– Under min tid i Ukraina såg jag inte en enda gravid kvinna. Det förvånade mig för i Syrien träffade jag massor med gravida kvinnor på flykt. När jag talade med en ukrainsk läkare så berättade hon att förlossnings­avdelningarna är öppna så tydligen finns det ändå gravida kvar i landet, berättar Mimansa Madheden.

Hon är erfaren, uppdraget var hennes tionde som barnmorska med organisationen. Ändå var tiden i Ukraina en upplevelse som inte var lik någon annan.

– Det här var något helt annat, säger hon.

Många faktorer har samverkat, bland annat att så många internationella organisationer var på plats vid gränserna, vilket gjort det svårt att dela upp ansvarsområden ­sinsemellan. En väl uppbyggd intern sjukvård i landet med personal som inte fått lämna landet gjorde också att det inte var någon ”brain drain”, som det oftast blir i väpnade konflikter. Att ha välutbildad personal att förhålla sig till gav nya förutsättningar för hjälporganisationerna som är vana att arbeta i utvecklingsländer. Men framför allt är det själva kriget i Ukraina som inte är som Mimansa Madheden förväntade sig att det skulle vara.

– När man är i Mellanöstern vet man att man kan flyga i luften när som helst. Jag trodde att det här skulle bli annorlunda, mer konventionellt och förutsägbart. Men den stora skillnaden i Ukraina är att man sagt att civila mål inte ska beskjutas och så plötsligt bombas ett sjukhus eller järnvägsstation ändå. Det går inte att prata om säkra platser.

Ingen diskussion om trafficking

Under sin tid i Ukraina har Mimansa huvudsakligen rört sig mellan Lviv, Vinnytsia och Mohyliv-Podilskyj som ligger vid gränsen mot det fattiga grannlandet Moldavien. Ett av Mimansas uppdrag var att kartlägga sexuellt och könsbaserat våld mot kvinnor och trafficking över gränserna i samarbete med lokala och internationella kvinnoorganisationer. Resultatet av kartläggningen var förvånande på flera sätt.

– Det finns ett bra nätverk när det gäller psykologiskt omhändertagande av utsatta kvinnor och förståelsen för att de behöver någonstans att kunna gömma sig. Däremot fanns ingen kunskap om att sexuellt våld ­också kräver att man har en medicinsk ­respons. Men det jag upplevde som den ­största svårigheten, var att jobba mot ­trafficking när mottagarlandet inte upplever det som ett problem. Det fanns ingen politisk diskussion om det, varken hos organisationerna eller de lokala makthavarna som jag träffade.

Gå över lik

Varje dag passerade Mimansa gränsen mellan de båda länderna när hon gick över bron som förbinder dem med varandra. Under den ­forsade floden Dnestr lika starkt som Dal­älven.

– Lokalbefolkningen berättade att ukrainska män som försökte fly hoppade i floden för att simma över. Men antingen drunknade de för att det är så strömt, eller blev skjutna av ukrainska gränspolisen. När jag gick över bron tänkte jag ofta, ”undrar hur många lik jag går över nu”.

Bron över floden gav också en tydlig bild av vad det innebär att lämna sitt hemland för att bege sig på flykt in i det okända.

– Jag såg kvinnor med barn som stod på den ukrainska sidan och tvekade inför att gå över bron. När jag pratade med kvinnor i flyktingförläggningarna i Ukraina sa de att de stannade för att de ville vara i samma land som sina män som strider i kriget.

Mimansa Madhedens starkaste upplevelse av tiden i Ukraina är hur befolkningen bär varandra genom svårigheterna. Alltifrån hur flyktingförläggningarna som skapas i skolor möbleras med skänkta madrasser till hur människor slutat sina vanliga jobb för att hjälpa till som volontärer.

– Jag träffade alla dessa flyende människor i landet, men har inte mött någon rädsla. De jag mött har varit väldigt samlade, lågmält fokuserade och utstrålat en helig vrede. Alla jag mött som är kvar i Ukraina är aktivister och väldigt stolta över sitt land. Det är en otrolig och frivillig samordning som har fått mig att fundera över hur vi skulle klara av det här om samma sak skulle hända i Sverige.