Efter folkmordet – kvinnorna bygger framtidshopp

När de  börjar prata minnen krackelerar dock den afrikanska söndagsidyllen brutalt. Vi sitter bara 400 meter från den kyrka där bådas tillvaro gick i kras när det vanvettiga rwandiska folkmordet exploderade för 30 år sedan.

Samtidigt är scenen en symbol för hur det lilla landet mitt i Afrika kunde resa sig ur en total ruin, både fysisk och mentalt. Med just kvinnorna i spetsen.

Pascaline Mukamudenge är 64 år och tutsi. Hon var änka redan innan det väl planerade folkmordet inleddes natten mot den 7 april 1994. I en av många små pogromer sköts hennes man ihjäl i en vägspärr. Soldater stoppade bussen på väg mot huvudstaden Kigali, alla fick visa sina ID-kort och de som etiketterats som tutsi togs åt sidan och mejades ner.

ID-kort med etnicitet var ett mindre lyckat arv från belgarna.

– Men sedan hade vi tur när mordvågen började. Vi råkade bo alldeles intill stadion i Kigali där den lilla FN-styrkan fanns, berättar Pascaline, som tog sig dit med fem barn. Lille Robert hängde på ryggen, den äldsta, Sylvie, var 13 år. Där blev de kvar i elva dagar medan hutuextremisterna då och då skickade in granater.  

– Flera dödades. Vi sov stående mot väggarna. Men en natt kom RPF-gerillan med lastbilar och körde många av oss norrut, med släckta lyktor, ut ur stan. Fast vi var tvungna att sedan vandra i mörkret till ett säkert område som RPF kontrollerade. Barnen var skräckslagna, från alla håll kom stanken från döda, inne i mörkret.  

– Vi fick lite majsmjöl och mjölkpulver och jag hade en gryta med mig. Sedan förflöt dagarna med att samla blöta vedpinnar för att kunna hålla oss i liv.  

Pascalines stora sorg är dottern Asunta. På påsklovet, precis innan folkmordet satte igång, åkte hon till sina morföräldrar i Nyamata, en liten stad några mil söder om Kigali. När grannar fick order om att börja slakta grannar flydde de till den stora kyrkan, liksom tiotusentals panikslagna människor i hela landet gjorde.  

Interahamwe, mördarmilisen, sprängde den tunga järngrinden, som alltjämt hänger uppfläkt på sned. Sen slängde de in handgranater och stack in sina gevär genom de få fönstren och brassade på.  

– Sedan gick de in. Jag hörde ledarna skrika att ”alla måste dödas”, berättar Minette Siwemuli.

Liksom sin bästa kompis Asunta var hon elva år gammal.

– De slog med machetes, käppar, rörtänger, alla verktyg du kan tänka dig. Min mamma lyckades få in hela mig under sig, jag kände tre dunsar när de slog ihjäl henne med en spikklubba. Men de missade mig i röran.

Minette låg kvar till nästa natt innan hon kröp fram. Hon hittade sin döende storebror som bad om vatten.  

– Jag hade en flaska med några droppar men vattnet rann ut ur bröstet på honom medan han sakta försvann. Alla andra var döda.

I mörkret tog hon sig till vänner, som hjälpte henne över gränsen till Burundi. Vännerna var en hutufamilj, som senare mördades därför att de skyddade tutsi-vänner. Året därpå återförenades Minette i Kigali med de få släktingar som överlevt. Ryktet gick att Asuntas mamma också fanns i stan.

– Vi hittade Pascaline och sedan dess är hon min mor.

– Minette är min dotter, säger Pascaline.

Medan stämningen stiger runt poolen vid nybyggda flotta Palast Hotels gula fasad vill Pascaline gå till kyrkan och visa runt. Idag är det ettvärdigt minnesmärke med informationstavlor, massgravar omgivna av en grön trädgård och en vägg med namnen på offren. Far, mor och fem barn noga redovisade. En annan familj på nio. 45 308 personer, som mördades i området mellan den 14:e och 19:e april, ligger här.

Den vita duken över altaret är brunröd av blodet. Pascaline ställer sig vid den lilla predikstolen, märkt av granatsplitter, och blickar ut över det tysta rummet. Flera barn slogs ihjäl genom att svingas mot den stora tunga dopfunten intill. Ljuset strilar in som från små stjärnor genom hundratals kulhål i plåttaket.

– Jag åker hit varje år för att både hedra offren och bearbeta mitt eget trauma.

Pascaline fick ytterligare ett barn men har i decenniervarit ensamstående och arbetat som  hushållerska i diplomatfamiljer. På sin lilla lön har hon successivt byggt ett fint litet hus med utsikt över stan, där det ofta vimlar av barnbarn. Alla hennes sex barn har fått en universitetsutbildning och ”lever bra liv”. Hon utstrålar självförtroende och styrka, har lärt sig både franska och engelska och valts till flera förtroendeuppdrag i sin stadsdel.

Minette Siwemuli har en mastersutbildning i ”population and development” och är ansvarig för det rwandiska skatteverkets kontor i den snabbt växande kommunen Nyamata. Hon är gift och tar upp sin nya Iphone för att visa foton på sina femåriga tvillingar, en pojke och en flicka. Samtidigt som hon lugnt och kristallklart förmedlar ohyggliga detaljer från 1994 är hon frapperande optimistisk om framtiden.  

– Rwanda idag är fantastiskt. Jag har ett underbart liv och kan bara tacka Gud. Och president Kagame.

Paul Kagamehar varit en drivande kraft för att lyfta fram kvinnor som avgörande för att kunna reparera en havererad samhällsapparat. Rwandas strävan efter jämställdhet är unik på kontinenten. Delvis tack vare en lagstadgad kvotering är 61 procent av ledamöterna i parlamentet kvinnor, och de är garanterade minst 30 procent av positionerna i alla beslutsfattande församlingar. Men kvinnor tar plats i alla sammanhang.

– Utom då på de större företagen, säger Annette Mukiga, programchef för Kvinna till kvinna.

– Men så är det ju i Sverige också. Och här finns många kvinnliga entreprenörer och småföretagare. Flera institutioner och samhällsorgan har kvinnor som chefer.  

Annette kommer själv från Uganda och framhåller hur grannländerna ligger långt efter Rwanda när det gäller en modernt jämställd lagstiftning, till exempel när det gäller kvinnors arvsrätt.  

Rwanda bedriver även en kampanj mot våld i hemmet. Enligt landets statistiska centralbyrå har 36 procent av kvinnorna någon gång utsatts.  

– Men det är värre på andra håll i det patriarkala Afrika, säger Annette Mukiga.

– Här finns ett medvetande, man kan öppet diskutera problemet. Alla vet att kvinnor drabbades allra värst 1994 genom brutala våldtäkter som gav många hiv och oönskade barn.

Både Annette och hennes chef, amerikanskan Bridget Rhinehart, tycker att debattklimatet blivit öppnare sedan Kvinna till kvinna började arbeta i Rwanda 2017. Ett exempel är hbtq-frågor, medan flera grannländer fastnat i skrämmande förföljelse av homosexuella är ämnet mycket mindre kontroversiellt här.  

Sju av tio rwandier är födda efter natten till den 7:e april 1994, då mördandet iscensattes. Landet har därmed nått sitt kanske viktigaste mål, mantrat: ”Aldrig mer!” Att bevara fred och inte förfalla till hämnd under åren en ny generation, utan egna minnen av folkmord, växt upp.

Skuggan av tragedin finns förstås kvar, många rwandier kämpar alltjämt med sina fasansfulla upplevelser. Så hur mycket är fasad? Vad skulle kunna hända om någon lyfte på locket till vad Pascaline och Minette bär inom sig?

Inga problem, förklarar de utan tvekan.  

– Vi två har arbetat tillsammans ”i våra hjärtan” så att vi kan förlåta. Vi är alla rwandier, vi måste gå vidare, säger Minette och påpekar att hennes man faktiskt är – hutu.