– Glödande klot som formats inne i lågorna däruppe slungades nerför sluttningen och slog med full kraft in i husen härnere.
Francisco Díaz skakar oupphörligen på huvudet när han berättar om mardrömsnatten mellan lördag och söndag då den värsta branden i Valparaisos historia hotade hans liv.
– Det var som ett meteoritregn.
Francisco Díaz och hans familj klarade sig, och deras hus står fortfarande kvar, men ingenting är ännu säkert. På söndagseftermiddagen, när man trodde att elden äntligen var under kontroll, vaknade den till liv på nytt. Vinden ökade och områden som man trodde var säkra hamnade plötsligt i farozonen. Allt blev ännu svårare av att vinden var oförutsägbar. Normalt byter vinden riktning två gånger per dag i Valparaiso, men under söndagen bytte den plötsligt riktning flera gånger. Och det hände att när elden tycktes vara på väg att lägga sig, och brandmännen gick närmare, skedde plötsligt en vindsvängning som piskade upp aggressiva lågor som tvingade brandmännen att snabbt dra sig tillbaka.
Elden åt sig nedför kullarna
När mörkret lade sig på söndagskvällen och helikoptrarna med vattenbehållare inte längre kunde flyga, så brann det fortfarande på Valparaisos kullar. Vissa focos minskade i intensitet under natten, men andra ökade istället i styrka och hotade dittills ohotade bostadsområden. Osäkerheten var fortfarande total.
Elden började uppe i skogen ovanför Valparaiso vid 14-tiden på lördagen, men det var först kring halv fem som brandkåren larmades.
Och då var det för sent. Det var ovanligt varmt för årstiden och vinden var stark. Efter bara ett par timmar hade lågorna ätit sig nerför kullarna och fått fäste i några hus och hoppade därifrån vidare till nästa och nästa...
På söndagen hade flera kvarter förvandlats till rykande ruiner utan ett enda helt hus, som efter ett förödande bombanfall. De flesta husen var enkelt byggda av trä och korrugerad plåt, men långtifrån alla – där fanns också stabila konstruktioner av cement och tegel.
Siffrorna är fortfarande preliminära, men omkring 2 000 hus har brunnit ner, minst tolv människor har dött och över 10 000 har evakuerats.
Men, lika tragisk som själva branden är att den var förutsägbar.
Raviner blir vindtunnlar
Varje sommar förekommer bränder häruppe. Förra året brändes 100 hus ner och två människor dog. Och varje år lovar myndigheterna att vidta åtgärder. Men inget händer.
Valparaiso består av en plan nere vid havet och 42 kullar. Högst upp på kullarna bor de fattigaste, enkla bostäder ofta byggda på ockuperad mark.
Vägarna hit upp är dåliga och svårforcerade. Här fungerar heller inte de regler som gäller i övriga delar staden. Inga brandgator mellan kvarteren, inga brandväggar mellan husen, inga ordentliga installationer av vatten och elektricitet, ingen sophämtning...
Istället har de djupa ravinerna mellan kullarna förvandlats till soptippar, perfekta miljöer för att hålla en brand vid liv under lång tid. Och det är just här, ur ravinerna, som branden har gått till förnyad attack, när man trott att den var under kontroll. Ravinerna fungerar som en slags vindtunnlar som ger vinden ännu större fart och får lågorna att nästan flyga framåt.
”Väntade på katastrofen”
Än vet man inte vad som orsakade branden, men allt tyder på att det var mänsklig klantighet. Någon som inte ordentligt släckt en eld man lagat mat över, en glödande cigarett i brännbart material eller någon som lekt med eld och tappat kontrollen eller kanske någon som helt medvetet tänt på. Det är nästan alltid så som bränderna på Valparaisos kullar börjar. Nästan som en lek. Men de slutar alltid som tragedi. Den här gången värre än någonsin.
– Efter jordbävningarna uppe i norr och alla skalv vi känt av här de senaste veckorna gick vi och väntade på katastrofen, säger Francisco Díaz. Jag trodde den skulle komma som en jordbävning. Men den kom som eld.
