Det pågår nämligen förhandlingar mellan myndigheter och demonstranter på såväl nationell, regional som lokal nivå. Men demonstranterna klagar på att de sker bakom stängda dörrar och än finns inga tecken på att protesterna ska avta. Tvärtom. Idag är en ny nationell protestdag utlyst.

Inte någon överraskning

Protesterna i Colombia började egentligen i november 2019, strax efter ”el estallido social” i Chile. De ledde till en nationell dialog som rann ut i sanden när pandemin satte in. Men efter ett drygt år av karantän och dramatiskt ökad fattigdom bröt proteströrelsen fram igen, med än större styrka. Det var som om tålamodet definitivt brast. Rörelsen påminner på många sätt om ”el estallido social” i Chile. Men där finns viktiga skillnader. Protesterna i Colombia kom inte som någon total överraskning, utan var resultat av en uppmaning av fackliga och andra organisationer. Från början handlade det om en strejk bakom en rad krav som sjukförsäkring, medborgarlön, gratis utbildning och annat. När protesterna återupptogs den 28 april i år skedde det på uppmaning av den ”strejkkommitté” som ledde protesterna 2019. I den ingår de stora fackliga centralorganisationerna och ytterligare 26 nationella organisationer, 29 regionala och över 300 lokala kommittéer. I Chile fanns inget samlat ledarskap av det slaget. Ändå representerar den colombianska ”strejkkommittén” långt ifrån alla som deltar i protesterna och vissa av de protesterande grupperna tar till och med avstånd från ”strejkkommittén” och menar att den är en del av samma elit som man bekämpar.

Den utlösande gnistan för protesterna den här gången var en skattereform som skulle innebära ökat skattetryck för lägre inkomsttagare, men också en utvidgning av den medborgarlön som redan genomförts i begränsad skala. En slags piska och morot-reform i ett.

Reaktionen blev så häftig och så omfattande att regeringen efter bara några dagar drog tillbaka reformförslaget samtidigt som finansministern avgick. Men den framgången stoppade inte protesterna. Kraven från 2019 aktualiserades och till dem kom mängder av nya krav. De upprörda protesterna mot polisens våld fungerade samtidigt både som motor och enande kraft. Och när civila grupper besköt indianer som stödde protesterna i staden Cali ökade ursinnet ytterligare.

Regeringen hävdar att polisens våld varit reaktioner på demonstranternas våld och anklagar knarkmaffior, ELN-gerillan och FARC-medlemmar som inte lade ned vapnen i samband med fredsavtalet för fem år sen, för att ligga bakom. Säkert har alla de grupperna försökt utnyttja proteströrelsen för egna syften och bidragit både till våldet och förstörelsen. Säkerhetstjänsten har publicerat utskrifter från beslagtagna mobiltelefoner som redogör för hur vapen och sprängämnen har distribuerats. Men det mest intressanta i utskrifterna är beklaganden över att demonstrationsvakter hindrat beväpnade miliser från att delta i demonstrationer och att ”primera linea”, de självutsedda försvararna av demonstranterna mot polisens angrepp, försökt stoppa provokatörer som uppmanat till plundringar.

Proteströrelsen är som Colombias geografi; komplicerad, motsägelsefull, full av kontraster.

Åtta krav blev hundra

I de förhandlingar som nu pågår på olika nivåer har den nationella strejkkommitténs ursprungliga åtta krav utvidgats till över etthundra. Men kraven på medborgarlön, gratis utbildning och program för unga människor som vare sig arbetar eller studerar har blivit allt mer centrala. Regeringen har lovat gratis högre utbildning för lägre inkomstgrupper och har initierat flera olika program för att hjälpa unga till arbete och har också lovat att utvidga det system med medborgarlön som redan finns. Det finns också exempel på lokala förhandlingar som nått konkreta resultat om skol- och vägbyggen och annat.

Men den stora utmaningen är att skapa förtroende. Liksom i Chile finns starka krav på en reform av hela polisväsendet. Den colombianska polisen har en närmast militär utbildning och fungerar utifrån logiken att demonstranterna är fiender. Men inte heller polisen har fungerat på ett homogent sätt. De flesta dödsfallen och de värsta övergreppen har skett i staden Cali, medan det än så länge inte registrerats några dödsfall i landets största städer Bogotá och Medellin, vilket till stor del har att göra med ett medvetet arbete av de lokala myndigheterna efter protesterna i november 2019.

Allt har med andra ord inte stått stilla. Men ilskan, den obehagliga känslan av marginalisering, att inte tas på allvar och beslutet att ändra på det, som utgör proteströrelsens själva bränsle, har inte bara att göra med materiella problem och repression. Utan med besvikelse. En känsla av att den regerande eliten har stulit den hoppfullhet som fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan för fem år sen gav upphov till. Istället för att bejaka fredsavtalets inbjudan till försoning och reparation gjorde den då sittande regeringen under Alvaro Uribe allt för att sabotera det. Den nuvarande presidenten Ivan Duque som är Uribes elev har följt hans kurs.

Avtalet kan ändra riktningen

Fredsavtalet lättade på rädslan. Man kunde på nytt demonstrera utan risk för att pekas ut som guerillero. Man kunde på nytt ta sina rättigheter på allvar. Och det fanns en utspridd känsla av att nya och bättre tider var i antågande. Därför upplevdes regeringens systematiska sabotage av fredsavtalet som en örfil. Morden på guerilleros som lagt ner vapnen och på människorättsaktivister gav intrycket att fredsavtalet inte gällde för regeringsstyrkorna. Och när polisen använder nästan militära metoder för att slå ner demonstrationer är det som att säga att talet om fred bara är nys.

Men det är det inte. Tusentals Farc-medlemmar har lagt ner vapnen. Nyligen tog Farc:s ledning på sig ansvaret för tusentals kidnappningar. Mer än att försöka ursäkta sig, visade de sig beredda att ta sitt ansvar. En händelse med en enorm potential och ett radikalt bevis för att fredsavtalet kan innebära djupgående förändringar. Och skulle avtalet börja genomföras på allvar i alla sina aspekter, om än fem år för sent, finns definitivt möjlighet till en vändning i riktning mot ett förtroende som också skulle möjliggöra trovärdiga förhandlingar.

I Chile kanaliserades ilskan från ”el estallido social” in i den konstituerande församlingens arbete med att skriva en ny konstitution. I Colombia tycks allt mycket svårare. Traditionen av våld är djupare. Men samtidigt finns lösningen redan – i det fredsavtal som undertecknades för snart fem år sen. Det stora hindret är elitens arrogans, som dock, efter nästan en månads protester, allt mer börjar övergå i rädsla.   

Och att fraktioner av Farc som inte accepterar freds­avtalet nu tar livet av varandra på venezulanskt territorium, senast den legendariske ledaren Jesús Santrich, bidrar förmodligen till att ta udden ur den lockelse som väpnad kamp eventuellt fortfarande skulle kunna ha på aktivister som inte längre tror på någon.

Annars ligger katastrofen och lurar bakom hörnet.

Och inte bara på grund av covid.