Vad skulle nya Dagens ETC heta om den förbjöds av den svenska staten? De flesta funderar inte på en sådan sak, men om du arbetar för kurdisk press i Turkiet måste du alltid ha ett nytt namn i bakfickan.
Özgür Gündem, den mest populära kurdiska dagstidningen, tvingades stänga efter en domstolsorder den 16 augusti. Vid en brutal polisaktion greps 24 av de anställda och en journalist som var där för att rapportera om polisingripandet. 22 av de gripna släpptes två dagar senare. Tidningens redaktion förseglades. För alla som inte vet hur situationen ser ut för kurdisk press i Turkiet kan detta låta chockerande, men om man känner till statens förtryck av kurdiska medier ser man bara att historien upprepar sig.
Özgür Günden bildades 1992 som den kurdiska politiska rörelsens första dagstidning på turkiska. Det dröjde inte lång tid innan tidningens journalister började förföljas. På bara fyra månader mördades fem journalister, däribland Musa Anter, en känd kurdisk intellektuell. De flesta mord utfördes av kurdiska Hizbollah, en beväpnad islamistisk organisation som fått stöd av turkiska staten för att bekämpa Turkiska Arbetarpartiet, PKK. Två år senare stängdes tidningen efter ett domstolsbeslut. Fram till stängningen hade den fått 580 åtal mot sig, varav 486 gick till domstol.
Özgür Ülke, som betyder Fritt Land, var den första tidningen som startades efter Özgür Gündem. Den 3 december 1994 sprängdes tre av dess redaktioner i en samordnad attack. En medarbetare dödades och tiotals skadades.
Eftersom kurdisk media växte snabbt efter 1990-talet finns det i dag flertalet nyhetsbyråer, tv-stationer och tidningar inom den kurdiska politiska rörelsen, och samtliga utsätts för förföljelse.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Förra året stängdes rörelsens mest populära tv-kanal, IMC TV, ned efter påtryckningar från regeringen. Nu kan de enbart sända via olika satelliter och sin hemsida. Rörelsens andra populära kanal, Özür Gün, har utsatts för så många åtal att de snart kan tvingas lägga ner. DIHA nyhetsbyrå och den kurdiskspråkiga tidningen Azadiya Welat har tvingats vänja sig vid polisräder och arresteringar på sina redaktioner. Alla dessa åtgärder försvaras på samma sätt av regeringen: ”Terroristpropaganda”.
Antalet fängslade kurdiska journalister genom tiderna är så högt att det saknas fullständig data, men majoriteten av de fängslade journalisterna har alltid varit kurder. 2012, året då antalet gripna journalister kulminerade, var 74 av de 194 fängslade reportrarna och samtliga 34 gripna distributörer knutna till kurdiska medier, enligt Independent Communication Network.
Enligt advokaten Kerem Altıparmak, specialiserad på tryck- och yttrandefrihet, har den senaste stängningen av Özgür Gündem inte ens laglig grund. Han hävdar att domstolen fattat ett olagligt beslut eftersom den lag som hänvisades till annullerades år 2012 när Turkiet sökte medlemskap i EU.
Stängningen är kanske olaglig men den är i samklang med president Recep Tayyip Erdoğans politik gentemot kurderna. Efter kuppförsöket har han insett hur hans position försvagats eftersom han saknar allierade både inom och utom landet. Han har förstått att han inte kan få mer stöd från väststaterna om han inte upphör med sin auktoritära politik, vilket är orsaken till att han fokuserat på ett återupptagande av goda förbindelser med Ryssland samt bildandet av en ”nationell enighet” med det nationalistiska partiet MHP och center-högerpartiet CHP. Med stöd av dem försöker han i sin svagaste stund visa omvärlden hur stark han är.
Samtidigt beslöt sig Recep Tayyip Erdoğan för att lämna prokurdiska HDP utanför överenskommelsen: Han bjöd inte in HDP:s ledare till mötena utan anklagade dem, på samma sätt som han anklagat de kurdiska journalisterna, för ”terroristpropaganda”. I dag är även HDP:s riksdagsmän en måltavla för åtal eftersom deras immunitet har lyfts i parlamentet.
Så länge Recep Tayyip Erdoğan inte förändrar sin aggressiva politik och inleder nya fredsförsök blir situationen allt svårare för det kurdiska folket, i synnerhet för politiker och journalister. Men som vi kan se prov på genom historien ger kurderna aldrig upp – även om deras partier och tidningar förbjuds.
