BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det ökända fängelset heter Kampiringisa och ligger strax utanför Kampala i Uganda. När jag var där i september träffade jag träffade bland andra John, 5 år gammal. Det som fastande på mina näthinnor var Johns och hans olycksbröders bara överkroppar. Medan de andra barnen hade t-shirts och skor på sig var de bara klädda i shorts.
De hade just blivit inspärrade och enlig fängelsereglerna får de nyintagna inte ha strumpor, skor och t-shirts på sig. De får inte heller madrasser, täcken och lakan under sina första sex veckor på fängelset. Officiellt är skälet att det ska bli svårare för dem att rymma, men det är också en maktdemonstration.
John hade kommit några dagar tidigare efter att ha tagits av polisen i Kampala när man gjorde en räd mot gatubarnen. Han levde föräldralös på gatan, åt vad han fick tag på och sov där han kunde:
– När polisen tog mig sa de att jag hade stulit ett batteri, men det hade jag inte. Batteriet jag hade i fickan hade jag hittat och jag skulle sälja det.
För John blev det fängelse på obestämd tid. Ingen vet när han kommer att friges, i praktiken handlar det om hur fullt fängelset är och om man kan hitta något att slussa ut honom till.
Den enda säkra tiden för frisläppande är när barnen fyller 18 år. För flickor var det tidigare så att de släpptes ut från fängelset om de blev gravida. Men det förändrades när det uppdagades att vissa vakter satt i system att sälja graviditeter, det vill säga att för olika gentjänster ha samlag med de intagna flickorna.
Från klockan fem på eftermiddagen till sju på morgonen är barnen inlåsta bakom galler. När dörrarna låsts upp så får barnen klara sig själva, vakterna finns någonstans i närheten, men deras viktigaste uppgift är att räkna in barnen på kvällen och slå larm om någon rymt.
Att barnen sköter sig själva under dagarna betyder i praktiken att fängelset kontrolleras av de äldre pojkarna, de sätter upp reglerna och styr verksamheten.
Det är inte bara barn som döms för något brott som sitter där, med jämna mellanrum gör polisen sina svep genom jättestaden Kampala och plockar upp ensamma gatubarn. I boskapstransportbilar körs de sedan till Kampiringisa för vidare förvar.
Men bland de intagna finns också barn som gjort sig skyldiga till brott, ofta småstölder.
Ett 20-tal av fångarna är flickor. Annete, Nadia och Grace har alla suttit inspärrade i över två år. Annete och Nadia lämpades av på fängelset av släktingar sedan deras mammor dött och ingen kunde ta hand om dem, medan Graces egen mamma berättade för myndigheterna att hon kommit i dåligt sällskap, stal och därför behövde komma i fängelse.
Ingen av dem vet när de kommer att släppas – eller vad de ska göra då. Men de har sina drömmar. Grace drömmer om att hennes mamma ska komma och hämta henne och att allt ska bli bra igen.
– Hon kommer säkert snart och hämtar mig. Då får jag bo hemma igen och jag ska gå i skolan. Jag ska sköta mig perfekt och inte träffa dåliga människor.
Men det finns dessvärre inte mycket som tyder på att Graces mamma lyckats få ihop sitt liv så mycket att hon kan hämta hem henne igen.
För Nadia och Annete finns ingen familj som kan komma och hämta dem. De hoppas istället kunna träffa en man med ett bra jobb och bygga egna familjer – med många barn.
Läs vidare på nästa sida: Barnen kan råka värre ut på gatan än i fängelset
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Trots de svåra förhållandena i fängelset så kan barnen råka än mer illa ut på gatan. Kampala har från att ha varit en mindre lantlig stad snabbt växt till en megastad med cirka tio miljoner invånare. Stadens centrum är fortfarande litet och består egentligen mest av de tjusiga byggnaderna för parlamentet, presidenten, departementen och regeringen, istället har enorma slumområden växt upp i utkanterna. Ett av de värsta är Bwaise, ett vidsträckt område som täcks av lera vid minsta regnskur och är ett hem för flera miljoner människor.
Bostadsbristen är enorm, till och med i slummen betalar familjer för 150 till 200 kronor för ett litet rum utan rinnande vatten, kök eller toalett. De låter billigt men för familjer, ofta bestående av ensamma kvinnor med många barn, som saknar inkomst är det ofta oöverstigligt. Deras enda möjlighet till inkomst blir att prostituera sig – och då handlar det om att göra det lokalt, till fattiga män i slummen som betalar ett par kronor för ett samlag. Aids blir då ofta en del av verkligheten, kondomer kostar pengar.
Jag gick omkring i Bwaise och det var en hård upplevelse. Så mycket nöd och så mycket lidande – och så många som saknar hopp. Till och med de kyrkor man ser överallt i Uganda lyste med sin frånvaro i Bwaise. Naturligtvis saknar området all planering, små illaluktande bäckar tjänstgör som avloppsrör och gatorna är knappt framkomliga. Jag åkte dit för att intervjua en lesbisk kvinna som bodde där med sina två barn, men hon var tvungen att möta mig på en förutbestämd plats eftersom hennes rum inte har någon adress. Jag kom på en motorcykel-taxi, vilket är i praktiken det enda transportmedlet inne i Bwaise. Det är från Bwaise och liknande slumområden som barnen barnfängelset rekryteras.
Nathalie Seliffet har arbetat med barnfängelset Kampiringisa i över sex år för organisationen Foodstep Uganda.
– När jag kom hit stank hela stället av urin och bajs. Allt var otroligt smutsigt och snuskigt. Många dagar fanns det inte ens mat till alla barnen. Det var katastrofalt, berättar hon.
– Nu är situationen mycket bättre, men det återstår väldigt mycket att göra. Vi slåss hela tiden med myndigheterna för att få komma in och göra mer. Nu är vi här en dag i veckan, men vi skulle vilja vara här hela tiden.
Foodstep har också organiserat egna odlingar på fängelset som barnen sköter, nu är fängelset i princip självförsörjande. Visst överskott säljs också vidare och ger möjligheter till att köpa in varor man inte kan odla själva.Men fortfarande bygger det lilla barnen får på bidrag till organisationen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
