Anna-Lena Laurén sitter i en bil på väg mot Warszawa. Hon har varit på tio dagars språkkurs i Lviv och när vår planerade intervjutid brinner inne ”förlåt så mycket, jag fick en galen dag och hann inte ens mejla”, föreslår hon att jag istället ska ringa henne under den nästan sex timmar långa bilresan mot Polen.
Slutmålet för resan är Pargas i den finska skärgården. Där bor hennes föräldrar, dottern Sissel och deras två pudlar.
– Jag ska till Finland på höstlov, min dotter har höstlov. Men sedan flyttar jag till Kiev i slutet av oktober. Det känns jättebra, säger hon.
Det var i mitten av augusti som det stod klart att hon inte fick vara kvar som korrespondent i Ryssland. Eller, det var då DN och Hufvudstadsbladet som hon skriver för gick ut med att hennes ackreditering inte hade blivit förlängd. Efter att Putin startade anfallskriget mot Ukraina har utländska journalister behövt söka ny ackreditering var tredje månad. Och nu tog det stopp.
Både hon och dottern har varit medvetna om att deras tid i hemmet i Sankt Petersburg varit räknad.
Du har sagt att du visste, men gick det att förbereda sig på att ni inte skulle få stanna?
– Går det någonsin att helt och hållet att förbereda sig? Jag hade inte någon packad väska men jag var mentalt beredd, jag visste att det här kan hända och min dotter var mentalt beredd. Det hjälpte att jag hade tänkt på det mycket innan.
Flyttar till Kiev
Gripandet av den amerikanska journalisten Evan Gershkovich i april i år fick henne också att fundera mycket. Han anklagades för spioneri och sitter nu fängslad i det ökända Lefortovo-fängelset i Moskva.
– Risken har ökat väldigt mycket för utländska journalister. Jag funderade mycket på om det var värt det. Så på det sättet var det kanske en viss lättnad också, säger hon.
Många har sagt till henne att hon var galen som rapporterade på plats i Ukraina även medan hon bodde i Ryssland. Att det var för farligt att resa mellan länderna.
– Men jag tyckte att det var en moralisk plikt. Jag har varit så mycket i Ukraina och när Ryssland nu våldtar landet måste jag veta vad som händer. Det är också viktigt när man lever i en propagandavärld, det är lättare att hålla sig frisk om man faktiskt själv vet vad som pågår, säger hon.
Även om hon varit mycket i både Ryssland och Ukraina blir det en annan sak när hon nu ska bo i Kiev helt och hållet.
– Det ukrainska samhället kommer nu att vara min utgångspunkt. Som journalist är mitt jobb inte att hjälpa Ukraina i kriget, naturligtvis inte. Men jag kommer att rapportera enbart från den ukrainska sidan och det känns bra. Jag har redan gjort allt jag kan i Ryssland. Så är det.
Skolade i passivitet
Den nära 50 mil långa resan från Lviv till Warszawa går på vägar med bitvis dålig mobiltäckning. Ibland ber hon om ursäkt och byter några ord med någon annan. Ibland hackar det på linjen.
– Vi åker genom en skog nu, förklarar hon en bit in i samtalet.
Anna-Lena Laurén har skrivit mycket om hur det ryska folket förhåller sig till kriget, att de inte är vana att ta politiskt ansvar. Det finns inget enkelt svar på varför det är så, säger hon.
– Det har ju att göra med en väldigt lång historia av att man har blivit skolad in i att passivitet lönar sig. Alla kloka människor vet att det lönar sig inte att försöka. Men samtidigt finns det många människor som demonstrerat mot Putinregimen sedan 2011. Jag har varit på, jag vet inte hur många demonstrationer där människor verkligen tagit stora risker och varit modiga. Det är inte så att alla är passiva, säger hon.
Ditt signum som korrespondent har varit att vara på plats och prata med människor. Hur förändrades din uppgift som journalist när kriget kom?
– Väldigt mycket. Det blev ju farligt för människor att ge intervjuer. Man kunde inte intervjua människor på samma sätt. Jag gjorde väldigt mycket anonyma intervjuer, det var bättre att ändå ha anonyma röster än att inte ha några röster alls. Men det är journalistikens grundprincip att man ska veta vem det är som säger något. Det ska vara en människa, en person. Men förnamn, efternamn och ansikte. När det hela tiden blir anonymt blir det fel, säger hon.
Ett mycket större monster
När kriget bröt ut hade SVT och Sveriges Radio varsin korrespondent i Ryssland och internationellt hade många medier journalister på plats i Moskva. Men en efter en har lämnat frivilligt eller tvingats bort med hjälp av de nya ackrediteringsreglerna.
När Anna-Lena Laurén lämnade landet inför sommaren var hon en av få utländska journalister kvar i Ryssland. Att allt färre finns på plats för att bevaka vad som händer är beklagligt, säger hon.
– Ryssland kommer att bli ett mycket större monster i våra ögon. Men det här har Kreml ställt till med helt och hållet på egen hand. Man såg att det var så här det skulle sluta. Det oroar mig mindre än vad Ukrainas situation oroar mig. Det är bara ett faktum, Ryssland är redan något hemskt i våra ögon och det kommer att bli hemskare och hemskare.
Inga trevliga middagar
Samtidigt finns det saker som hon personligen fortfarande tycker om och saknar, både i Ryssland som land men också från det egna vardagslivet i Sankt Petersburg.
– Jag tycker om språket och litteraturen. Att det är ett stort mångkulturellt imperium men många olika slags människor och språk. På sätt och vis är det kanske en större sorg att det gick som det gick. Jag visste hela tiden att den hårda auktoritära kärnan fanns, men jag trodde inte att Putin skulle vara så galen att han startar ett krig han inte kan vinna, säger hon och tillägger:
– Nu när jag har lämnat landet kan jag säga att det var inte så hemskt roligt att vara där på slutet. Många av mina vänner hade lämnat landet och det var inte några trevliga middagar längre. Alla grälade ju, det var mycket bråk i min kompiskrets. Ingen var för kriget men vissa försvarade ändå Ryssland och andra var kategoriskt emot. De kunde inte prata med varandra. Umgänget förändrades väldigt mycket till det sämre.
Hur länge stannar du i Ukraina?
– Jag har kontrakt till sommaren. Vi måste se hur det funkar. Min dotter kommer inte att vara med utan jag reser till Finland varje månad. Det kommer att bli ganska tungt. Jag vill ju inte vara utan mitt barn hur längre som helst.
Sissel som börjat årskurs sju i Finland bor hos sina morföräldrar och älskar Pargas, att vara i stallet och den finska skärgården. Men hon är inte glad över att ha mamma på 170 mils avstånd.
– Mitt stackars barn är väldigt prosaiskt inställd till det här, för hon har ju alltid levt i det. Men inte är hon glad. Hon vill att jag ska vara hemma, att vi ska bo tillsammans. Samtidigt tar hon det sakligt, och jag har sagt att det inte är ett alternativ för mig att vi ska bo i olika länder under en längre tid.
Två möjliga slut
Jag frågar om hon ser något slut på kriget. Finns det något som kan göra att det avslutas?
Anna-Lena Laurén svarar snabbt med två scenarion. Det första är att väst ger Ukraina så mycket vapen att ”de kan kasta ut Ryssland från både Donbass och Krim”. Det andra att Putin avslutar specialoperationen och proklamerar ”vi har uppnått våra mål, Ukraina är avnazifierat”.
– Han kan ljuga hur mycket han vill, det skulle inte bli något ramaskri direkt, säger hon men tillägger snabbt:
– Inget av de här alternativen är särskilt troliga, så jag tror att kriget kommer att pågå länge. Ukraina är inte tillräckligt starkt för att kunna kasta ut ryssarna helt och hållet och Ryssland kan inte invadera hela Ukraina eftersom Ukraina är så motiverat.
Jag tror att jag har fått svar på min frågor.
– Perfekt. Nu kom vi fram till gränsen så det var jättebra. Jag måste visa passet. Ring senare om du har fler frågor.
