Självkörande budrobotar kan låta som en mardröm för dem som tröttnat på sparkcyklar och andra trender som tvingar sig på våra städer, skapar kaos och slutar sina liv som elskrot. Men folk verkar faktiskt tycka om stjärnskeppen. De ser så upptagna och fokuserade ut där de rullar fram i sina ärenden. Vissa människor blir glada när de skymtar deras orange vimplar som sticker upp för att bättre synas i trafiken. Barn lämnar teckningar i dem. De flesta Tallinnbor verkar dock inte bry sig nämnvärt, stjärnskeppen har rullat på stadens gator sedan 2021 och är inte längre någon nymodighet. De anses också hjälpa människor att få ihop livspusslet.

– Vår målgrupp är till exempel småbarnsföräldrar som mitt i nattningen inser att de har slut på mjölk eller blöjor, eller äldre som inte orkar gå till affären.

Det säger Ahti Heinla, IT-entreprenören som var en av programmerarna bakom nättelefontjänsten Skype. Idag är han en av dem som försöker utveckla Starship till Estlands nästa enhörning, det vill säga ett uppstartsbolag som är värderat till över en miljard dollar. Hittills har tio sådana företag uppstått i Estland eller skapats av estlänningar.

Robotar lackar inte ur

Men Starships affärsmodell bottnar också i kurirernas orimliga villkor, i idéen om att människor vill få sina saker levererade hem, men att de inte vill betala tillräckligt för att kurirerna ska få en skälig lön. 

– Om du betalar 10 euro för din burgare vill du inte betala mer än ett par euro för leveransen. Högre upp i leveranskedjan, när det är många leveranser som körs i en lastbil eller liknande, så slås fraktkostnaderna ut över många varor men så ser det inte ut med de här så kallade sistamilen-leveranserna, säger Ahti Heinla.

Robotarna har också många andra fördelar. Med över sex miljoner leveranser i ryggen har de visat sig vara pålitliga. De är billiga och energisnåla jämfört med elbilar, går sällan sönder och till skillnad från mänskliga kurirer lackar de inte ur.

Om du betalar 10 euro för din burgare vill du inte betala mer än ett par euro för leveransen.

– En hel del kurirer ger bara upp. Det gör inte våra maskiner, säger Ahti Heinla på företaget Starship.

Kanske kan robotar ersätta matbud även i Stockholm. Starship har funnits i tio år och beskrivs av Ahti Heinla som en scale-up, vilket innebär att bolaget har hittat en beprövad affärsmodell som den nu försöker att sprida. Idag har företaget expanderat till Finland, Storbritannien, Tyskland och USA men fler länder står på Starships lista över möjliga nya marknader.

– Sverige är en väldigt intressant marknad för oss, inte minst på grund av sina breda trottoarer, säger Ahti Heinla.

Att ersätta matbuden med robotar kan låta som en drastisk lösning på gigekonomins utmaningar. Men samtidigt talar lite för att det finns tillräckligt med politisk vilja för att lösa det på ett annat sätt.

I våras enades EU:s medlemsländer om gemensamma bestämmelser för plattformsarbetare, efter en lång process som flera gånger dödförklarats och lagts på is. 

Estland, som vill vara ett föregångsland inom IT och digital ekonomi (vilket fått landets tidigare president, Toomas Hendrik Ilves, att prata om ”e-Estonia”), utgjorde länge en blockerande minoritet i EU:s ministerråd, tillsammans med Frankrike, Grekland och Tyskland. När Tallinn och Aten i våras plötsligt ändrade sig kunde direktivet antas och inom två år ska bestämmelserna börja gälla i varje medlemsland. 

Svängdörr från Bolt till ministeriet

Dagens ETC blir lovade en intervju med Sandra Särav, departementssekreterare vid näringslivsdepartementetet som mellan 2019 och 2021 jobbade på Bolt, det estniska enhörningsbolaget som bland annat erbjuder apptaxi och hemkörning av såväl restaurangmat som prylar och livsmedel. Men när Dagens ETC kommer till Tallinn visar det sig istället vara Ulla Saar, departementssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet, som har tid att träffas.

– Vad vi än tycker om plattformar så är de definitivt här för att stanna. Så det är viktigt att hitta en balans där nya företag kan blomstra och där vi inte hindrar människor från att hitta anställning på den vägen, förklarar Ulla Saar när Dagens ETC frågar om varför Estland ändrade sig och släppte fram EU-direktivet.

De nya bestämmelserna har kritiserats av vakthundar som svenska Gigwatch för att vara urvattnade. Bland annat har medlemsländerna inte kunnat enas om en gemensam definition av vem som ska räknas som gig-arbetare. Det här ses som ett misslyckande när det gäller att lösa problemet med så kallade falska egenanställningar (att arbetarna är underordnade plattformarna på alla sätt förutom på pappret), eftersom det i stället blir upp till varje land att skapa en sådan definition på nationell nivå, något som lämnar mycket utrymme för tolkningar

Ulla Saar anser att resultatet av förhandlingarna också är till nackdel för plattformarna själva, som därmed behöver anpassa sin affärsmodell på varje marknad de verkar på, istället för att ha ett enda system som gäller i hela EU. Hon ser ändå direktivet som ett steg framåt för gig-arbetare.

– Det gör ett bra jobb med att förtydliga hur den data som plattformarna samlar in får användas. Den sortens transparens är bra för alla och minskar den maktobalans som finns mellan arbetsgivare och plattformsarbetare. Vidare ska viktiga beslut, som när någon blir avstängd från en plattform till exempel, tas av människor. 

Psykiskt lyckliga jobbytare

När Dagens ETC frågar om plattformarna borde erbjuda sina medarbetare skäliga löner, säger Ulla Saar: 

– Det är en intressant fråga. Det är svårt att kräva från plattformsföretag som betalar egenanställda på en kapitalistisk marknad att de ska erbjuda villkor som det går att leva väl på. Men det är inte heller så plattformarna säger att deras affärsmodeller funkar, säger hon och fortsätter: 

– De flesta som jobbar som matbud eller appchaufförer gör det inte på heltid, utan för att tjäna en extra slant. Plattformarna kan också vara en väg in på arbetsmarknaden för människor utan tidigare arbetslivserfarenhet.  

Är självkörande budrobotar i så fall en lösning eller snarare ett problem? Ulla Saar säger att det Starship gör är fantastiskt och att många i Europa ser fram emot en framtid där automatisering gör att människor inte behöver utföra vissa tråkiga jobb.

Hon förklarar att i Estland ser utbildningsdepartementet konstant över möjligheterna till omställning för personer vars jobb försvinner till följd av digitaliseringen, den gröna omställningen och så vidare. Myndigheterna har ett särskilt ansvar att se till att de som har svårast att klara omställningen inte glöms bort.

– Jag är optimistisk när det gäller framtidens arbetsmarknad och att den kommer att innebära många nya och spännande jobb. Jag vet inte hur det är i Sverige men i Estland definierar sig många via sitt arbete. Framtiden kommer att tillhöra dem som kan omdefiniera sig, som gillar livslångt lärande och som kan vara psykiskt lyckliga över att kunna byta yrke.

En kort tid efter att Dagens ETC träffat Ulla Saar publicerade nättidningen Euractiv en granskning som visade att Bolt har varit väldigt aktiva i sina påtryckningar på det estniska näringsdepartementet, och Sandra Särav i synnerhet, med mål att urvattna eller stoppa plattformsdirektivet.

Minimilön för robotskötare

Exakt hur gigbolagets lobbyism kan ha påverkat lagstiftningen är oklart. Men på EAKL, Estlands motsvarighet till LO, har man tröttnat på att regeringen går plattformsföretagens ärenden.

Centralorganisationens ordförande Jaan-Hendrik Toomel har ett varmt leende och trevlig framtoning men säger att det är ett sisyfosarbete att organisera gigarbetare i Estland. Hur mycket de än klagar på sina villkor så vill de inte se sig som arbetare med rätt till arbetskontrakt, sjukförsäkring och pensionssparande. 

– De identifierar sig i allt högre utsträckning som entreprenörer vars intresse framför allt ligger i att betala så lite skatt som möjligt, suckar Jaan-Hendrik Toomel.

Någon behöver bygga robotarna, någon annan hjälper dem när de hamnar i trubbel, en tredje grupp städar dem och sköter om dem och så vidare. Och vad jag vet tjänar många av de här människorna bara lite mer än minimilönen.

Det handlar ofta om personer med liten arbetslivserfarenhet och låg utbildning, säger han, så istället riktar han sin ilska mot den estniska regeringen som envisas med att se sig själv som enhörningarnas barnhage, eller Europas egna Silicon Valley, när landets ekonomi i själva verket till stor del är rätt traditionell.  

– Varför ger vår regering sådana enorma skattelättnader till Bolt och andra plattformsföretag? Varför underlättar regeringen skattefusk? För det är faktiskt det som det handlar om när man tillåter för falska egenanställningar. 

Han pekar också ut problemet med att gigarbetare vidare får tillgång till olika välfärdstjänster vars finansiering de inte bidrar till, eftersom de inte betalar skatt. Istället är det en allt mindre grupp människor som betalar för välfärden och det har redan resulterat i att ett underfinansierat sjukvårdssystem. 

Vad tycker han då om Starships förslag att helt enkelt ersätta bud med robotar? Skulle det lösa något?

Jaan-Hendrik Toomel ler ironiskt. Det är inte som att den nämnda scale-upen klarar sig utan arbetare, säger han. 

– De behöver en jädra massa folk för att göra det de gör! Någon behöver bygga robotarna, någon annan sitter vid datorn och hjälper dem när de tappar bort sig eller hamnar i trubbel, en tredje grupp städar dem och sköter om dem och så vidare. Och vad jag vet tjänar många av de här människorna bara lite mer än minimilönen.