En sista resa genom Rom – påven Franciskus begravdes bland sitt folk

En folkmassa, uppskattad till drygt 400 000 personer, samlades i och kring Petersplatsen. Människor från hela världen – och makthavare från alla hörn – närvarade för att visa sin respekt.

De som ville närma sig evenemanget fick visa upp väskor och lämna ifrån sig vattenflaskor vid säkerhetskontrollerna. Vissa köade redan från gryningstimmarna för att få en bra plats under ceremonin. 

Hoda Assad från Sverige är en av de tusentals som rest till Rom för att närvara vid begravningen.

– Det är en fin ceremoni, det känns värdigt honom. Att han brydde sig om fred och de fattiga och vågade stå upp för mänsklighet gör honom annorlunda, säger hon. 

Palats blev hem för hemlösa

Alla som Dagens ETC:s utsända talar med vittnar om samma sak – att Franciskus var en påve som bar människors lidande på sina axlar och som visade ett motstånd mot den konservatism som ofta präglar kyrkans högsta ämbete. Franciskus öppnade dörrar för de marginaliserade, och han hade en särskild öm punkt för migranter, hemlösa och fattiga.

Under sina tolv år i ämbetet stod han upprepade gånger sida vid sida med Roms tusentals hemlösa, ofta migranter som tagit sig till Europa med båt och sedan fastnat utan papper eller rättigheter. Han ordnade soppkök, donerade miljontals euro och byggde om flera övergivna byggnader till härbärgen.

En av hans mest kontroversiella gärningar var 2019, då han donerade ett palats inne i Vatikanen och omvandlade det till ett boende för hemlösa – något som väckte intern kritik inom kyrkan men också stor beundran utanför dess murar. Det är den typen av arbete som gjort honom till en påve älskad långt utanför den katolska världen.

Krävde enkel ceremoni

Efter ceremonin vid Petersplatsen förflyttades uppmärksamheten till processionen som sträckte sig fyra kilometer genom stadens hjärta från Vatikanen till Santa Maria Maggiore på andra sidan Roms historiska stadskärna. 

Gatorna kantades av gul avspärrningstejp och tungt beväpnad polis.

Mitt i folkmassan som väntade spänt på en skymt av processionen stod Rafaelo Battistini i träningskläder och skämtade med poliserna som försökte hålla folkmassorna på avstånd.

Det här är den femte påvebegravningen han upplever i sin hemstad Rom. Han listade dem på fingrarna och skrattade till vid Johannes Paulus I, som dog 1978 efter bara 33 dagar som påve.

– Det är ett spektakel varje gång, men det här är första gången jag ser en påvekropp köras genom stan, berättar Battistini.

De flesta tidigare påvar har begravts inom Vatikanens murar – men Franciskus ville annorlunda. Även om begravningens ritualer till stor del är satta, hade han lämnat tydliga instruktioner: ingen påkostad procession, ingen tredubbel kista av cypress, bly och ek som traditionen säger. Istället en enkel gravsättning i Santa Maria Maggiore med bara ”Franciskus” inristat.

Kyrkan är en av Roms äldsta och tillägnad Jungfru Maria. Den hade en särskild plats i hans hjärta – det var dit han begav sig för bön samma kväll han valdes till påve. Det gör honom till den första påven på över 120 år som inte begravs innanför Vatikanstatens murar.

– Han ville begravas så långt ifrån Vatikanen som möjligt. Man undrar vad han sett där inne, sa Rafaelo och skrattade till.

När påvemobilen åkte förbi med träkistan väl synlig applåderade folkmassan. Poliserna och civilförsvaret höjde händerna mot pannan för att visa respekt. All pompa och ståt stod i kontrast mot den enkla träkista som eskorterades av polisbilar genom gatorna – en symbol för den ödmjukhet som Franciskus alltid förespråkat.

Sedan var det över.

Ballonger och gelato

Folkmassan skingrades in mot sidgatorna för en paus från den heta solen. Det var som ett undantagstillstånd som sänkte sig över staden – en slags samling som lockade till sig alla möjliga karaktärer, med en sorgsen underton. Nunnor i grupper promenerade mot begravningskyrkan i tystnad, vissa stannade till för gelato och blev märkbart sura när de fångades på bild. Gatuförsäljare erbjöd heliumballonger med påvens ansikte för fem euro styck.

Utanför basilikan Santa Maria Maggiore stod en förvirrad folkmassa som undrade om det var allt. Ceremonin tog slut abrupt, och de som hade rest långa vägar kände sig snopna. Själva gravsättningen var nämligen inte öppen för allmänheten. Hans kista välkomnades av en grupp ”fattiga och marginaliserade” för en sista hyllning innanför kyrkan innan han lades till vila, uppger Vatikanens presstjänst. 

Londonbon Ndidi Ifeacho var en av de besvikna. Hon hade flugit in från London tidigt på lördagsmorgonen och planerade att flyga tillbaka samma kväll.

– För mig var han en av de goda. Han förde oss alla samman med sina enkla ord, det är en förlust att han inte längre styr. 

Hennes vän Benjamin Ukoh nickade ikapp. Han hade kommit för att fira påskhelgen i Rom men stannade kvar längre för att kunna närvara på begravningen. 

– Han var gammal, så det är ju inte oväntat. Men jag blev glad när jag såg att han ändå kunde tala under påskmässan. Att han dog en dag senare var svårt att ta in, även om det kändes symmetriskt, sa han. 

Sorgeperiod – sen konklav

Nu väntar en nio dagar lång sorgeperiod, då kyrkan officiellt hedrar påvens minne med särskilda böner och ceremonier. Därefter inleds den så kallade konklaven – en hemlighetsfull process där världens kardinaler samlas bakom stängda dörrar för att välja kyrkans nästa överhuvud. Återigen väntas världens blickar riktas mot Rom. 

– Vem det än blir hoppas jag att han är lika vänlig som Franciskus, det är det viktigaste för mig. Någon som gör goda gärningar, säger Ndidi Ifeacho.