Jag kunde ha skrivit till dig om covid-19-pandemin, eller den messianska högerregering som Benjamin Netanyahu bildade, han som du aldrig kunde tåla. Jag kunde ha skrivit om den fruktansvärda massaker som ägde rum den 7 oktober, om de hundratals gisslan som försvann in i Gaza. Hur samma Netanyahu verkar göra allt han kan för att sabotera en fredsöverenskommelse, fast besluten att fortsätta detta eländiga krig för alltid.
Jag kunde ha berättat om Alex Danziger, den skäggige historikern från den polska dokumentären jag var med i och som du kallade en mensch. Han kidnappades från sitt hem, där vi filmade de där intervjuerna, och han dog i Gaza efter att Benjamin Netanyahu vägrade att acceptera frigivningen av äldre israeler istället för kvinnor.
Eller så hade jag kunnat skriva om de gamla män och kvinnor som vi kanske skulle stöta på i läkarens väntrum om du fortfarande levde. De som greps med våld och handfängsel av Itamar Ben-Gvirs fascistiska polis, som om de vore farliga brottslingar. Bara för att de vågade påminna oss om att en av de viktigaste mitzvot (judiska påbud eller förbud) är att rädda tillfångatagna.
Jag hade kunnat skriva om allt detta, men till vilken nytta?
Du är i en annan värld – en bättre värld. Så jag fortsätter att vänta på goda nyheter.
Jag lovade mig själv att jag skulle skriva när gisslan kom hem, eller åtminstone när denna fruktansvärda regering kollapsar och Bibi (smeknamn för Benjamin Netanyahu) tog ansvar för katastrofen istället för att anklaga arméns generaler för att stödja Hamas. När han slutade att lägga skulden på domarna i högsta domstolen eller på Israels egna döttrar och söner som kräver jämlikhet och demokrati, som protesterar mot svälten av Gazabor och bosättarnas pogromer i palestinska byar på Västbanken.
Det senaste året i Israel har känts lite som att titta på en tudelad tv-skärm. På ena sidan: episka proportioner i skildringarna av den ofattbara massaker i Israels södra kibbutzer som utlöste en eldstorm av död och förödelse över Gaza. På andra sidan skärmen är bilden frusen.
Under ett helt år har Israels premiärminister inte kunnat förklara för sitt land eller världen hur han föreställer sig framtiden för Gaza när detta oändliga krig är över. Han har inte ansett det lämpligt att erkänna sin skuld i de säkerhetsmisslyckanden som ledde till att flera hundra av hans landsmän mördades. Han kan inte heller förklara varför hans försvarsminister, som han avskedade för ett år sedan, fortfarande sitter kvar på sin post. Under ett helt år har statschefen vägrat att ge intervjuer till medier, att tillsätta en granskning av debaclet, eller att sätta ett datum för nästa val så att de människor som enligt mätningar för länge sedan tröttnat på honom kan få säga sitt.
Det har varit ett år lika långt som evigheten, lika kargt som en öken, och i slutet av tiden som gått befinner vi oss jämte en hög av döda kroppar, utan ett jota av insikt eller hopp. Media ger oss uppdateringar om planerna för minnesceremonin av den 7 oktober. Den ska tydligen filmas utan tillträde för allmänheten, av rädsla för att protester ska bryta ut. Den ska alltså vara förinspelad, fristående från tiden och från folket, precis som den befängda regering som tänkte ut det här.
Lika begriplig som ett minnesmärke för Förintelsens offer som uppförs under andra världskriget, medan rök fortfarande stiger upp ur förbränningsugnarna.
En minnesceremoni medan det fortfarande finns gisslan i Gaza som väntar på att släppas känns ungefär lika begriplig som ett minnesmärke för Förintelsens offer som uppförs under andra världskriget, medan rök fortfarande stiger upp ur förbränningsugnarna.
Hus brinner i norra Israel, mamma, och i Libanon exploderar personsökare och walkie-talkies och lämnar en väg av förstörelse som du bara kan förvänta dig att se i en Hollywood-thriller. Ändå var det bara förspelet till en omfattande attack som eliminerade mycket av Hizbollahs ledarskap, inklusive Hassan Nasrallah. Åh, och Iran inledde ännu en missilattack mot Israel, men det låter värre än det egentligen är.
Vilket påminner mig: idag har jag äntligen lyckats hitta en god nyhet på nätet. Även om det inte har något att göra med landet du älskar så mycket tror jag att det kommer att göra dig glad.
En ny studie beställd av Världshälsoorganisationen visar att det inte finns något samband mellan frekvent mobiltelefonanvändning och cancer. Kommer du ihåg hur du alltid sa, med ett lite oroligt leende, att mitt oupphörliga snackande är en sak men att alla dessa långa mobiltelefonsamtal kommer att fräta sönder min hjärna? Du kan sluta oroa dig – det gör de inte. Din gnälliga son kan fortsätta prata och prata i telefon utan att tappa ett hårstrå.
Människor på båda sidor gränsen till Gaza dör som flugor: oskyldiga israeliska barn, äldre män och kvinnor, unga soldater och tusentals palestinska kvinnor och spädbarn. Men ingen av dem dog för att de pratade för mycket i sina telefoner.
Låt oss tillsammans be att regeringen avgår innan landet upphör att finnas.
Mobiltelefoner är förmodligen här för alltid. Denna regering har dock ett utgångsdatum. Låt oss tillsammans be att den avgår innan landet upphör att finnas, innan förstörelsen av det tredje templet som Ben-Gvir och hans kumpaner fantiserar om på sin väg till frälsning (med tredje templet menas här Israel som en sekulär, liberal demokrati, reds. anm.).
På tal om det, jag hoppas att det är fint där uppe, och att du och pappa har hittat lite lugn och ro. Många israeler har sagt att de är glada att deras föräldrar inte lever så de slipper se vad som har hänt med landet som de offrade så mycket för, men jag känner mig ledsen varje dag över att du inte är här med mig. Jag vet att om du levt så skulle du och pappa ha rättat till det här. Du skulle åtminstone ha lyckats att se in i mörkret och dysterheten och att hitta där en strimma av ljus, som du alltid gjorde.
Med kärlek.
