På senare år har somliga regeringskritiker sett restaurangerna som en del av Erdogans maktapparat och vägrat sätta sin fot i dem. Men i lokalvalet i juni i år förlorade Erdogan makten över Istanbul efter 25 år, när borgmästarposten gick från hans parti AKP till oppositionen. Flera regeringskritiker berättar för mig att de gjort en sak av att besöka restaurangerna efter maktskiftet, för att ”markera” sin närvaro.
Elif Bulut beställer in en kanna presskaffe i restaurangen i Cihangir. En vecka har passerat sedan hon valdes till ordförande i det prokurdiska oppositionspartiet HDP:s Istanbulavdelning och hon har varit tungt arbetsbelastad sedan dess. Inte minst när det kommit till engagemanget för kurderna i norra Syrien.
– Vi har varit ute på gatorna och protesterat, vilket har lett till flera arresteringar. Men vi vill att hela världen ska veta vad som händer.
Turkiets militära attack mot kurderna i norra Syrien, ”Operation Fredsvår”, beror på flera faktorer. En är de kännbara nederlagen som Erdogan mötte i de turkiska lokalvalen i våras, och de reträtter i det offentliga rummet som folk upplever att han tvingats till. Erdogan vill piska upp krigsstämning för att öka sin popularitet.
Samtidigt vill han splittra oppositionen.
Skulle kunna utmana
I juni blev Ekrem Imamoglu från oppositionspartiet CHP en stor symbol för ett nytt demokratiskt motstånd, när han vann omvalet i Istanbul och blev borgmästare. Detta möjliggjordes genom att mindre partier, främst HDP, uppmanade sina väljare att rösta på CHP och Imamoglu för att åstadkomma ett maktskifte. Men nu har CHP:s partiordförande stöttat Operation Fredsvår av till synes taktiska skäl, för att inte alienera den viktiga turknationalistiska väljarbas som behövs för att besegra Erdogan.
– Det här är alltid CHP:s problem, de försöker vinna nationalisternas röster. Visserligen är många i partiet av en annan åsikt men det gamla gardet har samma gamla tankesätt. Efter det här tror jag inte att någon från HDP skulle kunna rösta på CHP igen, säger Elif Bulut.
I teorin skulle ett oppositionellt samarbete kunna utmana Erdogan om själva regeringsmakten. Men det är osannolikt om samarbetet knakar i fogarna.
Det är synen på den kurdiska frågan som fortsätter ligga till grund för konflikter. Kurderna är världens största statslösa folk och har i hundra år kämpat politiskt och militärt för att försöka få självstyre och rättigheter, i länderna de bor i. Makthavarna har inte velat ge dem detta. Turkiet förbjuder exempelvis ännu skolundervisning på kurdiska, men det var något syrienkurderna genast etablerade.
– Självstyret i norra Syrien har varit ett väldigt stort steg för hela det kurdiska folket. Det har varit en modell för oss och vi önskar själva etablera något liknande i Turkiet, säger Elif Bulut.
”Behöver oss som fiende”
Det är därför Erdogan gått till förnyat angrepp mot kurderna på båda sidorna om den syrisk-turkiska gränsen, menar hon.
– Det har skett en ny våg av arresteringar av våra partimedlemmar. Regeringen vill inte stänga ner HDP fullständigt, de behöver oss som en fiende, men de vill sprida oro och långsamt tömma partiet på folk, säger Elif Bulut.
Polisen tog föräldrarna
Så sent som i måndags kväll arresterades två kurdiska borgmästare från HDP, som anklagas för terrorbrott – en av de vanligaste beskyllningarna under Erdogans styre. På kort tid har totalt nio borgmästare fängslats och flera har också ersatts av statliga förvaltare som tagit över det lokala styret. Samma sak hände i många kommuner under undantagstillståndets dagar 2016–2018.
I huvudstaden Ankara träffar jag sonen till en av de borgmästare som nyligen fängslats. Av säkerhetsskäl kan han varken visa sitt ansikte på bild eller säga några namn. Vi kan kalla honom Sores.
– Polisen kom och tog min förälder bara några dagar efter att Syrienoperationen påbörjades, och en vecka senare införde staten direkt styre av kommunen. Anklagelsen är att min förälder har spridit terrorpropaganda men det har inte lagts fram några bevis alls. Så fungerar systemet, säger Sores.
Han berättar att familjen räknade med att det skulle ske, redan från samma stund som föräldern blev nominerad till partiets vallista. Den enda överraskningen är att arresteringarna och övertagandena av kommunerna sker så pass kort tid efter lokalvalen, inte ens ett år efteråt. Känslan man får är att regeringen helt enkelt inte tillåter att kurder fritt får välja vilka politiker de ska ledas av, menar Sores.
För fem år sedan hade han sagt att det inte var några större skillnader mellan att vara en kurd och en turk i Turkiet. Men allting har blivit värre sedan HDP kom in i det turkiska parlamentet och sedan fredsförhandlingarna mellan den kurdiska PKK-gerillan och staten brutit samman. Sedan dess upplever Sores att fördomarna har blivit fler, vardagsrasismen har förvärrats och förtrycket har ökat.
– För att vara helt ärlig så älskar jag det här landet, kulturen och människorna i den. Men jag kan inte känna mig som en fullvärdig medborgare här. Det hade jag fortfarande kunnat stå ut med, om det inte vore för att ekonomin och den politiska situationen dessutom är så fruktansvärt usel.
Nu lämnar han Turkiet
Sores vet inte när hans förälder kommer ut ur fängelset, det beror på hur saker utvecklas kring de större frågorna. Men han räknar inte med att omvärlden kommer att rikta tillräckligt stark kritik mot Turkiet för att det ska ske en positiv vändning. Kurderna i Turkiet har inte alls varit föremål för samma stöd och hyllningar från västerländska regeringar, som kurderna i Syrien och Kurdistanregionen i Irak varit, åtminstone så länge de var nyttiga fotsoldater i kampen mot IS.
– Planen är att jag lämnar Turkiet när min förälder har kommit ur från fängelset och befinner sig i säkerhet. Jag tänker söka asyl i något europeiskt land. Jag kommer att bli en invandrare och andra klassens medborgare i Europa, men det är jag redan i Turkiet. Var tror du att jag föredrar att vara?
