Men det råder ingen tvekan om att macronismen fortsätter, nu ännu lite längre till höger och i behov av stöd från extremhögern.
Att vänsteralliansen Nya folkfronten, som fick 193 av totalt 577 mandat, jämfört med macronisternas 165, Nationell samlings 142 och Republikanernas 39 platser inte fick bilda regering – eller finns representerade – berodde enligt president Emmanuel Macron på att “institutionell stabilitet” i så fall inte kunde garanteras.
Det stämmer dock bara om Macrons egen grupp är med och fäller sagda vänsterregering. Detta ses som det slutgiltiga “beviset” på att Macrons linje inte kan kallas varken eller – utan definitivt höger.
Under hösten kommer vänstern att rikta misstroende mot den nya högerregeringen. Men den fälls inte så länge högerextrema Nationell samling med allierade stödjer den.
Emmanuel Macron kan inte upplösa parlamentet och kalla till nyval igen förrän minst ett år gått sedan han gjorde det sist, det vill säga i juni 2025.
Hans eget mandat som president varar fram till 2027.
Dagens ETC:s Emma Sofia Dedorson går igenom de viktigaste posterna i regeringen.
Nykomlingar:
Finansminister: Antoine Armand, 33
Finansministerposten ligger direkt under premiärministern och den unge macronisten, sprungen ur elitskolan ENA, anses ha utsetts för att han ska kunna toppstyras. Armand var kandidat i parlamentsvalet i somras men förlorade sin valkrets mot vänsterpartiet De okuvliga Frankrikes kandidat – vilket gör honom, med en av regeringens tyngsta portföljer, till den främsta symbolen för att väljarnas vilja förbisetts i regeringsbildningen. Det enda löftet han hunnit yttra till veckotidningen Le Journal du Dimanche är att inte han inte tänker höja några skatter men däremot dra ned på offentliga utgifter och göra apparaten mer effektiv.
Inrikesminister: Bruno Retailler, 63
Tillhör den ultrakonservativa, katolska falangen av den traditionella högern. Direkt från toppost i senaten för högerpartiet Republikanerna (som fick 5 procent av rösterna i parlamentsvalet). Känd för sin likhet med extremhögern i migrationsfrågor: han har arbetat för tuffare migrationslag efter mottot “fransmännen först”, vilket fick Marine Le Pen att kalla lagen “en ideologisk seger”. Har flera gånger anklagats för rasism för uttalanden som att upploppen i förorterna beror på “en återgång till de etniska rötterna” (att rösta på en kandidat för att blicka extremhögern) bland franska medborgare med invandrarbakgrund. Han vägrade också “den republikanska fronten” i senaste presidentvalet och röstade blankt i valet mellan Macron och Le Pen.
2012 var han aktiv i anti-regnbågsrörelsen Manif pour tous som motsätter sig samkönade äktenskap och abort. Han – och flera andra nya ministrar, som jordbruksministern och ministern för högre studier – röstade mot att införa aborträtten i grundlagen i våras.
Premiärminister Michel Barnier sa i sin första intervju i France 2 att inget kommer att ruckas på vad gäller abort och samkönade äktenskap. Däremot att Retaillers restriktiva migrationsförslag, som att ta bort papperslösas rätt till sjukvård, “inte är tabu”.
Utrikesminister, Jean-Noël Barrot, 41
Ekonom från högergruppen MoDem, ledd av förre högerliberalen Marc Fresneau, som aktivt stött macronismen i utbyte mot högerpolitik. Digitaliseringsminister 2022-2024. Typisk Macron-minister, tidigare toppstudent sprungen ur elitskolor. Väntas inte utmana Macrons linje.
Sitter kvar på sin poster:
Försvarsminister, Sébastien Lecornu, 38
Lecornu hoppade på Macron-tåget från högerpartiet Republikanerna 2017 och har även haft andra ministerposter. I den senaste regeringen var han försvarsminister, så det blev med andra ord ingen som helst förändring här. Koncentrerar sig på Ukraina, Israel-Gaza och nu även Libanon, där Frankrike försöker hålla uppe en balansakt av stöd till både Israel och motparterna.
Kulturminister, Rachida Dati, 58
Kommer också från Republikanerna och även hon sitter kvar på samma portfölj ännu en mandatperiod. Dati har framförallt en egen politisk agenda, hon satsar på att bli Paris borgmästare nästa år istället för ärkefienden Anne Hidalgo. Hon är dessutom nära vän med presidenthustrun Brigitte Macron vars kulturpolitiska inställning ska vara samma som hennes. Vill slå ihop olika public service-bolag (jämförbara med svenska SR och SVT) medan vänstern vill behålla separationen och extremhögern och delar av högern helt privatisera.
Klimatminister: Agnès Pannier-Runacher, 50
Macronist som haft flera olika ministerposter i de senaste regeringarna, bland annat just denna, hon var “minister för den gröna övergången” även 2022-2024. Hon tillhör det som kallas macronismens vänsterfalang men väntas få svårt att få igenom även sina mest urvattnade förslag utan att hindras av premiär- och finansministrarna.
Vänsterundantaget:
Justitieminister: Didier Migaud, 72
Statsvetare och den enda från vänster på en tung ministerpost. Hans vänstertillhörighet ifrågasätts dock: Efter en lång karriär i politiken där han tillhörde Socialistpartiet – som han lämnade 2010 – har han tillhört olika “vänstergrupper”. Hans tid som ordförande för Revisionsrätten fram till nu har visat på en ekonomisk lojalitet med alla åtstramningsförespråkare där sådant som sänkningar av bostadsbidrag och generella åtstramningar av allmännyttan tillhört hans favoritrekommendationer.
