Dubbelmakt är inget nytt i Venezuela. I själva verket har skapandet av dubbelmaktssituationer varit en röd tråd i chavismens politik – senaste exemplet är valet av en konstituerande församling vars enda syfte var att neutralisera nationalförsamlingen där oppositionen hade en stor majoritet. Att det valet skedde tvärtemot grundlagens skrivningar, spelade ingen roll. Att tolka grundlagen till sin egen fördel  har liksom ”dubbelmakt”  blivit en slags venezulansk specialitet.

Det var också just det Juan Goaidó gjorde den 23 januari. I grundlagens artikel 233 sägs att om det inte finns någon president när en ny mandatperiod ska inledas, så ska nationalförsamlingens talman fylla den rollen. Och valet förra året, då Nicolas Maduro för andra gången valdes till president, var så fyllt av oegentligheter att en stor del av det internationella samfundet inte erkände valresultatet, vilket heller inte den del av oppositionen som Goaidó representerar gjorde.

Venezuela hade, med andra ord – utifrån den analysen – ingen legitim president när den nya mandatperioden började i januari. Och även om grundlagens skrivningar om ”avsaknad av president” nog mest syftar på dödsfall, sjukdom eller exil, så finns det en logik i Goaidós tolkning. Samma slags logik som regeringen använt sig av så många gånger.

En farlig lek

Det liknar en burlesk lek där ingenting är vad det utger sig för att vara. Det som händer nu i Venezuela är ingen lek om dubbelmakter och kreativa tolkningar av grundlagen, snarare då en farlig lek med elden som också liknar en självuppfyllande profetia.

Under 20 år har den venezulanska regeringen talat om internationella konspirationer, mordkomplotter och planer på en militär invasion. Är det det som nu håller på att hända? Inget är omöjligt.

USA:s beslut påverkar på allvar

Att Donald Trumps nationella säkerhetsrågivare John Bolton skrivit ”5 000 soldater till Colombia” på ett block som fotograferades under en presskonferens bådar inte gott. Liksom heller inte att hökar från contraskrigets dagar i Nicaragua som Elliot Abrahams på nytt har fått viktiga positioner.

Men det verkliga hotet mot Maduro, som också är den stora skillnaden jämfört med alla tidigare kriser i ”chavismens” Venezuela, allt sedan oljestrejken och kuppförsöket mot Chavez 2002, är att USA nu beslutat om åtgärder som på allvar kommer att påverka Venezuelas ekonomi.

Tidigare har det rört sig om punktvisa sanktioner riktade mot enskilda individer. Nu rör det sig om sanktioner som slår mot Venezuelas ekonomiska hjärta. Förbudet för alla amerikanska bolag att utföra ekonomiska transaktioner med det statliga venezulanska oljebolaget PDVSA är ett dråpslag.

Försöker avdramatisera

Nicolas Maduro har försökt avdramatisera situationen med att säga att den olja som USA brukar köpa helt enkelt kommer att säljas till andra kunder i Asien. Det är en komplicerad omläggning som innebär lägre inkomster för Venezuela.

Framför allt: USA, som historiskt varit Venezuelas största kund, har också varit den enda kunden som betalat kontant och punktligt. Praktiskt taget alla andra stora oljeleveranser, som till Kina, är avbetalningar på skulder och ger inga kontanta inkomster. Utan USA:s oljeköp kommer PDVSA:s kassakista att bli tom. Och PDVSA har varit ”chavismens” skattekista, hjulet inte bara i Venezuelas ekonomi utan i alla de sociala reformprogram som är avgörande för att Maduro ska bibehålla sitt sociala stöd.

För de cirka 16 miljoner, hälften av Venezuelas befolkning, som är beroende av de månatliga matpaketen, de så kallade CLAP, och olika kontanta bidrag, handlar det inte så mycket om makten, som om att överleva.

Var nästan okänd

När Juan Guaidó utsåg sig till ”förvaltande president” var han nästan helt okänd. Det var också just för att han var så ung och inte bränd av det gamla politiska etablissemanget som han lyckades ingjuta ny entusiasm i oppositionen som efter de stora demonstrationerna 2017 hamnat i en demoraliserande nedåtgående spiral.

Juan Guaidó är 35 år. Lika gammal som Hugo Chavez var när han valdes till president första gången 1999. Det finns till och med fysiska likheter mellan dem. Men även om Guadió nu, liksom Chavez då, väckt entusiasmen till liv och snabbt fått ett stort internationellt erkännande som legitim president så är steget långt och farofyllt innan han kan agera som president på riktigt. Om ens någonsin.

Vänsterströmningen inom ”chavismen”, Marea Socialista (den socialistiska tidvattnet), konstaterar att ”folket gillar inte Maduro, men ingen har valt Guaidó”.

Även om Nicolas Maduro är en demagog som kört Venezuela i botten och som klamrar sig kvar vid makten med odemokratiska metoder, så gör inte det Venezuela till en diktatur. Snarare är systemet i Venezuela en slags hybrid där auktoritära och diktatoriska drag blandas med demokratiska och vars näring är en korruption utan slut. Och viktigast av allt: utan militärens stöd är ingen politisk makt möjlig.

Att militären idag står på Nicolas Maduros sida har inte att göra med sympati utan med att den helt enkelt är en del av regeringen. Och därmed, vilket är helt avgörande, en del av den strukturella korruption som är ”chavismens” mest utmärkande drag. Men strukturell korruption skapar också starka lojaliteter. Man håller varandra om ryggen av ren överlevnadsinstinkt. Att många höga militärer och ”chavistiska” politiker dessutom misstänks vara indragna i den internationella knarkhandeln gör inte saken enklare.

Guaidós försök att vinna över militären genom att dela ut ett utkast till en amnestilag på polisstationer och militärförläggningar tycks i det sammanhanget mest av allt patetiskt.

Öppnar för inbördeskrig

Om han nu skulle lyckas och det skulle uppstå en splittring inom militären så öppnar det för inbördeskrig. De venezulanska militärerna är många och beväpnade till tänderna. Dessutom har Maduro stolt berättat att han delat ut 100 000 Kalashnikovs till den bolivarianska milisen. Till det kommer organiserad brottslighet av en kaliber som förvandlat Caracas till en av världens våldsammaste städer. En invasion av utländska trupper skulle vara den definitiva katastrofen. Rykten om att Kuba beordrat sina militärer och andra yrkesgrupper i Venezuela till en diskret reträtt är i det sammanhanget ett oroande tecken.

Den socialistiska utopi som Hugo Chavez talade så varmt om, och som Nicolas Maduro lovade förverkliga, hamnade för länge sedan på historiens sophög och ersattes av en korrupt, maktfullkomlig och demagogisk autokrati vars vänster­identitet reducerats till en mantra om USA-imperialismen. En tragisk situatuion. Ett krig skulle bara göra situationen ännu värre.

Kanske kommer Juan Guaidó snart att upptäcka att Donald Trumps snabba och entusiastiska stöd i själva verket var en björnkram.