BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det värsta med Donald Trump är att han är vår egen spegelbild.
Vi älskar att förfasas över hans utsvävningar. Vi älskar att se honom som en unik monstrositet, som den totala motsatsen till allt det som är ett modernt, civiliserat samhälle. Men han är inget av detta. Han är ett destillat av allt vi har lärt oss åtrå och beundra. Donald Trump är så motbjudande inte för att han skymfar vår civilisations mest grundläggande värderingar, utan för att han förkroppsligar dem.
Donald Trump personifierar de egenskaper som förs fram av medierna och storkapitalet – två världar som han låtsas avsky, men som skapat honom. Han är en fetischering av rikedom, makt och image i ett land där hyllandet av externa attribut genomsyrar den offentliga diskursen. Hans spektakulära konsumerande, hans utbasunerande av sig själv och hans gigantiska (om än sköra) ego står i samklang med vår tids dominerande narrativ.
Han har ärvt en stor förmögenhet men marknadsför sig som om han bara hade sig själv att tacka för sin lyckosamma situation. Det gör honom till en man av vår tid. Hans tv-program The Apprentice berättar historien om allt han inte är: en vanlig människa som tar sig upp från botten genom företagsamhet och skicklighet.
Inget av det här skiljer honom från majoriteten av de mycket rika. Deras entreprenörsimage, som lojalt förmedlas av media, krockar med verkligheten: enorma arv, bidrag från staten, monopol och en strävan efter att tjäna pengar utan att själv skapa värde.
Om hans politik skiljer sig från resten av nutidens republikanska parti så är det för att han i vissa avseenden är mindre långt åt höger. Allt som var en last för Ted Cruz och Scott Walker – de republikaner som beredde vägen för honom – är nu en dygd, och varje dygd är en last. Påhejade av mediebolagen har Republikanerna gått till fullskaligt angrepp mot empati, mot altruism och mot den anständighet vi är skyldiga våra medmänniskor. Sorglöst har de svingat åt alla håll, skrockande har de raserat politiska säkerhetsspärrar och demokratiska normer.
De har trampat på all mänsklig generositet, omsorg och samarbetsvilja. Till sist har partiet blivit som om Breitbart News hade skrivit manus till Mortal Kombat.
Var det Donald Trump som uppfann den främlingsfientlighet och rasism som genomsyrar hans kampanj?
Var det han som hittade på konspirationsteorierna om valfusk och om brott som hans motståndare begått?
Nej. Allt det där fanns redan. Det som är nytt och annorlunda med honom är att han har förenat de här narrativen till en giftig demagogi. Men förutsättningarna för att göra det har byggts upp under flera år. Allt som krävdes var att en tillräckligt burdus och hänsynslös person utnyttjade dem.
Donald Trump är inte heller ensam om att ignorera, förneka och håna vår tids viktigaste frågor, till exempel klimatförändring. Nästan alla framstående republikaner har gjort samma sak. Faktum är att det inte ställdes en enda fråga om klimatförändring under de fyra valdebatterna. Att politiker och journalister tror på forskarna spelar ingen roll om de inte ens vågar ta upp ämnet.
USA:s fjärde president, James Madison, tänkte sig att Förenta Staternas politiska system skulle vara en representativ demokrati som balanserades av rivaliteten mellan olika politiska grupperingar. I en artikel från 1787 hävdade han att stora republiker var bättre skyddade mot korruption än små, "rena" demokratier, eftersom det större antalet medborgare skulle göra det "svårare för ovärdiga kandidater att med framgång utöva de ondsinta knep med vilka val alltför ofta vinns". En stor väljarkår skulle skydda systemet mot förtryckande intressegrupper. Med storskalig politik skulle det med större sannolikhet utses människor med "upplysta åsikter och ädelt sinnelag".
I stället har USA, liksom många andra länder, nu fått det sämsta av två världar: en stor väljarkår som är underkastad en liten gruppering. Madison fruktade att republiker skulle styras av "en orättfärdig och egennyttig majoritets hemliga önskningar". Nu tjänar de istället en orättfärdig och egennyttig minoritets inte särskilt hemliga önskningar. Det som James Madison aldrig hade kunnat förutse är i vilken utsträckning ohämmade kampanjbidrag och en sofistikerad lobbyindustri skulle komma att dominera ett helt land trots dess storlek.
För varje medlem i representanthuset, republikan som demokrat, som behåller minsta gnutta oberoende, finns det tre som sitter i storkapitalets knä. Rädslan för finansiärernas missnöje gör presidentkandidater till förskrämda robotar som varken vågar hjälpa de behövande eller tygla de ostyriga. Så har det varit ända sedan USA:s högsta domstol i praktiken tog bort gränserna för kampanjbidrag, även om det i viss mån var så även långt dessförinnan.
Demokratin i USA är så fördärvad av pengar att den inte längre liknar en demokrati. Man kan sparka enskilda politiker, men vad gör man när hela det politiska bygget är ruttet? Man vänder sig till demagogen som stormar in i det politiska vakuumet och fördömer de krafter han själv är ett exempel på.
Problemet är inte, som Donald Trump påstår, att valet kommer att vinnas genom valfusk. Problemet är att hela valet har fuskats ur händerna på det amerikanska folket innan de ens kommit i närheten av valurnorna. När Donald Trump påstår att systemet lurar vanligt folk så har han rätt. Det är bara det att han är systemet.
Förenta Staternas politiska system är inte, som James Madison tänkte sig, en representativ demokrati som balanseras av rivaliteten mellan olika politiska grupperingar. Det egentliga systemet är en plutokrati som balanseras av skandaler. Med andra ord: Det enda som står i vägen för pengarnas absoluta makt är att de rikas excesser då och då avslöjas. Det som utmärker Donald Trumps politiska karriär är att hans skandaler inte har gjort honom något, åtminstone tills nyligen.
Donald Trump äcklar oss eftersom han använder en siren där andra använder en hundvissla. Vi avskyr att hans ledmotiv hörs så klart och tydligt. Men i våra hjärtan vet vi att de genomsyrar hur världen styrs.
Den här berättelsen började inte med Donald Trump, och den kommer inte att sluta med Donald Trump, oavsett hur stort han förlorar valet. Ja, han är en ytlig, lögnaktig, bufflig och extremt farlig man. Men de personlighetsdragen gör honom inte till någon outsider, utan en perfekt representant för sin kast – den kast som styr den globala ekonomin och vår politik. Han är vårt system när det är som naknast.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian, men publiceras i Dagens ETC genom ett samarbete.
