Vilken närvaro har feministerna haft i de nuvarande protesterna mot regeringen?

– När de här protesterna exploderade, kunde varken feministrörelsen, eller någon annan rörelse, riktigt greppa vad som höll på att hända. Vi feminister anslöt oss, men som individer, inte i som organisationer. Protesterna var främst ett uttryck för den massiva uppdämda ilskan som fanns i samhället. Men på gatorna såg man att feministerna var många, för nästan alla kvinnor täckte för sina munnar med den gröna sjaletten. Och efter en vecka med undantagstillstånd och utegångsförbud har nu parollen ”Vi kvinnor lever ständigt med undantagstillstånd” cirkulerat väldigt mycket i sociala medier. För som kvinnor är det för farligt att vistas på gatorna efter klockan 22.

Många påstår att den chilenska feministrörelsen beredde vägen för detta spontana sociala uppror. Håller du med?

– Jo, här talas det mycket i de termerna, att detta aldrig skulle ha skett utan den feministiska majvåren. Men det är också ett generationsfenomen. I och med feministvågen väckte vi vår generation till liv. Vi har redan protesterat på gatorna, vi vet hur man gör. Nu möts ju alla generationer på gatorna, men det var ju faktiskt min generation som satte i gång de här protesterna (reds. anm. i tunnelbanan). Anledningen är att vi är för unga för att själva ha upplevt diktaturen och därför är vi inte rädda. När jag går ut på gatorna, gör jag det med försiktighet, för de skjuter på oss. Men jag ser folk från min generation som verkligen inte bryr sig. De är så arga, så himla ilskna att de verkligen bara vill förstöra allt. De bara fortsätter. De kan ha en militär framför dem som skjuter, men de bara fortsätter. Jag uppskattar dem i grunden, men deras brist på rädsla lämnar verkligen avtryck.

– Våra mödrar och mormödrar, som upplevt diktaturen, som fått utstå övergrepp, tortyr och förföljelse, de erkänner att de nu vågar gå ut på gatan igen, tack vare att vi vågade gå ut förra året och att vi vågar göra det igen nu.

De utbredda protesterna i dag riktar generell kritik mot regeringen och den ekonomiska modellen, de har inte ett specifikt genusperspektiv. Varför mobiliserar sig feministerna i så hög grad?

– I dag riktar sig protesterna främst mot det nyliberala systemet. Chile det mest nyliberala landet i världen. Vi får betala allt, staten subventionerar inget, vi har ett ruttet system med privata pensionsfonder och så vidare. Och det är därför som protesterna i dag handlar om livets ”prekarisering”, alltså hur det bara blir dyrare och svårare att få livet att gå ihop ekonomiskt. Och den chilenska feministrörelsens huvudparoll sedan 2017 har just varit ”Kampen mot livets prekarisering”. För i den allmänna ekonomiska ojämlikheten som alla chilenare lider av, är kvinnorna de mest utsatta. För vi tjänar ännu lägre löner, vi betalar högre premier till pensionsfonderna, vi är de som får ta hand om barnen, och familjen när någon blir sjuk. Men i dag står vi alla enade, alla folkrörelser: feminister, landsbygdsbor, miljörättskämpar … och vi ställer gemensamma krav. Det är inte läge att skapa splittringar. Ingen får för sig att säga ”jag är kvinna så jag protesterar för egen del”.

För cirka ett år sedan organiserades i Santiago det första mångnationella kvinnoforumet i Chile.

– Vi var över 50 000 kvinnor, från alla landets hörn. Man kunde se att feminismen hade lyckats tala till och mobilisera kvinnor från olika generationer, från olika samhällsklasser, som arbetar med helt olika saker.

Kommer protesterna att blåsa över?

– Nej, vi blir bara fler och fler. Detta är långt i från över.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.