Eftersom den här sortens politik inte står med i någons valmanifest, och ingen skulle försöka försvara den offentligt, är den ett klassiskt tecken på politisk korruption. Med det menar jag att representera anonyma och särskilda intressen, snarare än att representera antingen sina valkretsar eller nationen som helhet. När man ser någon kämpa för de värsta bolagsaktiviteterna misstänker man att inflytandet varit till salu, att bolagens partifinansiering utnyttjas eller att särskilda tjänster utlovas genom manliga nätverk och andra forum för elitens transaktioner.
Ofta vinner, på båda sidor Atlanten, de värsta bolagen. Skälet är enkelt: det är de som spenderar pengar på politik. Man behöver inte betala för politik som följer allmänhetens intressen, däremot behöver man spendera ordentligt på politik som skadar de allmänna intressena, annars går den inte igenom. Om ett företag spenderar frikostigt på lobbying och finansiering av kampanjer beror det troligen på att det vill ha något som ingen som är vid sina sinnens fulla bruk skulle välkomna. Ju dyrare politiken blir, desto bättre går det för de allra mest ansvarslösa företagen.
Det senaste exemplet är den brittiska regeringens förstulna lobbying för att försöka, å kolindustrins vägnar, försvaga europeiska föreskrifter om luftföroreningar.
Innan jag går vidare bör jag påpeka att dagens kolindustri bär få likheter med gamla tiders kolindustri. Det finns bara en underjordsgruva kvar i Storbritannien och den stängs i slutet av året. Alla andra är dagbrott: landskapsförstörelse i mardrömsskala, som de flesta drabbade samhällen motsätter sig.
Dagbrott har enorm påverkan på miljön, men ger bara ett litet antal arbetstillfällen. Disproportionen mellan påverkan och sysselsättning kan bara jämföras med supertrålare och fåruppfödning i högländerna. När den här regeringen ingriper å kolindustrins vägnar, gör den det som representant för de som äger och driver den, snarare än för den lilla spillra arbetskraft som finns kvar, vilken det konservativa partiet har bekämpat i åratal.
Att lobbyismen ägde rum i det fördolda och försökte undergräva föreskrifter som redan är urvattnade av bolagens tryck bidrar till intrycket att detta var ett ingripande mot Storbritanniens befolkning, snarare än å dess vägnar.
Lobbyismen ägde rum i kölvattnet av en lång rad nya vetenskapliga upptäckter om luftföroreningars påverkan på människors hälsa. Om regeringen lyckas urholka de gemensamma föreskrifterna om föroreningar kommer den troligen bli skyldig till dödsfall som annars skulle ha kunnat förhindras. Studier hävdar att dessa dödsfall kommer att vara koncentrerade till landets fattigare områden.
De senaste rönen vittnar om en koppling mellan luftföroreningar och tidigt inträde av demens. De är publicerade i en av många färska artiklar som visar ett starkt samband mellan höga nivåer av föroreningar och kognitiva försämringar. Andra visar till exempel snabbare förlust av hjärnvolym hos äldre, försämrad verbal IQ bland små barn och sämre resultat i uppmärksamhets- och minnestester bland skolbarn.
De här studierna ökar på en redan omfattande litteratur om annan hälsopåverkan, såsom lägre födselvikt, försämrad lungutveckling bland barn i förorenade områden, astma, hjärtattacker, stroke, cancer i lungor och urinblåsa samt högre mottaglighet för både allergier och infektionssjukdomar. Röstade du på det? Nej, jag tänkte väl det.
Innan ett regeringsutskott för första gången tar hänsyn till påverkan av kvävedioxid, kommer den beräknade dödssiffran i Storbritannien sannolikt att stiga från 29 000 personer om året till runt 60 000. I London uppskattas antalet för tidiga dödsfall som kan tillskrivas luftföroreningar till 9 400 om året, vilket är högre än antalet dödsfall som kan tillskrivas rökning (8 400).
Den etiska skillnaden är självklar. Även om frågan kompliceras av marknadsföring, beroende och passiv rökning, involverar det ofta en grad av val att utsätta sig för tobaksrök. Vi kan inte välja huruvida vi vill utsätta oss för luftföroreningar.
Varför är inte det här en skarp politisk fråga? Delvis, tror jag, på grund av den utbredda uppfattningen att problemet löstes för många år sedan. Titta på tidiga fotona av brittiska industristäder.
Smog och dimma orsakade av föroreningar (rökpartiklarna blir de kärnor runt vilka vattenånga kondenseras) var vanliga inslag i stadslivet. Så här beskriver Charles Dickens dem i öppningssidorna av Bleak House:
”Rök sjunker ned från skorstenarna och skapar ett mjukt svart duggregn, med flagor av sot i sig, stora som fullvuxna snöflingor – de sörjer, kan man tänka sig, att solen dött ... Dimma överallt. Dimma uppströms, där floden flyter bland gröna holmar och ängar; dimma nedströms, där den böljar smutsig bland raderna av fartyg och strandkantens föroreningar från en stor (och smutsig) stad ... Dimma i ögonen och halsarna på urgamla Greenwichpensionärer, som sitter och rosslar vid den öppna spisen på sina avdelningar ...”
Londonsmogen 1952 – som dödade omkring 4 000 personer men så småningom hjälpte fram våra lagar om ren luft – var en av många sådana händelser, om än särskilt allvarlig. Den dödligaste komponenten var svavelföroreningar från kolbränning, vilket är vad Westminster-regeringens hemliga lobbying nu försöker avreglera.
Enligt Stephen Mosley vid Leeds Beckett University brukade bronkit kallas ”engelska sjukan”. För de som överlevde det urbana livets övriga plågor fanns stor chans att den smutsiga luften gjorde slut på dem. I en del städer var problemet så allvarligt att det verkar ha bidragit till den höga nivån av rakit: röken gjorde att barnen inte fick tillräckligt med solljus. (Rakit orsakas av brist på D-vitamin, vilket man vanligen får genom solljus eller i kosten. Sjukdomen är nu på väg tillbaka i Storbritannien, men i mindre skala. Ett av skälen är att en del barn sällan vistas utomhus.)
Den mörka affärskostymen (från början kallad Manchesterkostymen) användes i vida kretsar eftersom smutsen från det konstanta regnet av sotflagor inte syntes på den. Om man gick ut klädd i ljusa eller bleka färger dröjde det inte länge innan man såg ut som att man hade klättrat ut ur en kolgruva.
Det har skett stora förbättringar de senaste 60 åren, även om de nu delvis vänder om igen på grund av det växande antalet dieselmotorer.
Världshälsoorganisationen uppskattar att luftföroreningar kostar Europa omkring 1 400 miljarder pund om året, vilket motsvarar ungefär en tiondel av kontinentens BNP. Jag är tveksam till både principen att och metoderna för att omsätta människors hälsa och liv i pengar, men det råder liten tvekan om att föroreningarna innebär stora kostnader för samhällsservicen, affärslivet och, framför allt, de som drabbas av dem. Föroreningar skadar både produktiviteten och regeringens finanser: det ingår absolut inte i ett konservativt partis åtaganden att skydda dem.
Föreställ dig hur det skulle se ut om det här hade stått med i Konservativa partiets valmanifest:
”Vi kommer att utöva påtryckningar på Europeiska unionen, å förorenande industriers vägnar, för att de ska dra in på de föreslagna rökkontrollerna, vilka utsätter människor för fara, hotar den kognitiva hälsan bland både barn och vuxna och skadar landets konkurrenskraft.”
Eftersom det är osannolikt att en sådan politik skulle tillkännages offentligt kan utövandet av den tolkas som ett angrepp mot demokratin. Det påminner oss om att korruption, liksom föroreningar, inte är enbart förbehållet historien eller andra delar av världen: det är en stark kraft i även i Storbritannien. Liksom föroreningar sipprar den in i våra liv, osynlig men genomträngande.
Översättning: Jenny Cleveson
