De rika familjerna. De superrika. Dynastierna. Efternamnen.
Samma nu som då.
Klansamhället. Klassamhället.
600 år.
Kan du se staden i mitt ansikte?
Arvet vi bär med oss. Kronorna. Ärren.
Ändå: vi är alltid mer än vårt ursprung.
Mer, eller mindre. Men alltid.
600 år.
Kan du se staden i mig?
Ibland, så tydligt tecknat i ett ansikte, något i blicken, kroppen, hållningen. Kläderna.
Ibland dolt, maskerat. Ibland inte alls.
Florens skattestatistik från 1427 till idag berättar det vi med ögat inte förmår överblicka. De stora dragen under 600 år.
Staden, samhället, systemet.
Politiken.
Trots, eller tack vare, omvälvande historiska skeenden: otaliga belägringar, Napoleons erövringar i Italien, Benito Mussolinis diktatur, två världskrig, massturismen… de förmögnaste dynastierna lever vidare, generation för generation.
För att politiken alltid gynnat dem.
Eller att de helt enkelt är politiken. Äger politiken.
Då som nu.
Statistik: det tar fem generationer för italienska barn från fattiga familjer att nå den genomsnittliga inkomsten i landet.
Fem generationer.
Fem generationer.
”A Broken Social Elevator”.
en trasiga sociala rörligheten.
lassamhällets elasticitet.
libbiga golv, klibbiga tak.
De fattiga familjerna bär samma efternamn, nu som då.
Någon sa: I Italien är det är svårare att falla nedåt om du är född på toppen, än att ta sig upp från botten till toppen.
600 år.
Hur många generationer för att bygga en dynasti?
Kan du se staden i mig?
Anarkisten svarar, nu som då:
”Du har inte en chans – ta den!”
Kapitel 2: Röster från gatan
Mattia, Florens:
– Ingen vlll väl vara fattig, det är bara misär. Men det går att komma ur: vinna på Lotto eller hitta ett jobb med schysst lön, oddsen är ungefär lika…
– Eller byta till rika föräldrar!
– Att säga att folk är lata blir som att skälla ut någon för att inte äta sunt när menyn på restaurangen inte erbjuder någon hälsosam rätt. Och fasta inte ju inget alternativ i längden…
– Att jobba med skitlön löser ingenting, i bästa fall blir det bara ren överlevnad, en tomgång på ångest och apati.
– I sämsta fall ännu ett steg nedåt, när pengarna inte räcker, vad ska du dra in på? Maten? Check. Kläder? Check. Droppa hyran och bli hemlös? Impossible!
Susanna, Florens:
– Politiker tjatar om att alla ska arbeta, att man bara ska ta ett arbete, vilket som helst. Men de säger aldrig något om lönerna, om hur det egentligen ska gå till att försörja sig på löner som blir lägre samtidigt som allt annat blir dyrare? Kan de inte räkna? Det går ju inte ihop!
– Kanske är det så enkelt att en del vägrar ta ett skitjobb för att skitjobb betyder skitlön och skitliv?
– Jag tar vilket jobb som helst om lönen går att leva på!
Diana, turist:
– Det är lätt att se rikedomen här i Florens, alla pråliga byggnader, all antik arkitektur, och förstås fattigdomen. Det är lite som att vara mitt i en levande historia.
– Florens är både Gucci och medeltid, nutida lyx och urgammal fattigdom. De vackra öppna piazzorna, torgen, sedan de trånga gränderna. Det anrika burgna, mot det slitna, murkna.
– Det är nog detta som lockar så många (turister) hit, det är en mycket speciell upplevelse.
Kapitel 3: Myten om socal rörlighet
Social rörlighet är en grundläggande myt i de västerländska samhällena. Löftet, att alla som vill har möjlighet att göra en klassresa uppåt, är idag mer en avvikelse än norm.
OECD:s rapport ”A Broken Social Elevator?” konstaterar torrt att den sociala hissen fungerar allt sämre. De skriver om klibbiga golv, klibbiga tak. Rapporten, som täcker 1980-talet till 2018, konstaterar att tidig social ojämlikhet kan påverka barn under deras livstid.
Exempelvis: endast ett av tio barn vars föräldrar inte har gått vidare efter gymnasieskola fortsätter själva att utbilda sig – jämfört med två av tre barn vars föräldrar genomgått högre studier också läser vidare.
Barns framtida yrken påverkas också starkt av föräldrarnas egna jobb: en tredjedel av barnen till arbetare blev arbetare. Endast en fjärdedel blev chefer. Som jämförelse: hälften av barnen till chefer hade själva chefsroller som vuxna. Cirka en av tio blev arbetare.
I genomsnitt till nuvarande priser skulle det ta 150 år (eller fyra till fem generationer) för barn som föddes till föräldrar i de nedre inkomstskikten att nå upp till de genomsnittliga inkomsterna.
I vissa länder, som i Frankrike, skulle detta ta upp till sex generationer.
OECD lämnar därför ett antal rekommendationer för regeringar för att säkerställa att lika möjligheter finns tillgängliga för alla barn, oavsett föräldrarnas utbildningsnivå, yrke eller socioekonomisk status.
Specifika rekommendationer inkluderar:
• Möjliggör universell tillgång till högkvalitativ utbildning
• Vård av hög kvalitet
• Offentliga investeringar i hälsa, särskilt inriktade på dem med mer missgynnade bakgrund
• En policy som främjar familjeliv och stödjer föräldrar på arbetsmarknaden
• Politik för att minska regionala klyftor
”Hög social ojämlikhet och låg social rörlighet kan negativt påverka ett lands produktivitet, effektivitet och ekonomisk tillväxt samt befolkningens livstillfredsställelse, välbefinnande och social sammanhållning.”
Så skriver OECD.
De är inte direkt några socialister.
Det låter vettigt och smart, och det är vettigt och smart på alla sätt för ett samhälle som helhet att genomföra sociala satsningar och investeringar – men, idag är det politiskt omöjligt.
Computer says no.
Marknaden säger nej.
Inte mer politik!
Kapitel 4: Efterkrigstidens satsningar och nyliberala avregleringar
Att avreglera. Avregera. Överlämna makt.
Från det gemensamma till det enskilda.
Privatisera. Marknadifiera.
Ökade offentliga investeringar, tillgångar och verksamheter – nej.
Ökade privata tillgångar och verksamheter (läs: förmögenheter på hög) – ja.
Sänkta löner har inget med politik att göra!
(Jodå.)
Om den svenska statens historiskt jobbskapande inom välfärdssektorn och byggbranschen, skriver Lars Ahnlund, på DN Debatt, tidigare i vår:
”När tillgången till välbetalda jobb ökat inom sjukvård, skola, omsorg om barn och gamla, samt jobb inom byggandet av infrastruktur och bostäder, så har det även förbättrat förhandlingsläget för löntagare i allmänhet. Det har i sin tur varit avgörande för inkomstfördelningen mellan löner och vinster även utanför bygg- och välfärdssektorerna.”
”Den privata tjänstesektorn har upplevt en sjunkande löneandel av inkomsterna sedan 1980-talet i hela västvärlden. När den offentliga sektorn krympt under samma period har de jobb som försvunnit inom industrin på grund av automatisering och globalisering ersatts av främst lågbetalda servicejobb, en trend som bidragit till inkomstklyftorna.”
Fattigdom som i ojämlikhet.
Fattigdom som i orättvisa.
Fattigdom som i politik.
Fattidom som i klassamhälle och trasig social hiss.
Politik kan bygga om ett samhälle med reformer.
Och politik kan rasera ett samhälle med reformer.
Igår.
Idag.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
