos filosofen Hegel som efter Napoleons segrar under 1800-talets första decennium sagt att den historiska utvecklingen nu nått sin slutstation. Hegel fick snart upptäcka att han tagit miste. Napoleon föll, och samtiden förlorade sin glans och började måla ”grått i grått”, som filosofen själv uttryckte det.
Man kan tycka att Fukuyama borde ha tagit varning, men han skrev frejdigt att USA nu skapat en liberal ordning som inte kunde rubbas. När Muren verkligen föll i november fick hans ord vingar. De citerades överallt och om och om igen, som om de varit sanna.
Misstaget blev snart uppenbart. Historien har efter 1989 inte målat i grått utan snarare i blodrött, alltifrån Balkankrigen i början av 1990-talet till dagens outsägligt grymma krig i Syrien.
Fukuyamas spådom har därmed slagit så totalt fel som någonsin är möjligt. Men vi andra som också försökte säga något om framtiden fick inte heller så rätt. Vi var många som trodde att med Sovjetkommunismens nederlag skulle en radikal men reformistisk vänster kunna växa sig stark. Fel fick vi. När Sovjet föll två år efter Muren utbröt ett hejdlöst kalas på statens enorma rikedomar. Först till festen kom många av den sönderslagna statsapparatens toppar, nyss benhårda kommunister och nu lika benhårda kapitalister. Tillsammans med några mer frihjulande lycksökare delade de på rovet och blev sanslöst rika. Det var oligarkernas tid. Men det var också en tid då vanliga människor lämnades ensamma att lida och dö. Medellivslängden i det som varit Sovjet sjönk drastiskt särskilt bland män som utan mål och mening i tillvaron söp ihjäl sig.
I det som nyss varit det väldiga Sovjetimperiet var det högern, taggad med en aggressiv nationalism, som tog hem spelet. Putin härskar idag i Ryssland och Orbán i Ungern. Putin var en gång KGB-agent, Orbán liberal. Som så många andra i det gamla östblocket har de vandrat en lång väg men nu har de funnit sig tillrätta högst upp i makthierarkin.
Det känns så längesedan det var 1989, och ändå är det som om ganska lite har förändrats, bara förvärrats.
Spådomar och förhoppningar
År 1990 gav David Karlsson och Per Månsson ut en antologi med titeln Socialism utan ansikte (Daidalos). Det är roligt att bläddra i den. Den sista artikeln i boken är skriven av Greta Hofsten och den sprudlar av liv (Greta själv, den makalösa brevbäraren och vänsteragitatorn, blev själv sjuk några år senare och dog 1996). Det är en optimistisk text som sätter sitt hopp till kvinnorna som hittills hållits i bakgrunden i vänstern liksom överallt annars. Nu måste de träda fram för att skapa ett samhälle där jämlikhet och frihet råder. Karl Marx måste få sällskap av sin okända syster Karla för att skapa en socialism värd namnet, säger Hofsten.
Med viss bävan läser jag mitt eget bidrag som har titeln ”För en läraktig socialism”. Men så illa är inte texten tycker jag nu, åtminstone inte i sin samtidsanalys som likaväl kunde vara en analys av dagens svenska verklighet. Jag skriver om ”tecknen på en galopperande ojämlikhet även i de rika länderna, storstädernas alltmer drastiska segregation mellan de rikas och de fattigas bostadsområden” och om ”ökningen av en sydstatsmässig eller prefascistisk motsättning mellan grupper som av distinkt olika anledningar hamnat på samhällsskalans nederdel: småbönder och flyktingar i Kimstad och Sjöbo eller skinheads och invandrare i Stockholms kvällstomma köpcentra”. Ja, även hoten mot miljön skriver jag några rader om.
Men mer spännande är det att läsa de yngre bidragsgivarna. Göran Greider är ännu bara kring 30. Det är visserligen inte svårt att känna igen honom i texten; men han är mer långsamt resonerande än han brukar vara i dag. Poängen i artikeln är att vänstern ständigt sökt något rent och obefläckat i det förflutna att hålla fast vid men däremot haft svårt med både friheten och moderniteten. Greider vill verkligen ha kvar jämlikheten och solidariteten som ideal – men är det inte dags att bejaka den tid som vi lever i och som hela tiden öppnar nya horisonter?
Andra unga författare är Thomas Eskilsson och Håkan Thörn som i sin gemensamma artikel sätter sitt hopp till de nya sociala rörelser som växer fram bortom den traditionella vänstern. Dessa rörelser är inte lika fixerade vid arbetet som vänstern traditionellt varit. Kulturen är central med sina nya stilar och nya livsformer.
Antologins titel Socialism utan ansikte är kanske mer talande är vi då kunde ana. Vi hoppades alla på en förnyelse som skulle innebära en bättre, uppfinningsrikare och bredare rörelse. Tre årtionden senare kan vi säga att förhoppningarna inte infriades. Tyngdpunkten i samhällsdebatten har förskjutits högerut. Vi som var unga eller medelålders då har fått uppleva folkliga rörelser som är öppet reaktionära och främlingsfientliga. Vi har så länge tvingats på defensiven.
Optimismen och dess abrupta slut
Murens fall och Sovjetunionens upplösning utlöste en våg av optimism på många håll. USA och det nya Ryssland var inte några antagonister, och i Kina hade visserligen massakern på Himmelska fridens torg lämnat mörka minnen – men landet hade ju öppnat sig för världsmarknaden och kombinerade kommunism och kapitalism på ett nytt men framgångsrikt sätt. Vad kunde nu gå snett? Inte ens krigen i det som varit Jugoslavien rubbade nämnvärt den framtidstro som präglade så många också i Sverige.
Västmakterna med USA i spetsen fortsatte visserligen liksom tidigare att försöka skapa sin egen ordning i avlägsna länder som ännu inte fogat sig efter den nya världsordningen. Men det var en tid för avspänning och nedrustning. Det fanns inte på kartan att någon skulle slå till mot själva centrum i den nya världsordningen.
Därför kom attacken mot tvillingtornen i New York och mot den politiska maktens mest symboltyngda byggnader i Washington som en chock. Vedergällningen var förfärlig; tusentals oskyldiga dödades. Men vedergällningens organisatör, Usama bin Ladin, såg dåden som ett adekvat svar på USA:s bombningar i Libanon, där helt andra torn hade jämnats med marken. Öga för öga, tand för tand – det var hans enkla moral.
Kriget mot terrorismen
USA:s nye president hette George W. Bush, en man med begränsade horisonter och omgiven av en rad aggressiva typer som satte USA:s intressen särskilt av oljekällor före allt annat. Kriget mot talibanerna i Afghanistan – där många andra nationer deltog, även Sverige – förvärrade den anarki som det landet så länge befunnit sig i. Men än värre blev det när Bush planerade en attack för Irak och dess härskare Saddam Hussein. Saddam var en hänsynslös despot som inte hade ett dyft med islamisering eller Usama bin Ladin att göra. Men Bush försökte ändå sätta Saddam i förbindelse med terrorattacken. När den lögnen inte höll försökte han med annat: fejkade dokument som visade att Saddam hade fruktansvärda vapenarsenaler, och till sist påståendet att han ville skapa demokrati i Irak.
Specialister förutsåg att en invasion i Irak skulle skapa en idealisk grogrund för nya terrorister. Jag minns särskilt hur Mary Kaldor, den brittiska fredsforskaren, varnade för en ödesdiger våldsspiral i religionens namn (Bush talade liksom sina islamiska motståndare om Gud så snart tillfälle bjöds).
Men inga kloka ord hjälpte, allra minst sedan Bush vid sin sida i krigshetsen fått Tony Blair, den brittiske premiärministern, som brett leende ställde upp på alla lögner.
Kriget mot Irak 2003 ser jag som ett syndafall i 2000-talets globala historia. Lögner har alltid haft en plats i storpolitiken men nu blev den rutin. Vägen från Bush och Blair till Donald Trump var redan lagd.
Och i Irak gick det som Mary Kaldor och andra varnat för: terrorn blev värre och grymmare än någonsin. Den arabiska våren 2011 tände ett hopp som i de flesta länder släcktes snabbt. Värst blev det i Syrien med sitt ännu pågående helvete.
Men låt oss bortse från händelsernas virrvarr och i stället syna det tillstånd som vi hamnat i trettio år efter Murens fall.
Nyliberalismen cementeras
Redan 1989 var grunden lagd för den globala ekonomi som ger den yttre ramen för alla politiska förlopp, stora och små, i vår tid. Det vanliga namnet för den teori som motiverar ordningen är nyliberalismen, och det var också den beteckning som några av de ledande företrädarna antog redan 1938. Den skarpaste hjärnan i sammanhanget, österrikaren Friedrich Hayek, talade hellre om liberalism rätt och slätt. Det var ett skickligt sätt att göra den milda, en gång till och med radikala socialliberalismen hemlös. Men beteckningen ”nyliberalism” är bättre. Den har också blivit den gängse.
Den enklare varianten av nyliberalism är den som amerikanen Milton Friedman och hans så kallade Chicagoskola representerar. Det är den som tidigt blev dominerande i Sverige; regeringen Bildt (1991-94) svalde den helt och hållet. Friedmans idé att varje barn skulle utrustas med en voucher och med den köpa en plats på valfri skola övertogs utan betänkande och blev friskolereformen, detta ödesdigra misstag. Över huvud blev mantrat ”marknaden ordnar allt” ett ledord, liksom ett påstående som hämtats från Margaret Thatcher, den brutala brittiska premiärministern: ”den enda vägens politik”.
Rätten att flytta kapital
Friedrich Hayek är mer sofistikerad. Medan vägen mot framtiden ligger öppen enligt Friedman, hävdar Hayek att vi aldrig kan vinna någon överblick ens över samtiden. Helheten är som en mosaik där vi bara håller en mosaikbit i handen. Men det finns en sak som vi vet med absolut säkerhet, menar han. Frihandeln är den viktigaste vägen till ett bättre samhälle. Rättigheten att placera och flytta kapital över alla gränser är en rättighet. Hayeks efterföljare skulle förkunna att den var den viktigaste av alla mänskliga rättigheter.
Här fanns inte några åsiktsskillnader mellan Hayek och Friedman. Redan i samband med militärkuppen i Chile mot Allendes demokratiskt valda regering 1973 tog båda tveklöst ställning för kuppledaren Pinochet. Hayek betonade att det internationella kapitalet inte får hindras i sitt fria flöde av något aldrig så demokratiskt styre; och Friedman var tveklöst av samma mening.
Så drastiskt uttrycker sig sällan någon nyliberal ekonom idag. Men det betyder inte de inte djupast sett håller med sina läromästare.
Den digitala revolutionen
När det nyliberala tänkandet vann sitt stora genomslag under 1970- och 80-talen var det ingen ny teori, men den hade under hela efterkrigstiden levt i skuggan av keynesianismen. Nu vann den snabbt nya anhängare, först bland ekonomer men sedan också bland politiker och vanligt folk.
Skälet kan inte ha varit den ekonomiska teorin som alltså länge funnits som ett alternativ. Det avgörande var en teknisk revolution med lika genomgripande betydelse för människors liv och samhällets gestaltning som den som under 1800-talet utgick från industrin. Nu var det elektroniken som stod i centrum. Den var inte helt ny men det var först mot slutet av 1970-talet som den fick masspridning genom datorernas breda folkliga genomslag. En mängd processer gick snabbare, alltifrån att skriva och slutföra manuskript till att söka information och att kommunicera med andra människor, avlägsna eller nära. Produktionen av snart sagt alla varor förenklades, påskyndades och breddades. Nya jätteföretag växte fram, som Bill Gates Microsoft och Steve Jobs Apple.
Även den ekonomiska sfären genomgick en grundläggande förändring genom elektroniken. Alla transaktioner gick snabbare och blev enklare. Köp och försäljning över hela jordklotet kunde genomföras på ett ögonblick. Handeln med fysiska varor överflyglades av handeln med värden av olika slag, som valutor, aktier, obligationer och än mer abstrakta storheter, så kallade derivat. Bankerna fick en nyckelställning som aldrig förr. De flesta av världens länder knöts samman i ett ekonomiskt nätverk. Det var ett system som passade det nyliberala tänkandet som hand i handske.
När Berlinmuren föll 1989 fanns både den nya tekniken och den inte så nya nyliberala teorin redan där som ett självklart alternativ till det murkna och otidsenliga bygge som DDR och hela Sovjetblocket utgjorde. Resterna av det som kallats socialism sopades bort och med det en stor del av både industrier och arbetstillfällen.
Maktbasen för det internationella kapitalet utvidgades drastiskt. En kör av röster förkunnade att USA nu var den enda supermakten. Men framför allt hade det ansiktslösa kapitalet blivit suveränt som aldrig förr.
Det fanns bara en region som tycktes utom kontroll och den var viktig genom alla sina naturtillgångar: den så kallade Mellanöstern (en bisarr eurocentrisk benämning). Alla kanoner och stridsspetsar som nyss pekat mot Moskva pekade nu mot Bagdad och Teheran. Det var inte längre kommunismen utan islam som utpekades som den stora fienden.
Resultatet blev Irakkriget och hela det blodiga kaos som präglat vårt århundrade.
Nationalismens återkomst
Men det finns ett annat förlopp som är mer globalt till sin natur: den nya nationalism som med ett nebulöst begrepp vanligen kallas högerpopulism. Nynationalismen har spritt sig från land till land, den härskar nu i Indien och USA, den erövrar land efter land inom EU, och den växer sig allt starkare också här hemma hos oss genom Sverigedemokraterna.
Nynationalismen skiljer sig från den gamla nationalismen – den som gav den tändande gnistan åt de båda världskrigen – därigenom att den inte ställer land mot land utan tvärtom bildar en informell international. Jimmie Åkesson är bästa vän med Orbán och skulle säkert också vilja vara kompis till Trump, om Trump bara haft ögon för så små aktörer.
Nynationalismen kan ses som en reaktion på det nyliberala herraväldet. Det är framför allt de som känner sig undanskuffade av utvecklingen som lägger sin röst på Trump eller Åkesson. Men Trump och Åkesson ansluter sig i allt väsentligt till det nyliberala projektet. Åkessons ekonomiska politik ligger nära moderaternas, och Trump är miljardärernas favorit i USA. Fienden som utpekas är i stället invandrarna, flyktingarna och i all synnerhet muslimerna.
Nynationalisternas inkonsekvens har, tror jag, sin grund i de reella maktförhållandena i världen. Nynationalisterna talade till en början om en strikt nationell ekonomi. Men så gott som alla, från Narendra Modi i Indien till Jimmie Åkesson i Sverige, har så småningom kommit att ansluta sig till frihandelns evangelium.
Så långt kan utvecklingen te sig mörk. Men mitt i mörkret kan man urskilja ljus. Vem hade för några år sedan kunnat ana att den friskaste vänstern skulle återfinnas i USA? Men där finns den, välartikulerad, röststark och till och med populär.
Och även Sverige lämnar ett bidrag till hoppet trettio år efter Murens fall. Hon heter Greta Thunberg.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Göran Greider
Författare och journalist. Ledarskribent på Dagens ETC
– Berlinmurens fall både befriade och lamslog vänstern. När muren föll innebar det att det världskapitalistiska rummet vidgades enormt och i ett enda slag försköts makt till kapitalets fördel. Kritiken av kapitalismen försvagades och därmed också reformkraften hos i synnerhet västvärldens socialdemokrati. Ännu har vänstern och arbetarrörelsen inte hämtat sig. Men vänstern fick också en chans att börja om på nytt när miljoner människor slapp den diktatur som utövades i socialismens namn. När en ny vänstervåg till slut kommer, och det gör den, slipper världens alla radikaler det sänke som realsocialismen utgjorde.
Ali Esbati
Riksdagsledamot för Vänsterpartiet
– I första hand innebar Murens fall större frihet för folken i Östeuropa, reellt och potentiellt. Men medan det fanns en utbredd förhoppning inom den demokratiska vänstern i vid mening, att det nya läget skulle ge möjlighet till fred och avspänning och därmed en progressiv nystart, använde högern snarare läget till att ge den nyliberala offensiven momentum. Även i ett geopolitiskt perspektiv ledde det kalla krigets slut inte till ett lyft för länderna i periferin, utan till att USA med allierade kunde starta nya krig i framför allt Mellanöstern. Sammantaget blev därför vänstern desorienterad och pressad på defensiven. Särskilt hårt gick detta egentligen ut över socialdemokratin som i sökandet efter en ny roll bortom en ”tredje väg” mellan ”rå kapitalism” och ”realsocialismen” de facto omfamnade nyliberalismen och började misshandla sina egna rötter i arbetarrörelsen. Resten är historia: När den nyliberala vågen nu drar sig tillbaka, har vänstern haft svårt att kliva tillbaka, utan det är snarare högerpopulism och det auktoritära idealet som i första hand fyllt tomrummet. Men historien är lång och omgrupperingar pågår.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
