”En museichef är som en kapten – sist att lämna”

Hans gömställe är nu det mest välfyllda rummet i museet, som samvetsgrant tömdes från den allra första dagen av den ryska invasionen av Ukraina. 

– Vi hade inga nya direktiv om att evakuera vår samling, de senaste skyddsinstruktionerna kommer från det kalla kriget, förklarar Bohdan Tykholoz. 

– Så vi följde rekommendationerna från International Council of Museums. 

Utan en specifik plan, men med tid som en avgörande faktor, nöjde sig museipersonalen med att ta de första föremålen som kom till hands och lägga dem i lådor som de hämtade själva från postkontoren. Totalt, på mindre än två veckor, förpackades och märktes 35 000 föremål noggrant. Lådorna förvaras nu i en bunker i Ukraina, vars placering endast är känd för två personer. 

– Vid yttersta nödvändighet kan verken överföras utomlands, specificerar Bohdan Tykholoz. 

Långt från fronten hann museet skydda sin samling, till skillnad från de i östra delarna av Ukraina. I Ivankiv, Charkiv, Viazivka har museer eller kyrkor redan förstörts. 

Viktig för ukrainsk identitet

Resten av objekten, för stora eller inte tillräckligt värdefulla – möbler och statyer, enorma keramiska spisar, kopior av konstverk och böcker (den ursprungliga samlingen av Ivan Franko, 12 000 volymer, togs över av biblioteket i Kiev under kommunisttiden) – kommer inte att lämna villan, bebodd av Ivan Franko från 1902 till sin död 1916. 

Författare, dramatiker och produktiv poet, översättare till ukrainska av Shakespeare, Goethe, Hugo, Flaubert (han talade ett 20-tal språk), journalist och socialistisk aktivist. 

– Ivan Franko är en av de stora tänkarna vad gäller ukrainsk identitet, betonar Bohdan Tykholoz. 

– Framför allt var han mot ­ryssarna, som idag leder en offensiv mot Ukraina, inte bara militärt, utan också kulturellt. 

Mångkulturellt Unesco-arv

Förutom att ha spelat rollen som arkivarier, utbildades museianställda i hantering av vapen och försvar. Sammanlagt har ett 50-tal personer tillsammans med ”museets vänner” gett sig själva i uppdrag att skydda Ivan Frankos villa. Fönstren är täckta, utanför med sandsäckar, inuti med biografier om Ivans son Petro Franko (skrivna av hustrun till Bohdan Tykholoz, säker i Tyskland, vilket gör att paret kan låna ut sin lägenhet till flyktingar). 

I hela staden är museer, bibliotek, kyrkor – och privata samlare – upptagna med att säkra sina konstverk, religiösa skulpturer eller renoverade målade glasfönster, täckta med metallplåtar. Den armeniska katedralen, en av de äldsta byggnaderna i Lviv, grundad 1356, tog ner sitt krucifix. Myllret av kulturella och religiösa institutioner i Lviv påminner invånarna om andra världskriget. 

– När vi ser att ryssarna kunde bomba förlossningssjukhuset i Mariupol, att de attackerar kvinnor och barn, vad ska de göra med våra museer? frågar Bohdan Tykholoz, som understryker ”kulturministeriets långsamma reaktion, inte alls förberedd för krig”. 

Museet har en tragisk historia, dess tre första chefer, under andra världskriget och under åren som följde, straffades för att de höll fast vid Ivan Frankos idéer. Petro Franko mördades av NKVD (föregångaren till KGB och dagens FSB) 1944, författaren Petro Karmanskyi, en vän till Ivan Franko, förklarades som en ”fiende till folket”, sedan anklagades Taras Franko, en annan son till Ivan, för att ”främja borgerliga och nationalistiska ­koncept”.

Det som återstår, utsatt för fara, är själva staden, med sin unika, mångkulturella och framför allt bevarade arkitektur. 

– I slutet av 1800-talet slog tanken rot att Lviv kanske inte ursprungligen var lika vacker eller hade lika mycket konstnärligt värde som andra städer, men att det ändå var en plats som hade överlevt genom århundradena när andra städer förstördes, säger Olha Zarechnyuk, en arkitekturhistoriker vid Cenret för östeuropeisk, urban historia i Lviv. 

– Idag är Lviv en av de vackraste städerna i Ukraina. Dess arkitektur, en blandning av polsk-ukrainskt, judiskt, tyskt, italienskt, armeniskt och österrikiskt arv, speglar dess mångkulturella förflutna.

Hela Lvivs centrum är inskrivet på Unescos kulturarvslista, som har satt upp ett satellit­övervakningssystem för ett tiotal skyddade platser och ser till att det är i kontakt med de lokala myndigheterna. Från början av den ryska invasionen lindades statyer i Gamla stan – bland annat Neptunus, Diana, Amphitrite, Adonis, av den tyske skulptören Hartman Witwer – in i skumplast av medborgare. Senare befriade proffs från stadshuset statyerna från sina temporära sköldar, för att installera effektiva skydd runt skulpturerna. 

Kriget är nära nu

Frontlinjen har flyttat närmare Lviv. Tidigt på söndagsmorgonen träffade ryska robotar en militärbas i Yaroviv, några dussin kilometer väster om Lviv, där flyglarmen har mångdubblats senaste dagarna. 

Museets vänner riskerar att behöva ta till vapen tidigare än väntat. 

– En museichef är som en fartygskapten, han är den sista som lämnar, säger Bohdan Tykholoz.

Översättning: Andreas Gustavsson