Farorna och hjälpbehoven är fortsatt stora hos ukrainare som lever nära fronten mot Ryssland. Få av dem känner att de skulle kunna leva i en frusen konflikt, om de rysk-amerikanska förhandlingarna leder fram till en sådan.
– Hur ska vi kunna lita på att ryssarna inte försöker ta över det här området igen? undrar Olena Ihnatenko vars son avrättades under den ryska ockupationen.
Missilen som slog ner i stadshuset i Izium den 4 februari slet upp ett stort hål på byggnadens baksida där fyra våningsplan kollapsade, samtidigt som merparten av all plåtfasad revs av. Mirakulöst nog så dödades bara en enda person. Men 55 andra människor skadades av missilnedslag i staden, och i en närbelägen by bombades ytterligare fyra civila till döds när de evakuerades från sina hem.
Attacken här i nordöstra Ukraina, några mil både från den ryska gränsen och fronten mot den ryska armén, är ett färskt exempel på hur Putinregimen fortsätter anfalla civil infrastruktur, döda ukrainsk lokalbefolkning och begå krigsbrott.
Stadshuset i Izium.
Bild:
Joakim Medin
”Så mycket smärta”
Izium är en sargad stad bland många andra i Ukraina, med hus där det gapar stora bombhål i väggarna och där hela lägenhetsbyggnader förvandlats till brända och övergivna ruiner. I snön nedanför dem ligger foton på de döda som brukade bo här. En liten docka, för att minnas ett dödat barn.
Dagens ETC pratar med Yulia, en kvinna som har handlat mat på marknadsplatsen i Izium. Hon berättar att folk börjat vänja sig vid oron och farorna. Livet måste ju gå vidare. Mer än så hinner hon inte säga förrän hon trots allt börjar gråta.
– Jag har inte förlorat någon i kriget, men vi har upplevt så mycket smärta. Mitt hus träffades av en missil och det återstår ingenting av det.
Yulia bor tillfälligtvis i en liten by utanför Izium. Hennes hus har jämnats med marken av en rysk missil under kriget.
Bild:
Joakim Medin
Yulia har med oro och förvirring följt de senaste nyheterna om de allt varmare rysk-amerikanska förhandlingarna om Ukraina. Om hur det talas om att avsluta striderna och missilanfallen mot ukrainska samhällen, men att ockuperade områden ska tillfalla Ryssland. Konflikten skulle bli frusen snarare än löst.
Vad skulle du göra om det blir verklighet?
– Jag vet inte, egentligen skulle jag vilja ge mig av. Men jag har mina gamla föräldrar här som jag inte kan lämna. Jag har redan tvingats överge dem en gång när jag och min man flydde bombningen av vårt hus, jag skulle inte klara det igen.
Fem timmars resa för skolgång
Det är flera andra fotgängare här som inte vara med på bild, men som pratar på liknande sätt. Skulle dagens krig ersättas av en frusen konflikt skulle de vilja lämna området. Det är flera aspekter som måste uppfyllas för att folk ska känna att det är tryggt och värt att stanna kvar.
Iziums vice borgmästare Volodymyr Matsokin vill varken ge en allt för mörk eller ljus bild av framtiden för sin krigsdrabbade hemstad. Men farorna och hjälpbehoven är helt klart mycket stora. Han räknar upp lite statistik.
– 170 lägenheter skadades i den senaste missilattacken i början av månaden. Totalt sett har vi 240 lägenhetsbyggnader i Izium och av de har 80 procent blivit skadade. När kriget började bodde det 35 000 människor här, nu är det ungefär 27 000 kvar.
Volodymyr Matsokin är säker på att de flesta i Izium vill stanna i sin hemstad, men hymlar inte med att utmaningarna är svåra.
Bild:
Joakim Medin
Izium ockuperades av ryska styrkor under den inledande fasen av den fullskaliga invasionen för tre år sedan. I september 2022 blev staden befriad. Då fanns det ingen elektricitet eller tillgång till rinnande vatten, avloppssystemet var trasig, telefonnätet låg nere och det saknades internettäckning.
Sedan allt detta åtgärdats kvarstår den mycket större utmaningen att reparera alla trasiga byggnader i staden. Exempelvis kan barnen inte gå i skola i Izium eftersom det inte finns några skolbyggnader kvar som har källarutrymmen där man kan bedriva undervisning, som en försäkring mot eventuella bomber.
– Många familjer kör sina barn till skolor i Charkiv istället, det är fem timmars resa varje dag. Andra har ordnat med lägenheter där som de bor i måndag till fredag, eftersom det är billigare än att köra fram och tillbaka, säger Volodymyr Matsokin.
Tvingas betala ett högt pris
En annan utmaning är att hitta lönearbeten åt alla invånare så att de kan stanna kvar. Många industrier och andra arbetsplatser har blivit skadade under kriget.
Folk är väldigt utmattade efter tre år med sådan närhet till kriget. Psykologiskt utmattade, förklarar Volodymyr Matsokin. De som stannar kvar gör det för att de saknar möjlighet att ge sig av eller för att hemmet är dem allt för kärt, men de betalar ett pris för det. Samtidigt säger han sig fortfarande se en otrolig styrka hos invånarna.
– Jag besökte stadshuset direkt efter att det hade bombats. Explosionen hade sprängt rutorna i byggnaden bredvid där socialförsäkringsmyndigheten ligger. 45 anställda var där och nästan alla var kvinnor. De hade blivit skurna av glaset och blödde. Det här var på en tisdag, och redan på fredagen så var de tillbaka på jobbet allihop och städade upp röran på kontoret, med bandagerade ansikten. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det är något otroligt att se sådana karaktärsdrag hos vårt folk.
Försvann utan ett spår
Idag finns det en stor närvaro av ukrainska soldater på Iziums gator, som lunchar på restauranger eller är på väg till eller bort från fronten. Det skänker en trygghet. Men här och i andra gränsområden där ryssarna invaderade för tre år sedan finns det en traumatiserad civilbefolkning som inte skulle känna samma trygghet om det militariserade samhället ersätts av något annat – när Ryssland finns kvar som en stor och hotfull granne bara några mil bort.
Det är ett av skälen till att det ställs krav på säkerhetsgarantier för Ukraina. Några sådana har USA hittills inte varit villiga att lämna.
I byn Kapytolivka, en mil utanför Izium, bor Olena Ihnatenko i ett litet hus. I sin bokhylla har hon två stora inramade porträttbilder på sin son Volodymyr Vakulenko. Han var en uppskattad barnboksförfattare, aktivist och punkare som även stöttade armén under de tidigare åren av konflikt med ryska och proryska styrkor i sydöstra Ukraina.
Volodymyr Vakulenko blev bortförd och torterad i mars 2022. Efter att han släppts grävde han ner sin dagbok, innan han bortfördes ännu en gång och avrättades vid sidan av en väg.
Bild:
Joakim Medin
Hans förmultnade kropp hittades vid sidan av en väg.
Även Kapytolivka ockuperades av ryska styrkor i februari 2022. Månaden därpå blev Volodymyr Vakulenko bortförd av soldater och försvann utan ett spår. Hans förmultnade kropp hittades vid sidan av en väg, där han hade avrättats, först i maj 2023. De ukrainska lokala myndigheterna lade honom först i en hål i marken i det område med massgravar för avrättade människor, som ryssarna anlade under ockupationen, innan han fick en riktig gravplats.
– Jag stannade kvar här hemma under hela ockupationen. Jag hoppades hela tiden att Volodymyr levde, att han kanske var sjuk eller satt fånge hos ryssarna, men att han till slut skulle komma hem, säger Olena Ihnatenko.
Olena Ihnatenko säger att en av männen som angav hennes son befinner sig i Europa, men hon räknar inte med att någon rättvisa ska skipas.
Bild:
Joakim Medin
Det som gör det hela mycket värre, förklarar hon, är att hennes son först blev angiven som ukrainsk patriot av två kollaboratörer här i byn. Sedan blev han bortförd och mördad av tre andra ukrainska män från en prorysk styrka i Donbassregionen, som varit under rysk ockupation sedan 2014.
– De som dödade honom kom alltså härifrån, från Ukraina! Det är så svårt att ta in.
Dagbok hittades under körsbärsträd
Innan Volodymyr Vakulenkos kropp återfanns så engagerade sig ukrainska Pen och flera journalister i hans fall. Man lyckades också lokalisera en dagbok som han förde under veckorna med rysk ockupation, där han beskrev allt som hände. Anteckningarna återfanns i jorden under ett körsbärsträd där han grävde ner dem, och de har senare publicerats som bok i Ukraina och även i en tyskspråkig version.
Volodymyr Vakulenkos kropp grävdes först ner i området med massgravar för avrättade människor, som ryssarna anlade under ockupationen.
Bild:
Joakim Medin
Olena Ihnatenko säger att hon inte räknar med att rättvisa någonsin kommer skipas. Hon vet inte heller om hon någonsin kommer sluta tänka på att regionen kan drabbas av nya våldsamheter, om ett avtal med amerikanerna leder till att Ryssland inte kommer behöva lida ett smärtsamt nederlag i kriget.
Jag är ganska säker på att Putin fortfarande hungrar efter att ta över Ukraina.
– Jag är en av dem som inte vant mig vid att leva med kriget. Jag är rädd hela tiden. Och jag är ganska säker på att Putin fortfarande hungrar efter att ta över Ukraina. Hur ska vi kunna lita på att ryssarna inte försöker ta över det här området igen, när de redan försökt en gång? Ser det ut att bli så, så kommer även jag ge mig av härifrån, även om det kommer bli väldigt svårt att starta om livet på en ny plats.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.