Det skulle Frankrikes president Emmanuel Macron ha sagt i den förinspelade video som släpptes i samband med ceremonin till minne av folkmordet i Rwandas huvudstad Kigali, söndagen den 7 april, enligt Élyséepalatset.

Videon som sedan släpptes innehöll inte uttalandet, det hade strukits. 

Men vad innebär egentligen “folkmord” eller “genocid” – termen på allas läppar 2024 , året då Internationella domstolen (ICJ) beordrade Israel att “avstå från handlingar enligt FN:s folkmordskonvention”?

Enligt ICJ går det inte att utesluta att ett folkmord pågår på Gaza-remsan just nu. Det räcker dock inte med fruktansvärda krigsbrott eller ens brott mot mänskligheten för att det ska klassas som folkmord. Det har inte heller med antal mördade att göra. Det måste röra sig om avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en grupp utvald eller definierad genom nationalitet, etnicitet, ras eller religiös tillhörighet.

I Gaza och på Västbanken ska det i så fall gälla palestinier. I Rwanda gällde det tutsier: Alla skulle dö. Och alla var med och dödade: lärare, grannar, familjemedlemmar. Den hutuer som motsatte sig dödades själv.

Men till och med termen folkmord kan för den som drabbas själv kännas otillräcklig.

“Kastade mammas kropp till hundarna”

– Ordet genocid lärde jag mig först när jag kom till Frankrike. Jag tycker inte om det, för det innehåller inte vad som hände mig. Jag var 14 år och tvingades torka upp min mammas blod. De mördade henne och kastade hennes kropp till hundarna. Ordet folkmord berättar inte det, det förminskar det. Mördandet tog en kvart kanske men jag fick tvätta blodet en hel dag, säger den 44-åriga psykologen Annick Kayitesi-Jozan – en av de överlevare som till slut kom att leva i Frankrike.

Jag var 14 år och tvingades torka upp min mammas blod. De mördade henne.

Men skyddet i Frankrike är dubbelsidigt för henne. Annick Kayitesi-Jozan berättar att efter att hela resten av hennes familj mördats, så fick hon och systern hjälp ut ur landet av en schweizisk frivilligorganisation: Terre des hommes. Det var i slutfasen av folkmordet som fortfarande pågick.

– Vi eskorterades hela vägen av den franska armén och vi, det vill säga den schweiziska organisationen, kunde åka förbi alla spärrar utan problem. Så ja, om Frankrike hade velat hade de kunnat stoppa folkmordet. De hade till och med kunnat ha sett till att det aldrig skedde, säger Annick Kayitesi-Jozan.

”Främst enskilda makthavares ansvar”

Den fransk-rwandiske advokaten Richard Gisagara bor och verkar i Frankrike. Dagens ETC har träffat honom flera gånger – han blev historisk som den jurist som lyckades driva igenom att förnekelse av folkmordet i Rwanda blev straffbart med fängelse i Frankrike, precis som förintelseförnekelse.

Han har även drivit och vunnit processer mot rwandiska folkmördare i Frankrike. I dagarna är han på plats i Kigali, Rwandas huvudstad, för att delta i minnesceremonin av folkmordet. 

Frankrike har tagit små, små steg framåt mot sanningen under de här 30 åren.

Det är i samband med detta som Emmanuel Macron spelade in sitt videomeddelande. Han är inte själv på plats eftersom högtidlighållandet av Frankrikes befrielse från naziockupationen inleds i samma veva. I videon talar han om det “extremt grymma folkmord” som hör till Rwandas och Frankrikes gemensamma historia.

Vad tycker du om president Macrons deklaration? (Frågan ställdes innan det visade sig att han inte sagt så.)

– Frankrike har tagit små, små steg framåt mot sanningen under de här 30 åren, säger Richard Gisagara.

Först, 2010, var det Nicolas Sarkozy som medgav en “fransk förblindning” inför folkmordet. Sedan, 2021, var det Emmanuel Macron som erkände “Frankrikes överväldigande ansvar” enligt den oberoende Duclert-ututredningen och nu i samband med 30-årsdagen kom så Macrons deklaration om att Frankrike hade kunnat stoppa det om viljan funnits.

– Det är några fina första steg som Rwanda generellt och jag som rwandier naturligtvis uppskattar, säger Richard Gisagara.

Men han understryker också att det bara är  en början.

– Vi ger inte upp förrän hela sanningen är ute och för oss handlar det inte främst om Frankrike som nation utan personer med för och efternamn – som Hubert Védrine.

När visade sig att Macron inte sagt så säger han:

– Det visar att Frankrike inte längre avancerar utan backar ifrån ansvaret vilket gör det än viktigare.

Mitterrandisterna anklagas för medhjälp 

Richard Gisagara och hans kollegor kommer inte att ge upp på vad de menar är sanningen: att Frankrikes förre president François Mitterrand och hans rådgivare, Élyséepalatsets dåvarande generalsekreterare Hubert Védrine med flera, inte bara underlät att hjälpa tutsierna under folkmordet – utan beväpnade och stöttade folkmördarna finansiellt och sedan evakuerade dem. 

– Védrine var den som framförde alla ej nedskrivna instruktioner från Mitterrand. Allt som beslutades i Élyséepalatset framfördes till statsapparaten och militären via hans mun, säger Richard Gisagara.

Hubert Védrine är en högt aktad debattör i Frankrike. Han har förutom sitt åtagande vid Mitterrands sida varit utrikesminister (under Chirac/Jospin 1997-2002), erbjudits samma ministerpost av Sarkozy samt rådgivit Macron. Han bjuds in till tv-soffor för att diskutera allt som har med geopolitik att göra men han undviker konsekvent att tala om Rwanda. Men då och då kuppar sig en journalist eller åhörare in och ställer frågan. Han har drivit flera förtalsprocesser mot journalister och andra, bland annat mot katastrofläkaren Annie Faure som vittnat om Frankrikes – och hans – ansvar i folkmordet. 

Vilket ansvar? Inget land gjorde så mycket som Frankrike för att förhindra det.

Védrine: Frankrike saknade mandat

När han är inbjuden till internationella pressklubben i Paris ställer Dagens ETC frågan.

Jag ska skriva om Frankrikes ansvar för folkmordet i Rwanda och de anklagelser som riktas mot dig bland annat. Vill du kommentera det?

– Vilket ansvar? Inget land gjorde så mycket som Frankrike för att förhindra det. I oktober 1990 motsatte sig franska styrkor FPR:s attack från Uganda med målet att förhindra ett inbördeskrig och massakrer på civila. Detta ledde till Arusha-kompromissen 1993. Under folkmordet hade FN tyvärr inte givit varken franska eller afrikanska styrkor mandat att arrestera folkmördarna.

Hubert Védrine fortsätter med att rekommendera en lång lista böcker som stöder hans version. Bland annat Judi Revers bok ”In praise of blood” där Rwandas nuvarande, auktoritäre president – tutsiern Paul Kagame – anklagas som huvudansvarig för vad som skett och för ett “dubbelt folkmord”, en teori som såväl Védrine och Revers står bakom. Att tutsierna engagerade sig i ett “kontrafolkmord” mot hutuerna.

Detta, menar bland andra Richard Gisagara, är en en relativisering som ingår i typisk folkmordsförnekelse. Han vill ställa Védrine inför rätta för detta.

– Vi har en lång väg att gå men fakta är envisa ting, säger Richard Gisagara.

Hubert Védrine har inte vunnit någon av processerna om förtal.