BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vilka består då resten av befolkningen av? Det är framför allt vänstern, kurder, aleviter (en muslimsk minoritet som stödde Atatürk i skapandet av det sekulära Turkiet) och de nationalister som står i opposition mot Erdogans islamistiska politik men stöder hans politik mot kurderna.
Det ledande oppositionspartiet, Republikanska folkets parti (CHP), som grundade den turkiska republiken har varit den främsta oppositionen sedan 2002. Partiet har både socialdemokratiska och kemalistiska/nationalistiska delar och är det främsta partiet för aleviterna som beräknas utgöra 10–20 miljoner människor i Turkiet.
Men när den socialdemokratiska delen av partiet stöder en allians med den kurdiska vänstern vägrar den nationalistiska delen att ens delta i en gemensam demonstration och anklagar socialdemokraterna för att stödja det terrorförklarade kurdiska partiet PKK.
Kurderna, som framför allt är organiserade inom vänsterpartiet Folkets demokratiska parti (HDP), men i allians med mindre, socialistiska och gröna partier, har alltid sökt samarbeten med CHP men ständig blivit avvisade.
Den främsta anledningen till att CHP vägrar samarbeta är att man är rädd att tappa sina nationalistiska väljare till Nationalistiska aktionspartiet (MHP), som är ett renodlat högerparti med nationalistisk grund. Så fort det uppstår ett närmande mellan CHP och HDP utmålar den regeringskontrollerade pressen CHP som förrädare och stödjare av PKK.
På grund av rädslan att framstå som stödparti till kurderna röstade CHP till och med för en ändring i konstitutionen som tog bort immuniteten för parlamentsledamöterna. Efter detta fängslades en rad HDP-parlamentariker.
HDP lyckades vinna många väljare utanför de kurdiska grupperna i förra årets val i Turkiet. Det största antalet HDP-parlamentariker har tidigare kommit från den kurdiska de facto-huvudstaden Diyarbakir, men i juni 2015 fick partiet fler ledamöter från Istanbul än från Diyarbakir.
Men kriget mellan regeringen och PKK lämnade inte mycket manöverutrymme för HDP. Deras uppmaningar till vapenvila togs inte upp av någon sida, och en ständig regeringspropaganda utmålade dem som förrädare. Det fanns också några tydliga fall som alienerade icke-kurdiska väljare. Ett sådant exempel var att en HDP-ledamot närvarade på begravningen av den kurdiska självmordsbombare som dödade minst 37 människor i centrala Ankara. Att gå på PKK-soldaters begravningar ansågs inte lika allvarligt, men detta var oacceptabelt för många.
HDP behöver möjligen inte luta sig mot icke-kurdiska väljare i samma utsträckning i framtiden. Den kurdiska befolkningen i Turkiet ökar starkt – vissa kurdiska städer har en genomsnittsålder på 18 år.
MHP, det fjärde och minsta partiet i parlamentet, är ett konservativt och nationalistiskt parti. Det har haft en avgörande roll i ett stöd till regeringspartiet AKP vid kritiska tillfällen. Dess ledare vägrade bilda koalition med CHP och HDP i juni 2015, vilket ledde fram till nyval i november. Ledare för den interna oppositionen inom partiet inkallade en extra kongress för att avsätta partiets ledare men försöket stoppades av ett domstolsbeslut.
Många menar att president Erdogans inflytande över domstolarna låg bakom beslutet. MHP-ledningens plötsliga stöd till Erdogans folkomröstning om presidentens roll ger dem rätt. Eftersom AKP inte har en kvalificerad majoritet i parlamentet behövdes MHP:s stöd för att kunna genomföra en folkomröstning.
Idag förbereder Erdogan och AKP stora förändringar som att återinföra dödsstraffet, införa en presidentsstyrd regim och att minska samarbetet med EU. För att uppnå detta använder sig Erdogan av splittringen inom oppositionen. Regeringskontrollerade medier tar också alla chanser att understryka motsättningarna mellan partierna.
Det finns också en rad sociala utomparlamentariska rörelser och organisationer, men deras möjligheter att organisera ett samlat motstånd har minskat på grund av regeringens inskränkningar av de demokratiska rättigheterna. Till och med demonstrationer som bara består av fem deltagare slås ned av polisen. Hundratals föreningar – inklusive föreningar för barn – har upplösts genom regeringsbeslut. Regeringskontrollerade medier sprider inte heller deras röster. Fackföreningarnas betydelse har också minskat – genom en nyliberal politik har andelen fackföreningsanslutna arbetare minskat till cirka sex procent, att jämföra med 30 procent år 2000.
Men fortfarande skulle oppositionen kunna vara mycket stark om den kunde enas. Regeringsförslaget som skulle tillåta våldtäkter mot barn om förövaren gifte sig med sitt offer kunde stoppas tack vare att motståndet mot förslaget var enat och starkt.
Det finns försök att ena den splittrade oppositionen utanför MHP, men hittills har de varit svaga. Vänstern har under de senaste åren uppmanat till enighet för att stå emot AKP, och den kan till slut ha hörsammats genom bildandet av Unionen för demokrati som består av krafter från CHP, HDP, fackföreningarna och den utomparlamentariska oppositionen.
– Vi har en front mot oss som tar oss tillbaka 200 år. För att stå emot den borde vi mötas på en gemensam grund, sa CHP:s vice ordförande Veli Agbaba i slutet av oktober.
