Ingen vet.
Beslutet att utse ett råd av bemärkta medborgare i syfte att organisera en övergångsregering som stöds av de karibiska ländernas organisation Caricom och av USA har avvisats av de mest kända gängledarna.
Övergångslösningar är inget nytt i Haiti, men tidigare har de alltid backats upp av militär närvaro från FN. Nu är det de kriminella gängen som dominerar. FN-styrkorna är borta och poliskåren består av 9 000 man med ett 20-tal dåligt fungerande pansarbilar – medan gängen har över 30 000 medlemmar, kontrollerar 80 procent av huvudstaden Port au Prince och har ett växande inflytande i övriga landet.
Men inte heller gängvåld är nytt för haitierna.
Viftade med vapen
När Jean-Bertrand Aristide 2004 för andra gången tvingades bort från presidentposten pågick strider mellan gäng på flera platser. Staden Gonayiv i norr togs över av ett gäng som tidigare fungerat som livvaktsstyrka åt Aristide – och som tog ordentligt betalt för att låta mig åka därifrån.
Det var obehagligt, men det var först när strider utbröt längs huvudgatan Delmas i Port au Prince som jag insåg allvaret. Oftast fanns inga frontlinjer och det var oklart varifrån skotten kom. Man bara sprang åt samma håll som alla andra.
När jag en dag kom tillbaka till mitt hotell bestämde jag mig för att dra. Paul, min chaufför, tolk och livvakt, föreslog att vi skulle försöka ta oss till flygplatsen nästa morgon. Innan striderna brakade loss och flygen ställdes in.
För att undvika centrum körde Paul i cirklar längs små grusvägar. Paul kände staden som sin egen ficka. Ändå hamnade vi då och då i återvändsgränder. Vid en sådan hoppade tre unga killar med pistoler i händerna fram. De såg galna ut, stirriga, påtända. Jag blev stum av rädsla, men Paul började prata med dem med sin lugna, lite dova röst. Killarna skrek och viftade med pistolerna, men Paul såg lugnt på dem och svarade ännu lugnare.
”Paul räddade mig”
Paul var stor, som Sonny Liston, men samtidigt den fredligaste människa jag mött. Varje gång han såg ett bråk stannade han bilen för att gå ut och medla. Om det uppstod knutar av bilar i gatukorsningar där ingen kom vare sig fram eller tillbaka gick han ut och började lotsa bilförarna i olika riktningar tills knuten lösts upp.
Paul var ett under av tålamod. Och nu förhandlade han med tre beväpnade och galna smågangsters. Han förklarade att de krävde pengar för att släppa oss. Jag hade minst 2 000 dollar i cash i min plånbok i ena fickan och skulle gärna ha gett dem alltihop. Paul la handen på min arm och fortsatte förhandla.
Efter en stund blev killarna lugnare. De slutade vifta med vapnen och lutade sig ner för att lyssna på honom. Efter ett tag sa Paul: ”Om de får hundra dollar var låter de oss åka”. För att komma åt sedlarna var jag tvungen att ta fram plånboken. Alla såg att jag hade en tjock bunt av sedlar, men Paul tog plånboken, bläddrade fram tre hundradollarsedlar, gav den tillbaka och såg till att den lagts i fickan igen innan han gav de tre smågangstrarna varsin hundradollarsedel.
Det var inte första gången Paul räddade mig.
Förhoppningar grusade
Nu är jag rädd för att det inte finns några Paul kvar i Haiti. Att alla dragit. Paul tillhörde dem som stod för hopp. Den generösa och kreativa kraft som gjort att framtidshopp trots allt funnits. Det är den som börjat upplösas. Jag tror att det utgör skillnaden mellan det våldsamma kaos som råder nu och de våldsamma och kaotiska situationer som rått så många gånger tidigare i Haitis historia.
När 2010 års jordbävning slog till mot Haiti och dödade uppemot 300 000 människor levde hoppet fortfarande kvar. Presidenten då, René Préval, var en progressiv socialdemokrat, inte så egotrippad som Aristide.
Att det inte förekom vare sig våld eller omfattande plundringar tolkade jag som att en ny politisk kultur höll på att ta form. Att FN installerade sig i massiv skala och att den internationella återuppbyggnadsfonden leddes av Bill Clinton upplevdes av de flesta som löften för att ett nytt, bättre Haiti skulle växa fram ur ruinerna efter jordbävningen.
Så blev det inte.
Starka nog att hota staten
Dagens kriminella gäng är liksom sina föregångare – från Papa Docs Tonton Macoutes till Jean-Bertrand Aristides chiméres – initierade uppifrån, av politiska ledare som använt dem för sina maktambitioners skull.
Men efter 2017, då FN-styrkorna lämnade Haiti, har gängen blivit så mäktiga att de blivit ett hot mot tidigare uppdragsgivare. Mordet 2021 på dåvarande presidenten Jovenel Moise är ett exempel. Att Ariel Henry inte kunnat komma tillbaka till landet eftersom flygplatsen tagits över av gängen ett annat.
Så vad ska hända?
Den mest kände av gängledarna, ex-polisen Jimmy Chérizier, kallad Barbecue, har hotat med inbördeskrig men talar allt oftare om att han står i spetsen för en väpnad revolution och att han vill rensa upp bland korrupta politiker när han tagit makten. Han har börjat tala om social rättvisa och att människor har rätt att känna sig säkra på gatorna. En politisk retorik som inte döljer de brutala mord han och hans gäng är ansvariga för.
Oklar herre på täppan
Huruvuda Barbecue verkligen är mäktigast är oklart. Johnson André – med smeknamn Izo och 100 000 följare på Youtube – anses av experter ha fler män och mer vapen under sin kontroll. Han har inte visat några politiska ambitioner men har avvisat förslaget om ett övergångsråd.
Det har också ex-polisen Guy Philippe som stod i spetsen för de paramilitära styrkor som drev bort Aristide från makten. Han återvände nyligen till Haiti efter flera års fängelse i USA och aspirerar liksom Barbecue på presidentposten.
Det finns uppemot 200 gäng i landet. En del består av några dussin dåligt beväpnade män. Andra består av uppåt 1 500 välorganiserade man i hierarkiska strukturer med fast lön och allt betalt. Även om flera av dem har relationer med representanter inom den ekonomiska och politiska eliten har droghandel, vapensmuggling, beskyddaravgifter och kidnappningar gjort dem förmögna. Genom terror och våld har de också vunnit tillräcklig politisk kontroll för att avgöra ett val, även ett hyfsat demokratiskt sådant.
Hoppet drunknade i våld
För ett par år sen bildade politiska partier, företagargrupper, fackföreningar, människorättsgrupper, kvinnorörelser, religiösa grupper och andra en grupp som enades om Montanaöverenskommelsen, ett förslag på hur demokratin skulle kunna etableras i Haiti. Den baserades på tanken om ett övergångsråd som skulle utse en provisorisk premiärminister och president tills förutsättningar etablerats för demokratiska val.
Men det internationella samfundet föredrog att ge Ariel Henry sitt stöd. Montanaöverenskommelsen drunknade i en spiral av våld och de flesta av gruppens medlemmar har lämnat Haiti.
Detaljerna är oklara kring det övergångsråd som ska utses. Gängledarna har klargjort att om inte de finns med vid förhandlingsbordet så kommer våldet att fortsätta tills de själva tagit makten. Eller utplånat varandra.
Nyligen flög amerikanska arméhelikoptrar ut största delen av personalen på amerikanska ambassaden i Port au Prince. Natten till onsdagen flögs en grupp in ur elitstyrkan Fast från marinkåren för att skydda ambassaden. Men fortsätter det som nu är risken stor att de snart flyger ut igen med resten av ambassadens personal och att Haiti fortsätter sin resa mot kollaps, som en makaber, bakvänd spegelbild av slavupproret för över 200 år sedan.