Facit för Timbros stora hjälte – mördade kvinnor och masshunger

Hyllas för sitt budgetöverskott

I alla fall om man får tro internationella liberal-konservativa medier och den svenska tankesmedjan Timbros hyllningsrapport ”Kommer Milei lyckas”, där den unga marknadsekonomiska ideologen Rutger Brattström i mycket positiva ordalag redogör för anarkokapitalistens första år som president.

Som ett pärlband av segrar räknar han upp Mileis resultat. Presidenten har dels lyckats minska inflationen, som låg på 211,4 procent i december 2023, men som under förra året sjönk successivt och i december 2024 landade på 117,8 procent. 

För första gången sedan 2008 har man även lyckats skapa ett budgetöverskott i den argentinska staten tack vare massiva nedskärningar i offentliga utgifter. Brattström skriver också att Argentinas ekonomi kommer att växa med fem procent under 2025, enligt Världsbankens och IMF:s senaste ekonomiska prognoser. 

I några meningar nämns lite pliktskyldigt att andelen fattiga har ökat i Argentina det senaste året, men det ursäktas snabbt med att fattigdomen var stor redan innan Milei tillträdde – och att presidentens chockterapi är avsedd att orsaka kortsiktiga ekonomiska svårigheter, men att sedan ge långsiktiga förbättringar. 

Okunskap och felslut i Timbro-rapport

När Timbro släppte sin Milei-rapport i början av december 2024 togs den emot med jubelrop av marknadsliberaler och högertyckare på X. 

En som har läst den är den svensk-argentinska nationalekonomen Damián Migueles. Han tycker att det är positivt att Argentina uppmärksammas i ett mer ambitiöst sammanhang, men menar också att rapporten inte ger läsaren en tydlig bild av den argentinska ekonomin.

– Den ger intrycket av att inflation, budgetunderskott och statsskuld är orsaker och inte konsekvenser av underliggande strukturella problem. Enligt den logiken blir allt som kan tänkas få bukt på dessa problem överordnat, men man missar den viktiga diskussionen om vad som egentligen orsakat en illa fungerande makroekonomi.

I rapporten finns flera implicita felslut som bygger på anekdotisk evidens och okunskap om varför regleringar uppstår generellt och hur argentinskt näringsliv fungerar i synnerhet, säger Damián Migueles.

– Det står till exempel att den informella sektorn är en konsekvens av regleringar, vilket är felaktigt. Det är snarare tvärtom i många fall, ibland finns det inget samband utan är snarare en fråga om låg produktivitet. Rapportens författare ger vissa exempel, som att det effektiva skattetrycket på bolagssektorn i Argentina är över 100 procent, vilket är ett påstående som inte beläggs.

Man lämnar läsningen med intrycket att Argentina är en bananrepublik i förfall.

Damián Migueles tycker att Timbros rapport även bitvis uppvisar en nedlåtande syn på det argentinska näringslivet genom att slå fast att det finns tre typer av företag, varav samtliga är korrupta eller bidragsberoende.

– Man lämnar läsningen med intrycket att Argentina är en bananrepublik i förfall och att dess regering med Javier Milei i spetsen vidtar högst rimliga motåtgärder. Läsaren får ingen större förståelse för den komplexa argentinska ekonomin, som i många avseenden har varit och är mycket mer marknadsliberal och kapitalistisk än den svenska, säger han.

Kvinnorna förlorare i Mileis experiment

Det är delvis förståeligt att Timbro i sin analys av Mileis första år vid makten väljer att fokusera på stora makroekonomiska förändringar. Samtidigt är det ofrånkomligt att hans ekonomiska politik även fått förödande sociala konsekvenser, vilka Rutger Brattström konsekvent väljer att inte skriva om.

Den grupp i Argentina som drabbats alla hårdast av den libertarianska reformagendan är kvinnorna, som med sina 52,84 procent dessutom utgör en dryg majoritet av befolkningen.

Jag vet inte var jag ska börja, för allt har blivit sämre för kvinnor sedan Milei blev president. 

Statsvetaren och feministen Agostina Agudin i Buenos Aires är mycket oroad över utvecklingen.

– Jag vet inte var jag ska börja, för allt har blivit sämre för kvinnor sedan Milei blev president. En av hans första åtgärder var att ta bort allt feministiskt jämställdhetsarbete från samtliga ministerier, stänga ner Kvinno- och mångfaldsministeriet helt och flytta avdelningen för våldsprevention till justitieministeriet – som leds av en minister som är anklagad för att han mördat sin fru. I ett land där en kvinna mördas var 26 timme väljer presidenten också att halvera anslagen för den nationella handlingsplanen mot könsbaserat våld, säger hon och suckar.

Även budgeten för de våldspreventiva programmen har minskat med 43 procent, vilket får stora konsekvenser för de hundratusentals argentinska kvinnor som varje år utsatts för mäns våld. Två av de viktigaste programmen – hjälplinjen Línea 144 och stödprogrammet Acompañar – är nu nästan helt utan finansiering.

– Línea 144 hade fram till förra året 80 anställda som svarade på samtal från hela landet. Det var inte heller tillräckligt, men efter Mileis nedskärningar är det bara 16 anställda kvar. Acompañar-programmet, som ger våldsutsatta kvinnor ekonomiskt stöd för att ha råd att flytta från den man som utsätter dem för våld, existerar fortfarande som idé men har i dagsläget nästan inga resurser för att kunna genomföras. 

Slår mörkt rekord i ”femicid”

Som en konsekvens av Mileis kvinnofientliga politik har landet nu slagit rekord när det gäller ”femicid” (kvinnor som mördats just för att de är kvinnor). Under januari och februari 2025 dödades 54 kvinnor i Argentina, vilket är det högsta antalet någonsin för årets två första månader sedan man började föra statistik.

– Mileis regering har tagit bort ”femicid” som juridisk term. Han har också förbjudit offentliganställda att använda könsneutralt språk, säger Agostina Agudin och konstaterar att det är tydligt att den argentinska presidenten ser feminismen som en av sina huvudfiender.

– Inför 8 mars i år skickade presidenten ut en video där han kritiserar feminismen som en del av ”wokekulturen” – som han hatar, och han har också verbalt attackerat flera kvinnliga artister. Argentina var även det enda landet som röstade emot en FN-resolution förra året om att förhindra och eliminera alla former av våld mot kvinnor och flickor. 

Även landets hbtqi-personer har fått sin del av Mileis hat. 

– Det senaste var när han på toppmötet i Davos insinuerade att homosexuella i princip är pedofiler. Han har också tagit bort det statliga kvotsystem som fanns för att transpersoner ska inkluderas i arbetslivet, och avskedade samtliga transpersoner som fått statliga jobb genom det systemet, säger Agostina Agudin.

Pensionärer ”väldigt utsatt grupp”

En annan grupp som fått det mycket svårt ekonomiskt sedan Milei kom till makten är Argentinas pensionärer. I september 2024 stoppade han genom presidentdekret en lag som skulle innebära en ökning av den allmänna pensionen – vilket var nödvändigt med tanke på den skyhöga inflationen.

Minimipensionen i Argentina ligger idag på 343 000 pesos (motsvarar cirka 3 200 kronor) samtidigt som summan för en pensionärs ”canasta básica” (basprodukter för mat, städning, personlig hygien med mera som används som referens för att beräkna inflationstakt, levnadskostnader etc) beräknas till 1, 2 miljoner pesos.

Även i fallet med pensionerna är kvinnorna de största förlorarna.

– Över 29 procent av argentinska pensionärer lever idag i fattigdom, fler kvinnor än män, och om det fortsätter så här kommer åtta av tio kvinnor inte har råd att gå i pension. Pensionärerna, som är mellan 70 och 90 år, samlas varje onsdag utanför kongressen i Buenos Aires för att protestera, vilket har mötts med gummikulor och tårgas från polisen. De är en väldigt utsatt grupp som dessutom har fått sina tidigare kostnadsfria mediciner indragna av regeringen. Det är avgörande att beslutet ändras och pensionerna höjs, säger Agostina Agudin.

Regeringen stänger soppkök 

Förutom masterstudier i statsvetenskap på Buenos Aires universitet och sitt feministiska engagemang är Agostina Agudin också aktiv i den ideella, politiska organisationen El Hormiguero, som jobbar med kultur, utbildning och social verksamhet i Buenos Aires förorter och utsatta områden. Ibland hjälper hon till med organisationens soppkök, som bara får fler och fler besökare för varje vecka. 

Många går hungriga i dagens Argentina.

– Soppköket är en den plats där fattigdomen blir som tydligast. 2023 kom mellan 90-95 personer varje vecka, men från och med 2024 har antalet nästan fördubblas. Det är också uppenbart att det är en mer blandad grupp nu; hemlösa, pensionärer, ungdomar, föräldrar, och ibland personer som kanske har jobb och boende – men inte har råd med mat. Många går hungriga i dagens Argentina, och därför är det av största vikt att regeringen häver stoppet av livsmedelsleveranserna till soppköken.

Agostina Agudin syftar på den stora operation mot korruption och bidragsfusk bland landets soppkök (även omnämnd i Timbros rapport) som Milei beordrade i december 2023. Under 2024 har regeringen dragit in ekonomiska bidrag och matleveranser till ett stort antal soppkök med motiveringen att fusk och korruption kan ha förekommit. 

Samtidigt avslöjade argentinsk media att Mileis HR-minister Sandra Pettovello har gömt nästan 6 000 ton livsmedel (destinerade till soppkök) i sina egna lager och vägrar att dela ut dem.

En som både varit besökare och volontär på stadens soppkök är fyrabarnsmamman Mariana González från Buenos Aires-förorten Grand Bourg. Hon är rasande över regeringens beslut att ställa in matleveranserna och stänga soppköken.

Varje dag går tusentals barn till sängs med tomma magar.

– Även om de hittade några soppkök som var korrupta eller fuskade så rättfärdigar inte det att man straffar alla andra genom stänga ner samtliga verksamheter. Varje dag går tusentals barn till sängs med tomma magar, och det är hjärtskärande!

Alltfler hemlösa familjer

Mariana González arbetar på Vientos de Libertad, en avdelning i organisationen för arbetare i den informella ekonomin (MTE).

– MTE är för dem som inte har formella jobb. Kartongsamlarna, gatuförsäljarna, fönsterputsarna, de som hjälper folk att hitta parkering. De som jag jobbar med specifikt är dessutom hemlösa och har någon form av missbruksproblematik.

Mariana González kom i kontakt med organisationen för 13 år sedan när två av hennes fyra barn själva levde i missbruk.

– Vi fick hjälp, mina barn lyckades bli drogfria efter rehabilitering och sedan fick jag själv jobb på organisationen. Jag har haft ett hårt liv. Vuxit upp i princip utan föräldrar, blivit misshandlad av män, varit ensamstående mamma, jobbat som hembiträde, gatuförsäljare, kartongsamlare, på fabrik och levt på fattigdomsgränsen i många år. Det är därför jag också förstår vad människorna jag möter går igenom, berättar hon.

Några dagar i veckan arbetar Mariana González också på utbildningsministeriet där hon handleder arbetsteam som jobbar med hemlösa familjer.

– Regeringens politik har fått fruktansvärda konsekvenser. Tusentals familjer har vräkts från sina hem för att de inte har råd att betala hyran och vi som jobbar med dem har fått mycket mindre resurser – samtidigt som antalet hjälpsökande bara ökar, säger hon och ser trött ut.

– Eftersom så många blivit arbetslösa har alltfler tvingats söka sig till den informella ekonomin, men där har det också blivit tuffare. Buenos Aires konservativa borgmästare Jorge Macri har infört en stenhård strategi för att få bort ”oönskade” element från gatorna (Operativo Orden y Limpieza). Det  betyder att polis och ordningsvakter jagar bort hemlösa, kartongsamlare, gatuförsäljare och andra som försöker överleva på informella småjobb.

Mariana González har nyligen börjat engagera sig politiskt i socialistpartiet Frente Patria Grande där hon koordinerar hjälpaktioner för utdelning av mat och kläder till de allra fattigaste.

Det är som att Milei har bestämt sig för att utrota den grupp i samhället som bara blir större och större – de fattiga.

– Det var absolut inte perfekt under Alberto Fernández tid som president heller, men han lät inte folk svälta med flit. Nu vräks människor, blir uppsagda från sina jobb, och kan inte ens äta ett mål mat om dagen eftersom regeringen vägrar häva stoppet av livsmedel till soppköken. Det är som att Milei har bestämt sig för att utrota den grupp i samhället som bara blir större och större – de fattiga.

Statistik stämmer inte med verkligheten

Att fattigdomen idag är utbredd i Argentina är ett faktum som inte ens Timbros ideologer kan förneka. Statistiken från den nationella hushållsundersökningen i september 2024 visade att 52,9 procent av argentinarna lever i fattigdom och 18,1 procent i extrem fattigdom. Det innebär en avsevärd ökning i jämförelse med 2023, då andelen extremt fattiga uppgick till 11,9 procent och fattiga 41,7 procent. 

Enligt en studie gjord av forskningsinstitutet Observatorio de la Deuda Social Argentina vid Buenos Aires katolska universitet (UCA) i mitten av 2024 är andelen fattiga i Argentina i själva verket 55 procent.

Den offentliga fattigdomsstatistiken stämmer dock inte med verkligheten, visar uträkningar som den latinamerikanska tankesmedjan Celag (The Latin American strategic center for geopolitics) har gjort. 

Guillermo Oglietti som är doktor i ekonomi och vicedirektör på Celag förklarar varför.

– I Argentina beräknar man fattigdom utifrån en tröskel, en summa som man beräknar att en person ska klara sin basbehov utifrån (CBT). Alla som tjänar mindre än den summan räknas som fattiga, och alla som tjänar mer än den som icke-fattiga. Men det blir gravt missvisade om vi ska mäta verklig fattigdom, eftersom det ignorerar personer eller hushåll med inkomster mycket nära tröskeln, säger han.

Det är helt enkelt inkorrekt!

– Det vill säga: Om ett hushåll eller en person tjänar 100 pesos mer än värdet av 1 CBT, skulle hen enligt det här sättet att räkna inte längre anses vara fattig. Det är som att säga att ett hushåll med en inkomst på 222 332 pesos per månad är fattigt, men ett hushåll med en inkomst på 222 352 pesos per månad inte är det. Det är helt enkelt inkorrekt!

Guillermo Oglietti menar därför att man måste ta med de 18,3 procenten som befinner sig så nära tröskeln att de måste räknas som ”nästan fattiga” för att få en verklig bild av fattigdomen i Argentina. 

– Om man slår ihop gruppen fattiga, 55 procent, med gruppen nästan fattiga, 18,3 procent, får man 73,3 procent – vilket är en mer sann och rättvis bild av hur många argentinare som faktiskt är fattiga idag, säger han. 

Påminner om 90-talet 

Trots att fattigdomen i Argentina växer och de sociala klyftorna ökar finns det de som likt Timbros Rutger Brattström ser positivt på Mileis första år vid makten, och hävdar att det ekonomiska stålbad som presidenten nu genomför kommer att skapa en stabilare ekonomi i framtiden och långsiktiga samhällsförbättringar.

Ekonomerna på tankesmedjan Celag är dock inte lika övertygade. De menar att Javier Mileis ekonomiska modell kan drabbas av samma öde som den politik som ledde till den stora ekonomiska krisen 2001 i Argentina.

– Presidenten må vara originell och egensinnig i sitt sätt att kommunicera vilken politik han vill föra, men i själva verket har han bara ”klippt och klistrat” från ekonomisk politik som tidigare har genomförts i Argentina, säger Celags direktör Alfredo Serrano Mancilla.

Mileis sätt att hantera frågor som devalvering, köpkraft och förvaltningen av centralbankens reserver påminner mycket om det presidenten Carlos Menem gjorde på 90-talet, enligt honom.

– Det var ju Menems konvertibilitetsplan för pesos, där en lag satte växelkursen till en argentinsk peso för en US-dollar, som slutade i Argentinas ekonomiska, finansiella och sociala kris 2001. Det som Menem gjorde på sju, åtta år på 90-talet har Milei genomfört på bara ett år, konstaterar Alfredo Serrano Mancilla.

Idag är Argentina väldigt dyrt för både lokalbefolkningen och utlänningar.

Alfredo Serrano Mancilla tycker att Argentinas nuvarande president gått alldeles för snabbt fram och att hans sätt att hantera inflationen inte kan ses som en framgång.

– När man pratar om hur Milei lyckats få ner inflationen glömmer man ofta bort den megadevalvering av peson som han först genomförde i slutet av 2023. Det orsakade en jättestor inflationschock och på 14 månader har hans ekonomiska program orsakat lika mycket inflation (179,3 procent enligt Celags egna data) som tidigare presidenten Cristina Kirchner gjorde på 57 månader. Idag är Argentina väldigt dyrt för både lokalbefolkningen och utlänningar.

Alfredo Serrano Mancilla pekar också ut bristen på valutareserver som ett av presidentens största problem just nu.

– Han försökte öka reserverna genom att uppmana den argentinska befolkningen att spendera de dollar som de hade gömda under madrassen eller i bankkonton utomlands. På det sättet kom 20 miljarder dollar tillbaka in i det officiella banksystemet, och de reserverna används nu för att stödja valutamarknaden för att undvika en massiv devalvering en andra gång.

Fortsätter det så här kommer nettoreserverna att vara nästan negativa i slutet av 2025, menar Alfredo Serrano Mancilla. 

– För att komma tillbaka till en tillräcklig nivå hoppas Milei att IMF ger honom ett nytt lån på tolv miljarder dollar. Det tror jag för övrigt är den största anledningen till att Milei vill upprätthålla en så god kontakt med Donald Trump, snarare än ideologiska likheter.

På frågan hur stor risk det är att Mileis politik kan driva Argentina in i en liknande kris som den 2001 svarar hans kollega Guillermo Oglietti snabbt, utan tvekan i rösten.

– 100 procent sannolikhet att det kan hända. Han skulle behöva devalvera, men om han gör det på sitt anarkistiska, okontrollerade sätt kommer inflationen stiga igen – och då förlorar han hela sitt politiska kapital eftersom hans kampanjslogan har varit ”Jag ska besegra inflationen med dollarisering”.

Alfredo Serrano Mancilla fyller i.

– Mileis modell är ett enkelt korthus som kommer att vackla på kort sikt.