Dramat i Honduras har blivit osynligt för resten av världen

Runt min ena handled bär jag sedan tio år tillbaka ett rött tygband. Det jag har nu är ordentligt slitet och flera år gammalt. Jag fann det 2015 på toppen av Sinjarberget i Irak, där jihadiströrelsen IS begick folkmord på yezidierna. Tygbandet jag bar innan dess fann jag i Kobane i Syrien. Innan det, i Ramallah i Palestina. Men det allra första fann jag på en gata i Honduras huvudstad Tegucigalpa, mitt under de stora protester som uppstod efter statskuppen den 28 juni 2009. Där i Tegucigalpa för tio år sedan gjorde jag mitt allra första journalistjobb, när jag plockade på mig citat och fotograferade protesterna för en veckotidning i Guatemala. Folk blev nedklubbade av polis, regeringsinfiltratörer avslöjades med pistoler i folkmassorna. Snart sköt soldater ihjäl den första demonstranten, en 19-årig grabb vars hjärna rann ut på asfalten.

Där och då kändes det passande att knyta det första röda bandet runt handleden, som en påminnelse om det blodiga våld och den smärta som vi människor fortsätter tillfoga varandra.

Men dessa tygband har också tjänat som en påminnelse om det olyckliga fenomenet, att vissa konflikthärdar, länder eller hela regioner hamnar i de utländska mediernas skugga. De blir sällan eller aldrig omskrivna. Antingen så upplevs de vara för politiskt oviktiga, eller för komplicerade, eller så matchar de inte tillräckligt väl med det som i mediebranschen kallas för närhetsprincipen.

Statskuppen i Honduras 2009 var den första av sitt slag på 26 år i Centralamerika. Naturligtvis var det enastående farligt för regionens bräckliga demokratibygge. Men Centralamerika har inte på många år lockat internationellt intresse. Det kalla krigets inbördeskrig tog slut, handelspolitik tog vid. Utländska medier drog sig tillbaka. Idag har Honduras blivit ett land dit många korrespondenter åker bara för att rapportera från staden San Pedro Sula. Sedan kan de skriva i sitt CV att de ”jobbat i världens mest mordtäta stad”. Check.

Uppe i det stora landet i norr dundrar Donald Trump att de centralamerikaner som flyr regeringsförtryck, gängvåld och hopplös fattigdom är illegala migranter som ”invaderar” hans land. Enbart presidenten kan skydda fosterlandet. Många tror honom, för när medierna tystar tar okunskapen lätt vid. Nästa steg är att makthavare utnyttjar situationen för eget intresse.