Rubi var en av de första personerna som tog skift för Alarm phone. De publicerade numret och satt sedan och på helspänn vid luren.

– De första veckorna var det ingen som ringde, säger hon. 

Men det ändrades snabbt. Idag är Alarm phone välkända och telefonen ringer så gott som konstant. Den som hoppar i en flyktingbåt med siktet inställt på EU har ofta numret sparat. Alarm phone grundades för att fylla ett tomrum – på centrala Medelhavet fanns det inte någon att vända sig till för hjälp och stöd. 

– Och samtidigt ökade antalet döda till havs, säger Rubi. 

1 203 båtar i nöd – på ett år

När Alarm phone får in ett samtal kontaktar de alla berörda kuststater, frivilliga livräddningsorganisationer och publicerar informationen på sociala medier. På X har de nära 70 000 följare. Under det första halvåret 2024 kontaktades de av 321 båtar på centrala Medelhavet – en tydligt minskning från rekordåret 2023. Då fick Alarm phone in information om totalt 1 203 båtar i sjönöd.

Flygspan kan förbjudas 

Att antalet båtar minskar i år kopplar Rubi till EU:s samarbete med Tunisien, varifrån många flyktingbåtar avgick i fjol. 

– Gränsregimen i Tunisien har stärkts av EU. 

Organisationen Sea watch gör en liknande analys. 

– Den libyska och tunisiska kustbevakningen fångar in fler som försöker fly. På hela 2023 fångade Tunisien in drygt 80 000 peroner. I år är det 74 000 personer bara första halvåret, säger talespersonen Giulia Messmer. 

Sea watch har förutom två fartyg även två flygplan som cirkulerar i luften ovanför Medelhavet. Inte sällan svarar de på anrop från Alarm phone om flyktingar i sjönöd. Flygplanen är deras ögon till havs.

– Men kriminaliseringen av livräddning har intensifierats och ändrat form de senaste åren. Och nu vill de också förbjuda oss från att flyga. 

Ett dussin döda flöt omkring

I maj införde Italien en ny regel som mer eller mindre förbjuder flygplan som Sea watch från att flyga över centrala Medelhavet. Den som bryter mot reglerna straffas med böter. Sea watch har redan tvingats betala drygt 23 000 kronor. Men organisationen är fast beslutna att fortsätta flyga ändå. 

Och planen är effektiva. I juni såg de från sitt plan Sea bird 2 ett dussin kroppar flyta till havs. Flera kroppar omhändertogs av Läkare utan gränser och SOS Mediteranee, men det kan ha funnits fler i området som inte hittades. Att så många kroppar hittas och kan tas omhand är ovanligt. 

Omöjligt veta hur många som dör

År 2014 började FN:s migrationsorganisation IOM att räkna hur många som drunknade till havs och i juli passerade siffran 30 000. Men IOM:s statistik är inte oproblematisk, säger migrationsforskaren Maurice Stierl vid Osnabrücks universitet, Tyskland.

– Utan att ifrågasättas får den ett eget liv som om den reflekterar den verkliga situationen. Men även om det finns indikationer på att det sker långt fler skeppsbrott så kan det saknas en källa, en detalj. Och om IOM inte tycker att informationen är tillräckligt tillförlitligt så kommer det skeppsbrottet inte att inkluderas i dödssiffran. 

Det finns flera olika frivilligorganisationer som håller räkningen, både över döda till havs och på andra gränser. 

– Jag kan inte kommentera vilken av siffrorna som är närmast sanningen. För alla sätt att räkna kommer ha metodologiska problem. Det är helt enkelt omöjligt att veta hur många skeppsbrott som verkligen inträffar och hur många som räknas in.

Bristande intresse

Inga EU-länder eller kuststater i Nordafrika – där de flesta flyktingbåtarna avgår från – har någonsin först statistik över döda och saknade migranter.

– Stater är inte intresserade av att räkna. Brist på politisk vilja är enligt mig den främsta anledningen, säger Maurice Stierl.

”I själva verket är det de som bygger upp systemen med gränser som dödar”, fortsätter han.

– Därför vill de inte att vissa saker ska vara allmänt kända. Man räknar inte, och för de som gör det är det svårt att ta reda på vad som händer och hur många som faktiskt dör. Sedan är gränskontroll i sig anledningen till att människor reser via de här vägarna. De kan inte resa på andra sätt och tvingas ut i dödliga gränszoner.

Ny politik, ny rutt

Under de tio år som Alarm phone och Rubi har plockat upp telefonen när flyktingar i sjönöd har ringt har de praktiska förhållandena förblivit ungefär desamma. Det är vatten i båten, motorn har slutat fungera, mat och vatten är slut. Variationen situationer är stor men konstant. 

Det som är den främsta skillnaden är hur EU:s gränspolitik påverkar, säger Rubi. 

– Rutterna ändrats flera gånger. EU:s avtal med Turkiet 2016 gjorde att mycket färre reste den här vägen. Nu är det fler båtar som avgår direkt från Turkiet till södra Italien. Det är mycket längre och farligare. Vi ser också en ökning av antalet sårbara individer, som människor i rullstol i Libyen.

Ett av de största problemen för Alarm phone är bristen på information från myndigheter. De måste ofta lägga ett pussel för att ta reda på vad som hänt med olika båtar. Och ibland är det omöjligt att bekräfta någonting över huvudtaget. Det här är något som har blivit allt svårare under det senaste decenniet.

– Ibland kontaktas vi av en grupp i sjönöd och sedan upphör kommunikationen med dem. Vi kontaktar sjöräddning och frivilligorganisationer och gör vad vi kan för att de ska räddas. Men sedan kan vi bara vänta. 

14 försvunna båtar

Det är en svår stund, den då de ingenting kan göra. 

– Vi hade nyligen en båt som kontaktade oss och var nära Lampedusa – de var inte i sjönöd och vi väntade oss att de skulle komma fram. Men det gjorde de inte. De försvann. Ett flygplan sökte efter dem men de kunde inte se någonting, säger Rubi.

Sedan kontaktades de av flera anhöriga och kunde genom att lägga pusslet dra slutsatsen att deras närstående varit ombord på samma båt. 

– Så det sannolika var att människorna ombord drunknat. Sådana här ”tysta skeppsbrott” hamnar inte i IOM:s statistik. 

Andra båtar försvinner spårlöst är inte heller ovanligt. Hittills i år har de kontaktats angående 14 stycken.

– Varken flyktingarna i båtarna eller deras anhöriga behandlas som människor, de ignoreras när de letar efter sina närstående trots att de upplever samma smärta som vi gör. Så länge det inte finns en kropp eller information om en specifik båts öde lever hoppet, säger Rubi.