Hur är det, hur har du det?

– Jo, tack, det är ganska bra. Min dotter har äntligen kunnat börja skolan men jag har fortfarande en massa pappersgöra innan jag får min politiska asyl med arbetstillstånd slutgiltigt beviljad, säger Marina Ovsanniakova.

44-åringens blick är fast och rak. Ögonen tåras då och då när hon berättar sin historia – trots att hon berättat den om och om igen, månader i sträck. Tårarna bara förstärker utstrålningen av styrka och mod. Vissa anklagar henne för att vara för skicklig som del av ett komplicerat spionuppdrag. Hon suckar bara åt det. 

– Det pågår ett väldigt starkt och effektivt påverkansarbete för att misskreditera mig, säger hon.

Marina Ovsiannikova har förlorat nästan allt: Sitt arbete, sitt boende, sina tillgångar och sin son. Kvar har hon sin integritet, menar hon – och sin dotter.

Spred Kremlins propaganda

I början talar vi engelska men vi har en rysk tolk till hjälp. Just att berätta är vad hon offrat allt för. Då måste det bli exakt. Intervjun sker på Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris. De hjälpte henne ut ur Ryssland i höstas och tillhandahåller nu ett privat rum samt tolken Elena för intervjuer.

Marina Ovsiannikova var tidigare producent för utrikesredaktionen på den statliga tv-kanalen Pervyj Kanal (Kanal Ett). I drygt två decennier ägnade hon sig där åt "Kremlpropaganda", enligt hennes egen beskrivning. Hon var en ledande del av maskineriet som producerade en ensidig historia till Kremlins fördel. 

Till och med när hon ledde Rysslands största fotbollsprogram poängterade hon sitt motstånd till damfotboll, i linje med regimens värderingar. Hennes före detta man som hon har två barn med är hög tjänsteman på vad som tidigare hette RussiaToday – idag RT kort och gott. De levde ett gott liv utan ekonomiska bekymmer. Trots att de skilde sig fortsatte hon leva bra i och med sin topposition.

Exmaken, mamman och den 18-åriga sonen är kvar i Ryssland. Marina Ovsiannikova har ingen kontakt med någon av dem – de kallar henne förrädare i offentligheten. 

– Min exman motarbetar mig aktivt. Min son också… Han har inget annat val. Han svarar inte på mina meddelanden. Jag tror han kommer att förstå mig senare.

Hade förberett sig noga

Hon visste vad gav sig in i när hon den 14 mars 2022 höll upp den där skylten i direktsändning. Sändningen bröts efter sex sekunder men det räckte för att aktionen skulle spridas i Ryssland och hela världen. Hon säger att det enda hon var rädd för innan hon gjorde det var att stoppas utan att ha lyckats få ut budskapet i sändning. I förväg hade hon spelat in en video där hon utvecklade budskapet om propagandan, lögnerna och "det kriminella kriget”.

– Straffet hade blivit hårdare om jag hade hindrats, det var omvärldens blickar som skyddade mig initialt. Det ser inte bra ut att attackera en ensamstående mor, säger hon.

Ögonblicken efter att sändningen bröts såg hon förstelnad skräck i sina medarbetares ögon. Hon menar dock att flera, diskret, visade att de var med henne.

– Jag skulle säga att 80 till 90 procent av dem egentligen är med mig. Vi arbetar mot omvärlden. Vi kan språk, följer internationell media och innan kriget reste vi alla mycket. De är som gisslantagna, säger hon. Som slavar.

Macron erbjöd skydd

Nästan direkt greps hon av säkerhetstjänsten FSB (före detta KGB) och togs in på förhör men släpptes fjorton timmar senare med hot om böter, inte mer.

En enda medarbetaren skickade ett sms till henne för att höra hur hon mådde. Även hon miste sitt arbete.

Redan dagen efter gick den franske presidenten Emmanuel Macron ut och erbjöd Marina Ovsiannikova skydd i Frankrike. Franska Reportrar utan gränser lyckades också få fram ett meddelande till henne via hennes advokat: "Hör av dig om du behöver hjälp.” 

Det skulle dröja fram till hösten innan hon faktiskt flydde. Först sa hon tack men nej tack – jag är patriot. Och till en början var hon till och med fri att resa – hon fick jobb på tyska Die Welt och skulle täcka Ukraina. Den ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskyj hade initialt uttalat tacksamhet för hennes aktion. Under sommaren försökte hon jobba som krigsreporter i Ukraina men blev genast misstänkt som spion.

– Alla ryssar med ryskt pass utmålas som fienden i Ukraina nu. Det är inte konstigt men det är så det är. 

Även i väst misstänktes hon för en komplicerad underrättelseaktion – hon som ju varit en stark regimförsvarare under så lång tid. Att hon kunde resa fritt och inte fängslades direkt förstärkte misstankarna. Hon återvände till Ryssland.

– Det var för barnens skull, jag skulle aldrig ha lämnat utan min dotter, min son är stor, säger hon.

Riskerade ett långt fängeslestraff

Det är när hon talar om barnen som ögonen fuktas, hon tittar upp i taket en stund och andas djupt. Det var också barnen som gjorde ryssarna säkra på att han skulle komma tillbaka, menar hon.

Men i Rysslands anklagades hon för falsarier mot försvarsmakten. Hon var satt i husarrest med fotboja och riskerade minst tio års fängelse. Rättegången skulle ske inom en vecka när advokaten sade: fly, tveka inte, fly nu.

– Jag hade räknat med ett par, tre års fängelse, inte decennier, säger hon.

Så hon kontaktade Reportrar utan gränser och antog deras erbjudande. Flera faktorer sammanföll. Hennes exman hade hållit dottern ifrån henne men så fick hon äntligen ha henne ett tag veckan före rättegången. En fredagsnatt när vakterna var disträ passade de på.

Flykten blev dramatisk: sju olika fordon, det sista fastnade i leran och sedan fick de vandra flera timmar över en gräns i natten. Med skräcken att upptäckas.

Till slut togs de till Frankrike där de levt gömda på olika platser.

– Det var väldigt dramatiskt, särskilt för min dotter. Jag vet vad flykt innebär för ett barn för jag flydde själv från Tjetjenien. Vi fick lämna allt, huset, livet som vi kände det. Men det var också därför, på grund av den erfarenheten, jag inte kunde fortsätta som ingenting.

”Bara negativt om väst”

Den bakgrunden menar hon förklarar hennes drivkraft: hon är dotter till en rysk mor och ukrainsk far, född i Odessa och uppväxt i Groznyj. Hon har egna minnen från när ryska bomber föll över henne.

Hon säger att hon kanske mer än de flesta ryssar hade koll på hur kriget uppfattades utifrån. Hennes uppdrag på Kanal Ett var att läsa New York Times, Washington Post, titta på CNN och BBC för att hålla sig uppdaterad.

– Men vi rapporterade inte om något positivt från väst. Det var inte tillåtet. Bara negativa saker som brottslighet, upplopp, pedofili och annat. Vi talade illa om Frankrike, USA…

Minns du några riktlinjer om Sverige eller Finland?

– Nej, inte mycket. Men vi skulle inte prata om att ni, eller då Finland, ville gå med i Nato, att Nato kröp närmare inpå. Vi visste om det, vi såg ju det i utländska medier men vi pratade inte om det, säger Marina Ovsiannikova.

Hon menar att journalister världen över behöver se upp för det snäva perspektivet.

– Vi rapporterade bara om en sida. Om vi skulle tala om FN:s säkerhetsråd tillexempel så fokuserade vi enbart på den ryska representanten.

”Vi måste vara försiktiga”

Nu ska hon stanna i Frankrike. Hon och dottern intensivstuderar franska. Men hon har inga planer på att jobba som journalist.

– Nej, det finns inte så mycket ryskspråkiga medier.

Hon har skrivit en bok som kommer på flera språk i maj – engelska, franska och finska bland annat, inte svenska ännu. Bokens rättigheter är sålda till Moritz Norman som gjorde filmen om Edward Snowden. Annars vill hon ligga lågt och leva sitt liv.

Är ni i säkerhet?

– Vi är försiktiga, det måste vi vara. Men jag fruktar inte längre för mitt liv. I alla fall inte dagligen, säger Marina Ovsiannikova.