Förutom bingo bjuder staden också på gratis lunch. Minst 30 000 invånare har tackat ja till inbjudan och stämningen är mycket god.
På en del av torget är dock stämningen mer tryckt. Drygt 70 tungt beväpnade poliser gör sig redo för en stor razzia mot drogbrukare och langare i ett av stadens tyngsta distrikt. Jag ska följa med dem.
Poliserna kommer från alla avdelningar; från svartklädda Swat-grupper till vanliga utredningsavdelningar. Kriget mot drogerna är den största satsningen någonsin för Mandaluyongs polis. I dag ska den ytterligare befästas.
Polischefen i staden, major Joseph Amante berättar att de har dödat och gripit ett stort antal knarkare och knarklangare under operationerna, dessutom har 1 770 knarkare valt att ge upp och överlämna sig till polisen.
– Vi har varit framgångsrika och tack och lov har ingen polis dödats eller blivit skadad vid våra operationer.
Polisen anklagas för att avsiktligt döda utpekade knarklangare och knarkare vid sina aktioner. Dessa mord kallas extra judicial killings (EJK), utomrättsliga avrättningar, och fler än 2 000 människor har dödats vid polisaktioner. Dessutom har cirka 3 000 narkomaner och misstänkta langare dödats av lokala medborgargarden och vigilantes som av president Duterte lovats straffrihet.
– Vi utför inte några EJK:s, lovar polischef Amante när jag frågar honom. Vår borgmästare är mot det – och det är jag också.
På vägen ut pratar jag med soldat Santillan, som tillhör elitstyrkan, Swatteamet. Han säger till mig att inte vara orolig och klappar på sitt automatvapen, en militär M16.
– Jag ska hålla ögonen öppna och se till att inget händer dig.
Vi åker i ett dussintal bilar och slår plötsligt till mot en förort i närheten av Mandaluyongs centrum. Poliserna hoppar ut, sprider sig genom gränderna och börjar knacka på dörrar. Målet är att gå igenom så många hushåll som möjligt för att se om det finns droger där. Den vanliga drogen som används heter shabu och är ett billigt, mycket utblandat metaamfetamin.
Genomsökningarna är ytliga, men ett par personer grips som misstänkta missbrukare. Skakande scener utspelas när de grips. En kvinna vädjar till poliserna att de inte ska skada hennes man när han förs iväg. Hon vågar inte lita på att han någonsin ska komma levande hem igen.
Ingenting händer dock med honom, jag håller mig i närheten och så vitt jag kan se behandlas han mycket korrekt av poliserna.
Människorna i området börjar vänja sig vid polisoperationerna. De öppnar sina dörrar, släpper in poliserna och sätter sig ned för att inte provocera. En kvinna säger till mig att de knarklangare som fanns här tidigare för länge sedan har lämnat området.
– De blev rädda för polisen.
Själv är hon glad för kriget mot knarket och stöder aktionen helt:
– Det har betytt jättemycket för hela området att bli av med knarkarna och langarna. Tidigare var vi rädda hela tiden. Vi älskar vår president.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Polisen i Filippinerna är en maktfaktor av mycket stor betydelse. Över 170 000 är anställda av myndigheten och man har egna sjukhus, egna fastighetsbolag och en egen bank. Men den är också ständigt kritiserad för korruption och för att användas av de politiska makthavarna för sina egna syften – oavsett vad det gäller.
Dianardo Carlos är en av de stigande stjärnorna inom polisen. Han tillsattes för några månader sedan av Rodrigo Duterte och hans handplockade högste chef Ronald dela Rosa som talesman för polisen och ansvarig för all information från myndigheten.
Dianardo Carlos är ung, mycket sympatisk och har ett vinnande leende. Han börjar med att tacka mig för att jag rest hela vägen till hans land för att skriva om det viktiga arbete de inlett.
– Så fort president Duterte kommit till makten den första juli drog vi i gång kriget mot drogerna, eller Operation Double Barrel (dubbla pipor – som i ett skjutvapen) som projektet formellt heter.
– Vi hade tänkt oss att genomföra projektet på sex månader, men vi såg ganska snabbt att vi behövde mer tid på oss. Till och med den 30 november, efter fem månader, har 2 028 langare och narkomaner dödats vid polisoperationer, 38 999 personer har arresterats och 834 497 narkomaner och langare har angett sig själva till polisen.
Diandro Carlos är noga med att hålla nere siffrorna över dödade genom medborgargarden och eventuellt med stöd av polisen.
– Här finns inga trovärdiga siffror och vad som hänt är svårt att vara säker på. Vi tror att knarkligor mördat en rad personer som de har trott skulle kunna ange dem, knarkkartellerna finns fortfarande och är ännu så länge mäktiga. Det är ett av skälen till att vi måste fortsätta vår kampanj.
Carlos tillbakavisar uppgifterna att polisen skulle vara inblandade. Enligt den officiella statistiken finns det bara två fall där poliser misstänks för att rättsvidrigt avrättat narkomaner eller langare.
I slutet av förra året uppmanade president Duterte polisen att inte utreda fall där medborgargarden eller vigilantes misstänks ha mördat narkomaner och langare. Han har vid flera tillfällen i sina tal lovat att den som skjuter en narkoman eller langare inte ska ställas inför rätta.
Det är tveksamt vad målet för kriget mot drogerna är. Enligt planerna ska landets samtliga 1,7 miljoner narkotikamissbrukare omhändertas och deras hem ska genomsökas.
– I dag har vi nått 44 procent av det målet, säger Dianardo Carlos. Vi har omhändertagit drygt 800 000 missbrukare. Men frågan är vilka resurser som finns för att rehabilitera dem?
Enligt Filippinernas drogmyndighets, PDEA, undersökningar finns det dubbelt så många missbrukare i landet, 3,7 miljoner vilket gör att dubbelt så många människor som polisen räknat med ska omhändertas och i många fall lagföras.
Polisen har två vägar att konstatera vilka som är missbrukare och langare, dels genom dem som själva erkänner och överlämnar sig till polisen och dels genom listor som är insamlade av de lokala myndigheterna och grundas på tips och lokalkännedom.
– Missbrukare och knarkare bör själva gå till den lokala polisen och svära på att de ska sluta knarka eller langa. De ska sedan, i mån av plats, tas in på lokala härbärgen och vara hemifrån i 30 dagar för att få en chans at sluta knarka. De ska drogtestas varje morgon och kväll och träna fysiskt och psykiskt med hjälp av experter, säger Dianardo Carolos.
– För de allvarligare fallen sätter vi nu upp behandlingshem i militärförläggningar där missbrukare kan tas in för avvänjning under den tid det tar. De som gjort sig skyldiga till allvarliga brott kommer att ställas inför rätta och dömas till fängelse.
Det är enligt filippinskt lag olagligt att använda droger och straffet för att inneha även små mängder narkotika är livstids fängelse.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Med sina nära 700 000 invånare är Tondo Metro Manilas mest befolkade område. Distriktet täcker in hela Manilas jättehamn och Manilas ökända soptipp, Smokey Mountains, låg också i Tondo framtill att den stängdes av myndigheterna. På soptippen bodde upp mot 100 000 människor, varav den stora majoriteten barn.
I Tondo ligger Manilas största slumområden.
Det är en surrealistisk känsla att åka in i Tondo. På de smala lerstigarna möter man enorma, moderna Scania och Volvo-lastbilar med stora kontainrar kopplade på släp. Mellan dem tränger sig uråldriga trehjuliga cykeltaxis. Allt är inramat av fallfärdiga skjul där nakna barn springer omkring. Stanken är pressande.
Det är här en stor del av kriget mot drogerna utspelas. Fortfarande dödas flera människor om dagen vid olika polisaktioner eller genom medborgargardens utrensningar.
Jag åker med en motorcykeltaxi till distrikt 26 i zon 2 i Tondo. Distrikten, som kallas barangay, är den minsta kommundelen i Filippinerna. Varje distrikt har en folkvald ordförande som leder sin församling. Det är en mycket kontroversiell befattning, många ordföranden har blivit anklagade för korruption och för att driva vissa gruppers intressen, till exempel drogkartellers.
Ordföranden för distrikt 26 heter Mariano Lacsina. Han är inte intresserad av att prata med pressen. Efter att ha förnekat att det har varit några som helst problem med kriget mot droger i hans distrikt och slagit fast att ingen dött där, säger han att han är sjuk och lägger sig ned i sängen i sin tjänstebostad för att titta på tv.
Hans vice ordförande säger till oss att vi måste förstå att ordföranden har en mycket stor arbetsbörda och att det är en svår period just nu. Efteråt förstår vi att hans distrikt har varit ett centrum för droghandeln och att flera av hans väljare har avrättats.
Jag åker vidare till det största distriktet i Tondo, Nr 20 där jag möter ordföranden Arnel Parce, av alla kallad Bong.
Bong berättar mycket öppet om situationen i distrikt 20 som har en befolkning på drygt 42 000 hushåll. Han har varit ordföranden sedan 2014, dessförinnan var han ansvarig för säkerheten i distriktet.
– Detta var en av de farligaste platserna i Manila, berättar han. Det var ständiga våldtäkter, rån och mord. Nu är det mycket säkrare tack vare Kriget mot drogerna.
Själv lever Bong under ständigt dödshot, men är inte rädd.
– Jag vet vilka som är droghandlare här, jag vet vilka som är knarkare, jag vet vad de gjort och jag vet vilka jag ska passa mig för.
Sedan kriget mot drogerna inletts har dussintals människor mördats i hans distrikt. Det är dels de som dött i det som kallas legitima polisoperationer, eldstrider som dock praktiskt aldrig leder till att en polis blir skjuten. Men det handlar framför allt om de som blivit avrättade av medborgargarden eller av extraknäckande poliser.
– Jag skulle ljuga om jag sa att det inte förekommer, men jag kan säga så mycket att med något undantag har inte en enda oskyldig människa blivit dödad här. Vi känner ju till dem, vi vet precis vilka de är och vad de gjort. Nu får de betalt, säger Bong.
– Människorna som bor här stöder helt kriget mot drogerna.
Efter vad jag kan se har han rätt. Jag talar senare med några kvinnor på torget utanför lokalen.
– Du kan inte förstå hur det var här förut. Knarkligorna styrde allt. De våldtog, de rånade, de mördade och gjorde precis som de ville och polisen tittade åt andra hållet. Nu får dom sitt och ingen tycker synd om dem.
– Nu kan vi gå ut på kvällarna utan att vara rädda. Visst kan oskyldiga drabbas, men det är ett billigt pris för att få våra liv tillbaka.
Jag träffar också en man som stolt, men anonymt berättar vad som händer i distrikt 20.
– Jag vet vilka det är som dödar knarkarna och knarklangarna, jag är en av dem. Det handlar till exempel om Dexter och Abel. De var knarklangare och ledde sina ligor här. Men inte nu längre; vi slog ihjäl dem. De har förgiftat våra liv under en lång, lång tid och att dö var egentligen ett alltför billigt pris för dem, säger han.
– Vi är många som vill hjälpa till att rensa upp Manila och vi vet vilka som är skyldiga. Presidenten har också sagt att alla ska hjälpa till och att ingen ska dömas för det han gör mot en langare eller knarkare. Vi är stolta över vad vi gör. Även myndighetspersoner och poliser ställer upp och gör sin plikt.
Efter en stund blir mannen lite aggressiv när jag inte verkar imponerad över hans samhällstjänst.
– Tror du inte på mig, tror du jag ljuger? Jag kan bevisa att jag talar sanning.
Som bevis tar mannen tar fram sin Samsung smartphone och visar bilder; blodiga, hemska bilder på vanställda lik i hemmiljöer och berättar hur de slog ihjäl dem.
Bong berättar om de 200 personerna i sitt distrikt som givit upp sig själva och erkänt. Han visar listorna med deras namn och visar bilder på dem när de kommit till hans distrikt.
– De flesta kommer för att de är rädda att själva bli dödade om de inte ger upp.
På de listor som Bong visar upp står deras namn och adresser prydligt, samt att de erkänner sina brott. För säkerhets skull tar Bong också bilder på dem som anmält sig själva.
– Jag blev förvånad hur många som angav sig, redan första dagen var det fullt här i lokalen. Folk stod på kö för att erkänna sina brott. När de lämnat in sina papper här får de med sig ett certifikat utfärdat av oss som är ett bevis på att de givit upp. Sedan koordinerar vi med polisen och kollar av om de också finns med på de bevaknings- och tipslistor vi har.
– Listorna är mycket omfattande, vi får hur många tips som helst och vi delar dem med polisen. Jag kollar också av tipsen för att se om det är några personliga vendettor som ligger bakom.
Men Bong säger också att alla som ger upp inte slutar att sälja droger.
– Vi hade en pappa och hans son som sålde i vårt distrikt.
De kom till mig och sa att de aldrig mer skulle sälja, men vi märkte att de fortsatte ändå. Det blev dyrbart för dem; först dödades pappan och sedan sonen av okända män. Men de var så skyldiga man kan vara.
Bong är anställd på heltid som ordförande, hans lön är drygt 4 000 kronor i månaden, vilket inte räcker långt, speciellt som han, vilket han stolt berättar, ger de 1 600 pensionärer som bor i hans distrikt en gåva på 500 peso på deras födelsedagar.
– Men jag har lite affärer på gång också, dels äger jag ett spa och dels distribuerar jag läskedrycker. Så jag får det hela att gå runt.
Längre fram tänker sig Bong en framtid inom politiken och han har en mäktig mentor, den tidigare filippinske presidenten Joseph Erap Estrada. Joseph Erap Estrada, en för detta actionfilmstjärna är född i Tondo och tvingades avgå som president sedan han dömts av Högsta domstolen för korruption.
– Jag kommer nog att ställa upp i valet till stadsfullmäktige. Jag har goda möjligheter att bli vald, inte minst med tanke på de framsteg som mitt distrikt gjort i kriget mot drogerna.
Men Bong har även självdrabbats av kriget.
– En god vän till mig, Renée, blev tagen av okända män och mördad för några veckor sedan. Renée är det enda fall jag vet där en mer eller mindre oskyldig man dödats i kriget mot drogerna. Han hade knarkat lite grand för länge sedan, men nu var han fri från knarket.
– Men tyvärr måste man räkna med lite collateral damage (icke avsedda skador) i en så här stor aktion. Jag tror att mördarna råkade ta fel man.
För Renées mamma och fru är detta ingen tröst. Deras gråt är hjärtskärande när jag träffar dem. De är också vettskrämda för att de ska dödas av samma mördare som tog livet av Renée – därför vill de inte ställa upp med namn och bild.
Renées fru berättar om den tragiska händelsen.
– Renée hade följt mig till jobbet en kväll för några veckor sedan. Jag arbetar nätter på ett online-casino som vänder sig till spelare i andra länder. På vägen tillbaka har vänner sagt att de såg honom stoppas av fem män på tre motorcyklar utan nummerplåtar. Han tvingades upp på en av dem och sedan försvann han för alltid.
– När jag kom hem efter jobbet var han inte hemma. Jag letade överallt, frågade grannar och vänner om de hade sett honom – men ingen visste något.
Efter det gick hon till polisen och efterlyste honom utan något resultat.
Renées bror hävdar dock att vittnen sett honom senare på natten när han fördes ut ur en polisstation.
Efter två dagar hittades hans sargade kropp. Hans huvud hade lindats in med maskeringstape för att försvåra en identifiering. Dödsorsaken var kvävning och hugg med en ispik i bröstet. På hans kropp låg en skylt med texten: "I am a pusher. Don’t follow my example", (Jag är en langare. Följ inte mitt exempel). I hans fickor hade stoppats fem små plastpåsar med shabu.
Renées mamma är tröstlös.
– Min son är borta, mördad. Nu kommer julen och den tvingas jag fira utan min älskade son. Hoppas Gud straffar de som tog hans liv, jag kommer aldrig att förlåta dem.
Nu ligger Renée lit de parade i en öppen kista på torget i Tondo. Många vänner och släktingar kommer för att farväl av honom. Här hör jag för första gången kritik mot president Duterte och hans krig mot drogerna. Några kallar honom tyst och sammanbitet för mördare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
På en bakgata i ett lugnt villaområde i Quezon City ligger Amnesty högkvarter för Filippinerna. Van efter många års förföljelse och hot skyltar inte organisationen med sitt namn på byggnaden. Efter att ha passerat en lång rad amerikanska snabbmatskedjor, bara McDonald’s har 700 restauranger i Metro Manila, kan man leta sig fram till den anonyma byggnaden. För några år sedan hotades de av landets dåvarande diktator Ferdinand Marcos, som utnyttjade sig av undantagstillståndet för att försöka få tyst på Amnesty – men utan att lyckas. I dag sprider Filippinernas folkvalde och utomordentligt populäre president Duterte sin galla över organisationen.
Jag träffar Ritz Lee B Santos III, ordförande för Amnesty i landet, som är rädd och upprörd. Dagen före vårt möte har president Duterte varnat Amnesty och andra människorättsorganisationer för att göra motstånd mot kriget mot drogerna. I presidentens tal fanns ett öppet hot om att de också skulle kunna bli dödade som medansvariga till spridningen av narkotika i Filippinerna. Så här sa president Duterte i sitt tal:
"Försvararna av mänskliga rättigheter säger att jag givit order om att döda langare och knarkare. Jag sa till dem: OK, låt oss sluta. Vi låter knarkarna föröka sig mångdubbelt och att när skördetiden kommer så kommer fler människor dö. Jag kommer att inkludera er (människorättsorganisationerna) därför att ni är anledningen till att antalet knarkare ökar."
– Vi är alla hotade och jag känner mig inte säker, säger Ritz Santos. Men trots att vi är rädda för våra och våra familjers liv får vi inte skrämmas till tystnad. För våra barns skulle måste vi skapa en värld fylld med respekt för alla medborgares rättigheter. Vi får inte backa även om vi hotas.
Amnesty är mycket bekymrade över situationen i Filippinerna.
– Jag har arbetat med Amnesty i 15 år och vi har inte gjort några stora framsteg. Tidigare hade vi en diktator, Ferdinand Marcos, och undantagstillstånd men i dag är brotten mot de mänskliga rättigheterna ännu större än då.
– Vi ser utomrättsliga avrättningar, kidnappningar och tortyr i en skala som överträffar Ferdinand Marcos brott mot mänskligheten. Vi har en president som visar totalt förakt för alla mänskliga rättigheter. Och det kommer inte som någon överraskning, Rodrigo Duterte har gjort samma saker tidigare när han var åklagare och borgmästare i Davao City. Vi blev rädda så fort han tillkännagav sin kanditatur.
Amnesty reagerar inte bara på alla morden utan mot hela det sätt som processerna drivs.
– Om någon förs upp på en lista över langare eller knarkare så har han inga möjligheter att försvara sig. Det första den misstänkte ska göra är att kryssa i en ruta om han är knarkare eller langare. Något annat alternativ ges inte. Vägrar han skriva under med hänvisning till att han varken knarkar eller langar så är risken stor att han avrättas. Det är fullständigt rättsvidrigt, säger Ritz Santos.
– Jag har en vän som blev utsatt för detta. Någon hade anmält honom till polisen och han blev kallad dit. Han har aldrig knarkat eller sålt droger. Till slut blev min vän tvingad att skriva på för att förhindra att han och hans familj skulle bli attackerad av poliser eller medborgargarden.
Rose Trajano är ordförande för Philippines Human Rights Advocates.
– Rodrigo Duterte och hans följare är en stor fara, säger hon.
– Själv har jag blivit uppsatt på vaktlista som en "person of interest". När han hotar oss så upprättar han i praktiken en licens att döda, envar som attackerar mig eller andra mänskliga rättigheter-aktivister kan säga att presidenten givit honom uppdraget att döda oss. Hur försvarar man sig mot det?
– Vi ska inte glömma alla mord som begåtts i hans namn. Det handlar om över 5 000 människor, jag skulle vilja säga att det egentligen snarare handlar om 6 000. De skjuter till och med barn och hävdar att de är kriminella knarkare, minst nio procent av de dödade är barn.
Jag frågade president Dutertes peronlige talesman, Ernesto Abelia om presidenten menar att medlemmar ur Amnesty och andra HR-organisationer borde skjutas.
– Amnesty och de andra överreagerar kraftigt, säger Ernesto Abelia till ETC. Det där är som alla vet presidentens retorik, han menar inget hot mot Amnesty eller de andra. Detta vet Amnesty så de borde själva tona ner sin retorik mot presidenten.
President Duterte har tidigare lovat att den som skjuter en knarkare eller en langare inte ska ställas inför rätta, gäller detta hr-aktivister också?
– Som sagt, det här är presidentens retorik, hans sätt att uttrycka sig. Det vet alla i Filippinerna.
Men minst 5 000 människor har dödats i kriget mot drogerna, hittills har inga ställts inför rätta för dessa mord?
– De flesta dödsoffer i vårt krig mot drogerna är dödade av drogkartellerna eller när poliser i självförsvar öppnat eld för att kunna genomföra sin uppgift. Vi är en nation med lagar som efterföljs.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det stora häktet i Manila ligger mitt i ett sprudlande marknadsområde. Små, vindlande gatstumpar leder fram till den imponerande porten med texten Manila City Jail. Det är svårt att tänka sig att ett jättehäkte ligger någonstans mellan stånden som säljer snabbmat, konserverade ormar, repstumpar och verktyg.
Häktet är egentligen byggt för 1 500 intagna men i dag sitter 4 135 män och kvinnor här – den stora majoriteten misstänkta för knarkbrott. Ingen vet hur länge de ska sitta där och nu är det ett fruktansvärt tryck på häktet. Ingen vet var man ska göra av de tusentals som arresterats i kriget mot drogerna, det finns inga lediga häktesplatser.
En av förklaringarna är det icke-fungerande filippinska domstolssystemet; det tar i snitt sju till åtta år innan ett normalt narkotikamål är färdigbehandlat i rätten. Om nu cirka 40 000 människor har gripits bara under de senaste månaderna är det lätt att förställa sig bristen på häkten och arrestlokaler.
Av praktiska skäl friges häktade om maxstraffet för de brott de är anklagade för uppnås i häktet. Flera har suttit häktade i decennier.
Rotamel D Roxas är Senior Jail Officer på stadshäktet i Manila och den som tar mot mig. Han börjar med att förklara spelreglerna:
#1. Jag får inte ta några bilder.
#2. Videoinspelningar är förbjudna.
#3. Jag får inte gå runt i häktet utan måste vara vid intaget och ett konferensrum.
#4. Ingen intagen ska kunna identifieras av intervjuerna, "de är inte dömda och deras försvarsadvokater skulle bli tokiga i så fall".
Men han erbjuder sin hjälp.
– Du får inte fotografera, men jag kan hjälpa dig och ta bilder med din kamera. Jag kan också använda din videokamera för att spela in själva intaget.
Rotamel D Roxas berättar att det inte finns några säkerhetsproblem på häktet, "vi har inte haft en rymning under de tre senaste åren" och att bråk mellan intagna är mycket ovanliga.
Reynaldo Martinez är 40 år och har suttit på häktet i drygt två år.
– Polisen gjorde en razzia hemma hos mig och hittade åtta plastpåsar med fem gram shabu i varje. Varje påse var värd ungefär 2 000 kronor så polisen började med att kräva pengar förutom att ta påsarna. Om jag betalade och gav upp mina kamrater så skulle jag slippa straff, berättar han.
– Jag vägrade och då grep de min fru också, hon sitter här på kvinnoavdelningen. Vi har fem barn, mellan 18 och 3 år gamla, och det är värst för dem – båda deras föräldrar är inlåsta.
Reynaldo Martinez hyser inget hopp om att komma ut igen. Han hotas av livstids fängelse och livstid på Filippinerna är verkligen livstid – om man inte blir benådad av presidenten. Det är kanske därför han också förklarar sitt stöd till kriget mot drogerna.
– President Duterte är bra och kriget mot drogerna är nödvändigt. Nu sätter man också fast de stora knarkkungarna och inte bara småhandlare som jag.
Jomar Baquillo är 33 år gammal och har suttit i fem år på häktet. Han hävdar att han oskyldig sattes fast av den lokala polisen i Tondo där han kommer ifrån.
– De gjorde först en razzia hemma hos mig utan att hitta något och då bestämde de sig för att ta med mig till polisstationen. Men de tog aldrig in mig i själva stationshuset utan höll fast mig bakom stationen. Efter en stund kom en polis till mig och sa att han skulle visitera mig – och vips hittade han en liten påse med shabu, bara en dos värd ungefär 20 kr.
– Då hade de visiterat mig redan hemma och inte hittat något. Jag tror att de helt enkelt tog fel person, men kunde inte erkänna det i efterhand.
Jomar Baquillo har dock hopp om att bli frisläppt. Fallet ligger fortfarande i domstolen men ska komma upp i februari och enligt vad Jomar fått höra ska den polis som grep honom av något skäl inte vittna, vilket styrker han berättelse:
– Men det här har kostat mig otroligt mycket. Jag har inga barn men var sambo med min kvinna när jag greps. Nu har hon givit upp, det är över ett år sedan hon senast besökte mig.
Jomar Baquillo är också snabb att uttrycka sitt stöd för president Duterte och kriget mot drogerna.
– I Tondo, där jag kommer från, är situationen hemsk och drogerna ligger bakom. Man måste göra något åt det och därför är kriget mot knarket bra, men risken är att fel människor dödas. När jag bodde där var det inga som slogs ihjäl.
Rutinerna i häktet är fasta: Väckning och räkning av de intagna kl 6.30 på morgonen. Sedan frukost följd av gruppterapi som leds av en vakt och de intagna uppmanas att ta upp sina problem, relationer och vad de tycker bör göras i häktet. På eftermiddagarna är det fysisk och psykisk träning.
I varje avdelning finns det en intagen med stor makt som kalla dormleader. Han utses genom val på avdelningen och blir sedan formellt tillsatt av häktesledningen. Det är i praktiken han som bestämmer. Oftast är det en man som suttit i ledningen för en kriminell organisation utanför häktet. Det är till honom man går om man har problem.
Andningshålen för de intagna är de frikostiga besökstiderna. Varje dag, utom måndagar, är besök tillåtna mellan 10 och 16 och på lördagar blir barn över ett år insläppta till sina föräldrar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Metro Manila är en fullständigt hopplös jättestad med ungefär tolv miljoner invånare. Egentligen är det 16 olika städer som vuxit samman. Trafiken är fruktansvärd, ska man träffa någon på andra sidan staden måste man räkna med cirka två timmars bilresa för att komma fram. Om det inte är i rusningstrafik – då är två timmar en from förhoppning.
Gatorna är små och trånga och fruktansvärt tungt trafikerade. I luften finns ungefär samma mängd syre som kolmonoxid, bly och bensen. Det är tungt att andas.
Något försenad, jag hade bara räknat med två timmars bilresa, träffar jag statsåklagare Richard Antony Fadullon som är en av Filippinernas mest stressade män just nu. I ett bräde har han med oförändrade resurser fått hittills 40 000 nya fall att driva till domstol.
Han hoppas på en snabbare handläggning på domstolarna även om det inte kommer att räcka.
– Ett problem för oss är vad vi ska göra med de nära 900 000 människor som angett sig själva och erkänt att de knarkat eller langat droger? Det här är människor som erkänt att de brutit mot Filippinernas lagar så vi har en skyldighet att driva en process mot dem, men hur ska vi klara att åtala dem? Till slut kan det handla om 3,7 miljoner människor när alla knarkare är genomgångna.
Enligt filippinsk lag ska en åklagare träda in maximalt 36 timmar efter att någon arresterats av polisen. Åklagaren har sedan 90 dagar på sig att åtala personen och lämna in fallet till domstol, annars ska fallet skrivas av.
Detta är tider som är omöjliga att klara av. Nu har Högsta domstolen kommit med nya regler som ger icke tidsbestämda uppskov på grund av att, som domstolen säger, det är omöjligt att klara de lagstadgade tiderna.
Richard Antony Fadullon menar att det finns en risk för rättssäkerheten under de nuvarande förhållandena.
– Men det finns det i och för sig alltid. Det handlar dels om att de lagliga reglerna mjukas upp men det största problemet är riskerna för korruption. Det handlar om enorma pengar, kriget mot droger har fördubblat marknadspriserna på narkotika och knarkkartellerna kan erbjuda fantasisummor för beskydd.
– För stunden kommer fokus att ligga på att lösa problemet med narkotikan och inte på de enskilda fallen. Men det kommer en tid då det som händer i dag ska följas upp.
Richard Antony Fadullon ser ett annat problem med att polisresurserna är begränsade.
– Som åklagare kan vi inte utreda fall utan det är polisen som sköter alla utredningar. Men utan bevis och en bra utredning kan vi inte åtala någon, vilket leder till att många fall inte kommer att tas upp.
– När det gäller extra judicial killing, utomrättsliga avrättningar, är jag helt beroende av att polisen utreder händelserna. Det handlar ju om ett allvarligt brott, nämligen mord. Jag har själv sett en del fall där det varit klart att kriminella avrättats, de kan ha gripits och sedan dyker deras lik upp någon annanstans. Men jag kan inte göra något utan en polisutredning.
– Det är också det lättaste att skylla på polisen, när det gäller dessa avrättningar finns det många som har intresse av att de här personerna ska dö.
Men statsåklagare Fadullon är ändå positiv till kriget mot drogerna.
– Nu leds vi första gången av en president som lovat ge oss stöd även om något går snett. Då behöver vi inte vara rädda för att angripa även de svåraste fallen och de mäktigaste kartellerna. Detta betyder mycket för moralen hos både oss och polisen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I början av december kunde Rodrigo Duterte triumferande berätta om sitt telefonsamtal med USA:s blivande president Donald Trump.
"Han önskade mig lycka till med kriget mot droger och gjorde klart att han gav sitt stöd till mig och Filippinerna. Han menade att vi gjorde det rätt och att vi inte skulle låta oss påverkas av okunniga opinioner."
"Vi kom överens om att vi skulle träffas för förhandlingar när han tillträtt som president. Jag bjöd också in honom till en konferens i Manila första halvåret nästa år."
Själv hotas Duterte av en anmälan till Internationella Brottsdomstolen i Haag för mord och grava överträdelser av de mänskliga rättigheterna. Anmälningarna gäller både hans tid som president och hans tidigare verksamhet som borgmästare i Davao City där han anklagas för att ha beordrat tusentals mord på narkomaner och langare.
Samtidigt visar opinionsundersökningar i Filippinerna att han har stöd av nära 80 procent av befolkningen. Över 65 procent menar också att han är en viktig garant för att alla filippinare ska omfattas av rätten till grundläggande mänskliga rättigheter.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
